stackars satar som du och jag som tror och hoppas och tänker att nu så är det väl äntligen våran tur.
jag är en tova i sig och ensamhet smyger sig alldeles för lätt tätt inpå
med sönderblekt hår försöker jag besegra någonting som sveper runt mig likt ett täcke som kväver stramar åt men toner hjälper inte i stockholm hjälper inte och jag undrar
varför den där känslan av misslyckande stockar sig i halsen jag kommer inte längre än till tanken och sätter inte fingrarna mot tangenterna, varför blir det vi kvar? jag vill besegra någonting jag aldrig lyckats styra över. det som jag försöker springa undan, benen går alldeles för fort
jag vill inte tro att det var rätt det hon sa fast hela min kropp skriker att hon talade mer min sanning än vad hon någonsin kommer att förstå själv jag är bara mera ynklig mera rädd det finns så mycket här i världen jag inte kan hantera.
(men det är fortfarande den där tron på de lyckliga sluten som gör hål i händerna när jag bär den som ger skrapsår i hjärtat och knäna viker sig för vikten den tron är tung att bära)
vi två, sen vi var sjutton år.
idag var det dags för fikatajm igen, denna gång med josefina, malina och sofia, en efterlängtad iste (mumma) och chokladboll. fika är himlans dyrt men sjutton vad mysigt det är att bara babbla bort några timmar med fina människor om allt och ingenting. stämningen, hela grejen i sig, är den absolut bästa sysselsättningen en torsdag kväll när man inte har något i skolan och inte finner orken att cykla hem.
om vi förlorar varandra här i vimlet
så minns att jag står bakom dig
out of loneliness, could i be with you?
inte sjutton tycker jag det blir bra, men jag skriver.
jag intalar mig själv att det är det enda som räknas!
jag ska gå ut och dansa varje kväll, jag ska gå ut i gatljuset.
efter en tvåtimmars lektion innehållandes massa prat om sex var skolan slut, jag och en viss sofia gick till stan, fikade, drack en inte så god chai latte och pluggade matematik. (bilderna är inte ifrån idag men hej det är sofia, det är jag och en uppdrucken god chai latte)
ord har alltid varit bättre än siffror och för mig, lättare att förstå sig på.
My hips they lie 'cause in reality I'm shy, shy, shy but i can dance dance dance.
johan skjutsandes mig hem på cykel genom natten kändes ofantligt mycket som the old days och så för en stund önskar jag att det alltid kunde vara så.
sen idag konstaterar någonting inom mig att under en kväll har jag förstått varför jag vill lämna linköping
men också varför jag vill stanna kvar.
Dom kanske krossar mig en dag men till dess var det jag som vann.
men det blev en av de bästa kvällarna på mycket länge
som malina skrev
"ni gör alltid kvällarna så fett värda"
(nu finns även våra kvällar på film!)
men det är så jävla fegt att ge sig av.
jag vill har inspiration i skrivandet igen, någonting att fly in i och jag menade inte att det här skulle vara ett inlägg av tyngre ord men det blir så lätt, snart beställer vi biljetter till hultan, pappa lovar stockholm på sportlovet och det behövs distans till det som är här hemma. till det man aldrig riktigt lyckas komma undan.
vi kanske kommer få dela en vår igen.
Like you imagined when you were young.
det känns sjukt mega bra
och jag har knaslyckan i kroppen igen.
min sans har jag förnekat och min hemstad har jag glömt.
Det finns ingen stad såsom stockholm stad, göteborg eller någon annan vacker plats
som skulle vilja ta emot en liten hundrasextiocentimeter parvel på snart arton vårar?
De kommer ångra sig, de som behandlat mig så.
det var länge sedan jag hade en sådan söndag.
nu tror jag inte längre på att en viss dag ger ett visst humör. man kan lika gärna ha ångest en tisdag, onsdag eller fredag. till och med en lördag om själen inte vet vad den vill. kanske att jag vuxit ifrån att tro att ångest bara är till för en dag i veckan, kanske har jag lärt mig att ta tag i problemen när de dyker upp, istället för att antingen springa ifrån dem eller titta mig över axeln, som att livet när som helst ska ge mig en örfil.
jag tror att allting ordnar sig, även för mig.
för det är så jag säger det, du är det finaste jag vet.
kanske det är som stina säger, att ni läsare egentligen inte bryr er
men det spelar ingen roll för mig!
jag räcker inte fram.
