ska jag hämta någonting jag förlorat, en vilja som jag faktiskt haft.
se världens bästa man på bioduken
tillsammans med några av världens finaste människor
dagen i morgon kan inte bli annat en världsa bra!
Vad gjorde mig så förfärligt glad när vi gick med förhoppningar som drömmar.
KNASLYCKAN ÄR TOTAL
det spelade ju ingen roll den där augustikvällen om min mage ballade ur, om jag aldrig fann den jag sökte du var ju där, allt som behövdes.
jag lyssnade på gamla fria nord på bussen hem och som alltid sjöng lite tyst med i "varför
inte stänga av solen fort för vi lever inte länge nog för att rätta till allting dom gjort mot dig."
jag kommer hem och upptäcker, precis som malina redan infomerat tidigare under dagen,
att filmen om världens finaste artist och man ( ja för jag vågar faktiskt säga det nu) inte kommer visas i linköping, inte ens i närheten och någonstans där sjunker mitt hjärta ihop istället tittar jag på klippet om och om igen och vill så gärna
sen finner jag att filmen kommer släppas på dvd vilket får mitt hjärta att istället göra glädjeskutt och nu i stunden funderar jag på om jag ska redan nu boka den, så det är säkert att jag får den som en julklapp till en själv en otroligt fin julklapp liksom från världens bästa artist
lars winnerbäck
sofias bild!
en anledning till varför du ska spara mitt nummer trots att jag raderade ditt.
när du
kanske
känner dig ensam och vill ringa
någon
men alla välbekanta nummer
i telefonen
känns mer som främlingar
ring mig då.
i was a fool for you hoping for a spark for some kind of sign that you would be mine i know it's wrong hanging on too long.
oh dear you look so lost.
så jag undrar om de egentligen lyckas förstöra mig med sina ord om de lyckas nå själen om jag fortfarande egentligen faller ihop och raseras inuti precis som förut som jag alltid gjort innan (bara att jag inte märkt det ännu)
eller har jag lyckats vända ryggen till har jag lyckats bli immun och kanske inte att längden blivit längre men att själen vuxit kanske är jag inte trettonåringen som försökte slåss mot knivarna med handflatorna som rasade varje gång orden mötte örat mötte hjärnan mötte analyserande svaga tankar mötte osäkerhet och tvivel
har jag blivit den jag alltid önskat jag var har jag kommit en bit på väg eller är jag fortfarande kvar
ger en själ upp efter för mycket krossade minuter för hur många gånger klarar man ännu ett återfall det måste finnas ett sätt att skydda ett sätt att klara av att gå ett sätt att leva utan att vackla vid minsta lilla vindpust
eller handlar det bara om övertygelsen att de människor som lyckas rasera dig är de som ligger precis som du vakna om nätter och känner efter vart någonstans det gör ont inatt.
Klementinfingrar.
jag säger som min kära vän malina
hellre dansa runt med musik i lurarna
än plugga ekonomisk politik
.
och dagbokssidorna blir skrikande tomma
undrar man
mår själen bra nu
eller tog någon bara med sig dem när den gick
Och innan dagen börjat är kvällen redan här.
idag när vi skulle åka bussen in ifrån ljungsbro (mitt andra hem) så började det snöa.
först när vi stod vid busshållplatsen så kom det små fjuttiga korn som sakta föll ner mot marken, sen ju närmare vi kom in mot staden ökade det på mer och mer och när vi väl kom in till linköping och skulle gå i affärerna var det svårt att inte bli träffad av dessa stora flingor som nu svävade ner. på två meter hann båda mina ögon bli prickade av varsin stor snöflinga.
på något vis blev jag lycklig inombords. snö är fint, väldigt fint trots att det kanske gör att jag måste åka buss på morgonen men det spelar faktiskt ingen roll. snart är mitt rum klart med, då ska jag stänga in mig där lyssna på julsånger dricka te och äta pepparkakor.
Good night goodbye it's late and i'm too tired to cry.
och allt man vill är att tända ljus, stänga in sig på sitt rum smutta på teblandning med honung och mjölk och vara ensam för att man valt det inte för att det bara blev så och låta hello saferides röst och toner fylla rummet till bristninggräns och inte känna att allting man måste göra bankar på dörren och beordrar en att släppa in dem
men jag har ju inte ens ett eget rum så
min grupp är ändå ganska söt och vi bestämde att det minsann inte blir något jobb för oss någon dag av studiedagarna. det finns i och för sig väldigt mycket annat jag borde göra och skulle behöva rensa undan, effektivitet kallas det tror jag undrar om jag pallar med.
