pannkakshjärtat

jag befinner mig nu i en huvudstad, hos farmor & tittar på foton i fönstret föreställande min pappa med en mjukishund i famnen & mig som trettonåring. det är alldeles för mörkt utanför fönstret & jag körde för första gången motorväg idag, halva vägen hit.

förövrigt, johan kom hem nu.

söndag & jag bara är. någonting som jag borde varit för länge sedan men som det aldrig finns tid till i hav av läxor, helger, pengabrist & cykelturerna med monarken.

gårdagens kväll & natt var värd. den hade allt förutom en johan, vilket för övrigt kändes då någon hela tiden fattades, det var han. & minns ni när jag skrev om att stinas hus skulle säljas men att jag hoppades att vi skulle fortsätta skratta, gråta, kyssas, dansa, skrika & sjunga någon annanstans? jag har ett svar, magin sitter inte i väggarna på stinas förra hus, den sitter i oss.



& nu. jag lyssnar på melissa horn & sitter i mitt nystädade rum. råkade nämna till mamma att jag borde städa oftare (det kommer jag få igen för.) Kissekatten ligger intryckt i översta lådan i garderoben, jag läser världens finaste kärlekstexter, tänker så vill jag skriva & det är tyst. det är söndagstyst, jag äter välförtjänt choklad med daimbitar i & bara är. 

idag gick min bästa vän på ett flygplan som tog honom fem flygtimmar härifrån, till spanien & gran canaria rättare sagt. Vi har ombytta roller nu - johan åker & jag stannar kvar. Det är alltid svårare att vara den som stannar hemma & även om jag inte vill byta för fem öre (antagligen för att jag är hemmakär eller bara allmänt fegis) så sög det till i magen innan han ens hade åkt. & varför egentligen? jag vet ju att han kommer med all säkerhet hem igen, om än förhoppningsvis lite brunare.



det kanske handlar om att det bara finns en johan. det finns bara en som kan dra skämten så långt som han & bara en som kan vara lika smått galen & allvarlig, huller om buller. Det finns bara en som ätit glass med mig på bryggan i tre somrar nu, bara en som säger grejjer bara han & jag förstår, bara en som skrattar åt mina skämt & främst bara en som skrattar som han. Det finns bara en johan som känner mig utan & innan, som jag kan fråga om vadsomhelst utan att skämmas, som nästan alltid är sen & ibland kör alldeles för farligt i den sköna gröna golfen. Det handlar nog om det, att om han, mot all förmodan, inte skulle komma hem nästa torsdag, skulle det inte finnas någon att ersätta honom med. det finns helt enkelt bara en enda johan & honom vill jag ha kvar.



för övrigt känns det skönt att man inte behöver stressa hem till någonting längre. Det gör att jag & sofia tog ännu en dag på stadens gator, hon handlar & jag har pengabrist, drömmer om stockholm istället. vi pratar strunt om allting runt omkring som om det inte betydde någonting (fast det gör det, betyder alltså.) dimman ligger för övrigt tät över linköping & jag & malina tog en sväng till skivlagret, såg markus & tänka sig att kanske kan hans skivor få en till chans. Så förbannar jag hösten lite i smyg för att jag måste cykla genom ihärdigt duggregn. skolkatalogen har kommit & efter imorgon är det höstlov. det är min sista skolkatalog & mitt sista höstlov. i veckan beställde vi studentmössor & idag pratade jag balfrisyr med min kusins sambo.

& så ibland känns det som att den där såkallade framtiden (som vi drömt om så länge nu) närmar sig lite för fort för ens eget bästa ändå.

vi har ett sådant där prov igen, tema prov. ett prov som gör att varenda spintare på hela folkunga bara påstår en sak "vi har inget liv." det är ett sådant där prov som ger en ångest i magen & jag-borde-plugga-ännu-mer-skuldkänslor i halsen.

& nu meddelar jag - det sista tema provet ska skrivas på onsdag & jag har härmed inget liv.

det här är de andra sex månader tillsammans med pancakeheart, på självaste dagen också!

trettonde april tvåtusennio:
men tysta barn förblir tysta barn och dem tvingar man inte fram till kioskdisken för att betala fikat fast man kanske borde. så en dag är det korta blonda håret inte så kort längre och de små fingrarna som hårt greppade mammas ben är inte lika små. då undrar någon i tysthet någonstans om man inte skulle sett förbi de små fötterna och de knubbiga knäna, kanske en gång, kanske fler.

blir knubbiga knäna raka av sig själva? vem bestämmer över hur mitt liv ska bli förutom jag? och ligger hon nu i sin säng ihopsnurrad i lakanen, undrandes om det varit bara hennes fel att hon aldrig vågat chansa förut?

tredje maj tvåtusennio:
& hon utnämnde sig till världens största fegis.

fjärde maj tvåtusennio:
det är svårt att bryta ett mönster man kämpat i hela sitt liv för att bygga upp.

tjugoförste juni tvåtusennio:
lycka mäts inte i
antal tankar du lyckas att inte
tänka under en dag.