det här känns som den längsta veckan på år och dar, det lyckas aldrig riktigt bli fredag. och jag längtar efter chokladglass på bryggan, doppade tåspetsar i stångån och alldeles förskräckligt mycket skratt med dem finaste jag vet. och kanske några armar runt midjan, fast ändå inte. (jag klarar mig utan, jag klarar mig utan, bullshit bullshit bullshit)
det är långa dagar med för mycket tanketid och man saknar saker som fanns eller som egentligen inte funnits alls. och man saknar det som fattas, det enda som aldrig riktigt infunnit sig någon längre tid och jag blir blödig, känner mig ynklig och mindre än jag är. (jag klarar mig utan, jag klarar mig utan, bullshit bullshit bullshit)
och för mycket sanning i varje ord kan göra ont och små tovor i hår kammar inte ut sig själva men vem bryr sig om dem är där? det är bara mina händer i det trassliga ändå. och lasses toner stävar tystnaden och det där hålet som växer i själen går inte att fylla med meningslösa kläder men vart finner du det som kan? de lärde oss att inte fylla själsliga hål med ting, men ingen sa vad man fyller det med istället? (jag klarar mig utan, jag klarar mig utan, bullshit bullshit bullshit)
jag tror du har fastnat mer för tvåsamhet som grej än för mig.
det har varit några dagar av ett steg tillbaka
och jag intalar mig att det inte är för evigt
bara just nu.
(i just miss you, that's all)
Där vissa pluggar till tentor och drömmer om stan.
igår sysselsatte jag mig genom att titta lägenheter i stockholm, mest på skoj, och hittade världens finaste etta på söder med tre och en halv meter i tak, breda golvplankor, stora fönster och världens mysigaste skrivarvrå. kort och gott, någonting jag fantiserat om alla tiders. om jag "bara" hade en och en halv miljon i fickan.
jag stannar vid att spara bilderna på datorn, någonting att drömma om alla gråa trista nätter, sådant behövs ibland.
är det min tanke hon ser eller dina röda kinder som avslöjar mer.
jag inte själv förstår
tror jag fortfarande på de där lyckliga sluten ändå.
vi är dom som kan dansa när det kränger för hårt, ängsliga höns inför sånt som är svårt.
jag är fortfarande trasig men ingen ser ens sår om man går fort.
i historien om mig
jag föll isär idag.
glass och the city (min nya kärlek) har gjort kvällen
nu får jag väl dansa bort sorgerna i mitt fina rum istället, punkt.
so leave us alone to try to think about nothing.
som ångesten gräver åt mig
tänker inte ge efter
tänker inte alls.
löftet om att allt var möjligt någonstans längs med.
här om dagen städade mina föräldrar i vårt källarförråd varpå det dök upp en massa saker som jag skrivit när jag var liten. en himlans massa stavfel fanns det, som "hon var dukdig" och "det jilar jag." min mamma tycker det är charmerande. och jag läser om min längtan efter hund.
enda sedan jag var pytteynke liten har jag velat ha hund och tjatat på mina föräldrar om att vi skulle skaffa en. jag tror definitivt att jag inte var den enda flicka som ville ha en hund men jag önskade mig en, fruktansvärt mycket. självklart förgäves och som liten var det närmsta jag kom till en hund min mosters och en gammal hund bok som jag hittade någonstans i gömmorna. självklart ville jag ha en golden retriver också, för att min moster hade det.
min mosters hund hette lisa. det är anledningen till varför jag har ett hundgossedjur döpt till lisa hultberg vilket har roat många som kommit över min tröskel. hunden har också nämnts ut av andra som ett får eller giraff för att nosen trillat bort. men jag tycker om den lika mycket iallafall. det är nog det närmsta jag någonsin kommer komma till en egen hund om jag nu inte får fnatt och skaffar en, någon gång i framtiden om jag får tid.
jag hoppas jag får den tiden :)
baby, baby dry your eye and tell the girls i'm back in town.
stolt på grund utav att jag lyckats åstadkomma och även slutföra en novell vilken känns helt bananas, sjukt mycket mega bra. dock inte för att den helt och hållet är klar, finputsning slår aldrig fel, men det spelar ingen roll. jag klarade det!
I don't know much, but there's something new coming near.
nyår blev vilt, mycket vilt precis som vi förutspått att det skulle bli - och självklart skulle jag kunna bjuda på många anekdoter (där fick jag till det.) och speciella händelser men jag vet inte om det skulle roa så många förutom oss som var med. men jag skrattade och dansade och sjöng "hela världen är så underbar . . " och då får man ju faktiskt säga att det blev riktigt lyckat!
men hej tvåtusennio, här kommer jag! :)