I don't want to go home alone, not tonight.
det är tystheten blandat med rädslan för att falla tillbaka på någon som aldrig riktigt kunde bära henne trots att de säger att hon väger alldeles för lite viker sig armar under henne oftare än hon klarar av att räkna på sina korta smala fingrar
men bär mig då så får ni se hur tung jag är
och det är väl novemberluften blandat med sökandet efter någon som värmer när det isar som mest under skinnet men konstant frusna händer är det inte många som vill ha under tröjan och vad vet väl han om vem du är han hade aldrig haft tillräckligt med kraft för att rädda dig
men trots att hon är kort behöver hon inte räddning och hon klarar sig själv och det är kanske novemberluften och irriterande surr bakåt i huvudet som gör att ord som sipprar ut är hårda och kantiga och då vill hon vara lämnad ifred
det kanske är tankarna som fryser och huttrar och att höja blicken är tärande på nacken marken är bättre men vill man se klarare är man tvungen och visst vill hon men vart ska man börja man börjar på måfå kanske
på järnvägsspår bort härifrån. 
<3
jag har en av världens bästa vänner
men alltid alltid att jag kommer vaka över dig, genom mörkret jag leder dig.
men aldrig aldrig att jag tänker låta något ont hända dig.
igår sörjde jag min lilla dator som kraschat och kanske i fallet också
tagit med sig alla mina bilder, texter osv. som jag hade sparat på den.
sen bestämde jag mig för att sluta deppa och åka till johan istället
så vi spenderade fredagskvällen på ett riktigt typiskt stina-och-johan-vis
med den blå mysdressen på, gamla goa låtar och lite dans.
lite spontan dans och falsk sång får en alltid på gott humör :)
Time to take your sweetheart by the hand and lead him to the Promised Land.
annika norlin som hello saferide kommer till norrköping den
artonde februari (tre dagar innan min artonde födelsedag förövrigt)
och när jag läste det på hennes hemsida hoppade jag rakt upp och
ner i stolen och typ gav ifrån mig ett tjut. så himla underbart, jag vill så
gärna gå eller vadå vill? jag ska gå, jag ska gå och så är det bara med den saken (:
just take me home for tea.
mitt huvud är för närvarande alldeles tungt
kan tänkas på grund av att jag läst konstant sedan jag kom hem idag
känner mig trots allt riktigt nöjd och belåten med vad jag åstadkommit
igår besökte jag också skolan kvällstid för att gå på utvecklingssamtal
som på något vis, trots min nervositet, visade sig sluta i en positiv anda,
men som vanligt säger de åt en att kämpa och man får försöka be till
någon slags kraft att det ska finnas ork att ta ifrån.
och du får inte andas på min panna, om du inte sen kan stå för all den oreda du ger.
det är den där fjäderlätta beröring som man aldrig riktigt märker att man behövt förrän någon rör vid dig på just det sättet. Ett ögonblick av hud mot hud som bränner till och lämnar ett osynligt märke på dig, ett brännmärke i hjärtat. en beröring som man inte trodde att man saknade tills den försvinner och man en dag inte får känna den där stickande känslan av någon annans fingerspetsar, en hand kring din midja eller läppar mot din panna.
det är den känslan av beröring som man saknar en kall höstdag när det kommer rök ur munnen utan cigaretter. den som man aldrig riktigt lyckas tvätta bort hur mycket man än skrubbar med tvättsvampen. tvålen tar slut men känslan av att någonting fattas finns fortfarande, inpräntat på din panna. det som är det hemligaste man har med någon, en lätt hand runt ens handled, en på ditt knä eller bara ett ben snuddandes vid ett annat.
den brännande känslan som man inte kan uppleva på något annat vis. man önskar att det skulle finnas ett botemedel, någonting som kunde ersätta den där kittlande känslan när man inte får den ifrån någon. men det är svårt att hitta ersättaren, om ens möjligt och det enda sättet är att finna någon eller krocka in i någon som kanske möjligtvis kan göra osynliga brännmärken med sina läppar på din panna. och inte har någonting emot det, tvärtom.
jag tror hon vill ha en kaka.
lila, lila snart är du ett minne blott, ett foto i byrålådan.
jag kan berätta för er att lägenhet nu känns mindre än den någonsin gjort förut
i knappt två veckor kommer jag sova i vardagsrummet och gå på jakt efter mina
kläder varje morgon men jag är lycklig i alla fall
för snart har jag nya tapeter inne i mitt rum och äntligen, äntligen kan det mera
se ut som jag faktiskt bor där till skillnad mot förut, då det mera kändes som
en tolvåring hade fått inreda det, vilket i och för sig är sanningen när jag tänker efter.