femtonde juli tvåtusennio:
tårarna tog till sist slut i den där nittiosängen med vitmålade stålramar men någonting inuti skavde, mjukisdjurens blöta päls torkade


& 
idag 
slängde jag stenar ifrån mig själv, mitt i natten & det kändes lättare, slutade skava, inuti. 


tjugofjärde juli tvåtusennio:
 det var tärande på nacken i varje försök att höja blicken alla de där isande novembernätterna men någonstans slutade det värka, någonstans slutade man låtsas att varma element var hud &  nu

hur ska man berätta om frusna händer som ingen vill värma, om varför man fyller sängen för att slippa känna en tom yta under den utsträckta handflatan, hur ett trassligt hår matchar ett trassligt hjärta,

förklara hur man blir en tova i sig.

tionde augusti tvåtusennio:
"det är de där feta käftsmällarna du hela tiden förväntar att livet ska ge dig som stjälper dig stina"

någonstans nu bevisas det att
knubbiga knän inte blir raka av sig själva att även ens egna armar viker sig men man lär sig att bära sig själv trots skakiga trötta armar det finns inga muskler på utsidan alla behövs inuti & allt som trasat sönder dig sen du gömde dig under skrivbord kramandes mjukisdjur & blött ner pälsen

allt var på riktigt redan då

vissa människor är kanske inte gjorda för liv bevisa ändå bevisa bort smärtan i varje steg bevisa bort ditt självhat som bryter ner dig bevisa för någon annan att du kan trots värk i maggropen (ge mig ett hjärtfel en sjukdom ge mig vad som helst som ger en diagnos en ursäkt) en ursäkt istället för att bara jag är så inihelvetes skräckslagen för att du en dag ska gå & att den dagen kommer jag falla i tusen bitar över stengolvet i hallen 

(mest rädd för att en dag inte klara av att pussla ihop mig att armarna för sista gången ska ge vika vad händer
då)

"vem ska orka med dig om du är sånhär stina?"
det är precis det jag försökt berätta mamma,
rädslan för att det aldrig kommer finnas någon som orkar stanna kvar.



tjugofjärde september tvåtusennio:
det kan vara kallt, mörkt & ensamt i november månad då löven inte längre täcker grenarna & de har ingen aning om hur det känns att slå knogar mot stenplattor inte vet de hur ångest kan riva osynliga murar bryta sig igenom slå sönder hoppet &

vad vet de om tårar som aldrig kommer vad vet de om smärta i bröstet skaka trots duntäcke över nästippen vad vet de om tystnad som låter tjuter i öronen vad vet de om längtan som aldrig stillas hjärtan som aldrig slutar slå

de vet ingenting ingenting

de har aldrig hört om nätter på kalla golv aldrig hört om att inte kunna resa sig efter fall vad vet dem?

ingenting om

gatorna om natten ströva omkring utan mål fly härifrån de vet ingenting om tåg som går som de aldrig satt sig på ensamma kalla händer mot heta element de vet ingenting om skrivkramp om söndagar som aldrig tar slut om att svälja ner tills det tar stopp

vad vet dem?
ingenting, de vet ingenting

det är en kall mörk novembernatt i singular löven har vissnat bort ifrån grenarna & du vet hur det känns att slå knogar mot stenplattor du vet hur ångest river murar som inte syns bryter igenom slår sönder hoppet &

vad vet de om tårar som aldrig kommer om hjärtan som aldrig slutar slå

tredje oktober tvåtusennio:
det gjorde min dag, min oktobermånad, min höst.
lycka.

& oktober kom innan jag förstod att det ens var september & med oktober kom hösten. den där hösten som man aldrig minns efteråt, den där brandgula, orangeröda hösten med rosor på kinderna (man minns bara den nakna grenar & regntunga skyar hösten med mörka moln som inte solstrålarna når igenom.)



lisa flyttar från linköping ut till ett rött hus & istället för utsikt över haningeleden har hon nu fält & åkrar utanför fönstret. någonting säger att trots att cykeldejtandet kan bli svårt i fortsättning kommer lilla lisa alltid förbli ett vidingsjöbarn & framåt existerar nu bil & bussdejting istället. sånt kan vara minst lika fint eftersom allt är lika fint när det har med den flickan att göra. 

jag & sofia gör en skolka-en-engelska-lektion-&-dra-till-tågbron repris. den här gången med två cyklar & i efterhand noll skolk. jag hörde även en fågel viska i mitt öra att vi bara hade fyra hela lektioner förra veckan. antar att det är sådant man får ta när man går internationell & ska lära sig att jobba självständigt. 



den här hösten verkar också bara se ut att bli bättre & bättre. om några dagar har jag en melissa horn biljett i min hand & om två veckor kommer hennes nya signerad skiva förhoppningsvis ner i vår vita brevlåda. glädjetjut över den upptäckten på lördagsmorgonen (& det lyckades även skapa tillfällig vapenvila emellan min kära mor & mig.)

sen var det bara tre veckor kvar till höstlov & tre månader med den där någon, undrar om det kallas - accidently in love?