dags för te och frukt av något slag
+ kanske några mera rundor i mitt tomma rum, ganska roade när det ekar.
och det är långt till nästa vår, nu faller löven över stångåstan.
jag är lyckligt lottad som fått sådana fina vänner som han (:
nu så är det väl ändå våran tur att träffa någon som behandlar oss väl, dom säger dom bästa är tagna men dom ljuger för vi finns ju kvar.
i have news for you my friend, i’m sticking by you until the end.
pappa: jo men kycklingen gjorde jag för att jag visste att du inte brukar gilla varma grönsaker.
jag: så du hade tänkt att jag bara skulle äta kyckling och cashewnötter ?
trots detta ska jag baka honom en bananpaj ikväll,
som tur var får jag också äta av den så jag inte dör av svält.
det kan vara en söndag till en måndag.
"men vet ni vad det bästa är?
till slut går det.
det händer helt plötsligt. det kan vara en onsdag till en torsdag. du möter honom i skolan och han ler mot dig och din mage vrider sig inte i bitar. Och du sätter dig på lektionen och han sätter sig bredvid men din tröja klibbas inte fast vid ryggen."
niotillfem säger det så bra, fantastiskt bra
och nu ska jag städa ett allt för överfullt rum till tonerna av hello saferide.
.
varje gång livet går emot mig
just bara för att jag kan ?
Och jag kände dina ögon den natten, dom följde varje steg.
(och det kändes väldigt fint när jag förstod det)
Och jag följde dig längs vägen den natten
så vuxen i din hand, Men om en vän kan viska
och ett löfte brista, går jag hellre hem, kvar i
nått jag lämnat, för länge sen.
Men jag har aldrig, aldrig, aldrig, aldrig nånsin bett om nått lätt.
inte förrän tyngderna försvunnit märkte jag hur tung min själ varit
egentligen och hur mycket jag gått runt och bärt på
inte konstigt att jag varit orkeslös och trött
jag är tillbaka
och ingen vind kan blåsa omkull mig nu.
bara ett fån gör så mot sig själv.
sådana människor kan behövas ibland med
på något vis hellre en sådan än
tappa-andan-och-sätta-hjärtat-i-halsgropen-panik-panik personen
den man slipper om man får välja helt enkelt
jag är glad för att jag kommit till den här punkten
det är en viktig punkt
.
Du vandrar längs järnvägsspåren du älskar
du vinkar åt tågen och ler
vaför är du så tyst ?
vad vet du om gryningen förrän du mött varje morgon med sömnlösa ögon?
trots att klockan börjar närma sig två
skulle vilja säga att det är för att jag inte kan sova men jag tror
jag kan om jag vill, men jag vill inte för sover man blir det imorgon
morgonljuset är inte välkommet längre och jag trivs här
jag har åstadkommit text, lång text,
för första gången sedan sommar tvåtusensju
(jag skulle vilja säga att jag är nöjd men det blir jag aldrig och den är inte färdig, så nej.)
och när blev den här stan så liten ?
det enda som existerar i mitt huvud just nu, och har gjort hela dagen är att jag
imorgon måste jag tvinga mig själv upp ur min säng och ut på haningeleden
tillbaka till skolan och jag vill så inihelvetessjuttongubbarsmycket verkligen inte dit.
och jag vill på något vis återfå den där extra energin som gjorde att jag lyckades, även
de mest gråmålade och taskiga dagarna, ta mig upp ur sängen och masa mig i väg
till skolan och klara den.
men höstlovet har varit wunderbart
med inslag av skylten, death metal, lasse lindh konsert (oh snygg basist),
hyra fem filmer=nörda film, skratta sönder kvällar och nätter,
äta pizza, besöka ljungsbro, slöa bort dagar och bara vara, ingen skola!
det enda som riktigt saknats är tid med my dear lis men jag hoppas och tror
att vi lyckas klämma in våra träffar i skolan och på våra cykeldejtar.
oh, hon är en av mina få solstrålar i de annars så trista korridorerna. <3
and i dont have to stay this way, if only i would wake.
jag vaknade till direkt och då kändes det så sjukt verkligt så jag var
tvungen att springa runt halva lägenhet för att se att hon fanns kvar
förut låg hon lungt och stilla sen helt plötsligt fick hon fnatt
och farde runt som en boll i sängen. tror jag ska tvinga ut henne
på promenad, hon behöver motionera en aning.
trots allt är hon ganska fin min lilla kissemiss :)
jag mår bra men hur mår ni ?
and you can't really swear that you wanted to pick me up
every single time my pancakeheart burst in two.
