pannkakshjärtat

du måste sluta tro på att det spelar någon som helst roll. det gör det inte. du gör det inte.

idag har jag haft feberfrossa, huvudvärk, magkurranden som inte vill sluta, värk i ryggen & en röst som fick johan att tro att det var en man som svarade i telefonen & inte jag. för övrigt tror johan att min feberfrossa handlar om för lite sömn. han kan tyvärr ha alldeles för rätt med det konstaterandet.

jag har nu sprungit runt & lånat filmer av både kristofer & tove. bunkrat upp med både nyponsoppa, frukost & cola. imorgon blir det hemmadag & nu mina kära vänner ska jag ta igen förlorad sömn.  

idag är jag bakis & glad. för trots all bakis förvirring går jag någonstans runt & myser i känslan av allt jag faktiskt har. världens finaste vänner spridda över sverige som skickar fyllesms & vinglar tillsammans med mig. & två människor som kallas mamma & pappa men som är så mycket mer än bara just det. 

främst idag är jag också sådär förvirrat lycklig över det faktum att när mamma ringde imorse hördes jamanden på andra sidan luren.  

ikväll är jag definitivt trehundrafyrtiotvå kilometer för långt hemifrån. & allt jag kan tänka på är att jag inte klappade dig tillräckligt, inte drog in din lukt i näsan, stängde dörren för ofta & inte tryckte jag min hud mot din lena päls. 

kom hem, igen. jag lovar att du ska få ta all plats du vill i den stora sängen jag från & med nu bara kallar vår.

tillbaka på ön. tillbaka i mitt lilla rum som börjar kännas mer som mitt än någon annanstans. sängen känns mer som min. antagligen är det inte den konstigaste känslan då allt jag egentligen äger ryms på dessa tjugo kvadrameter, nu till & med min longboard. slitningarna var man egentligen hör hemma är ett faktum (fast har det inte alltid varit slitningar?)

här fortsätter skrivarveckan när vår lärare blir sjuk & all tid i världen läggs på att få de oskrivna orden på papper eller in i worddokumenten. så pysslar jag i rummet, tänker att det är lika bra att hinna packa upp innan det ska packas på nytt igen. vi tittar på the holiday, öppnar dörrarna & min julkänsla har nog aldrig varit starkare än nu.
 


idag är det mindre än två veckor kvar av höstterminen, två veckor tills jag kommer vara i min hemstad igen. det är också snart ett halvår sedan studenten, sedan gymnasiet, sedan allt som för varje dag känns mer & mer avlägset. jag kan inte förklara känslan som växer i mig, som kan slå ner mig eller bära mig. den med att vara på besök i staden där jag slitit ut alldeles för många skor. att på något vis inte längre riktigt tillhöra.

det är bara känslan av att aldrig riktigt kunna vara där när det väl händer. att allt fortsätter trots att man inte ens befinner sig på samma landmassa. & jag antar också att det är en känsla att bli van vid. 

varför slutar inte musiken? hur kan vinden fortfarande leka med trädgrenarna & snöflingorna falla? Hur kan våra ben fortsätta ta oss fram? Hur kan en människa som varit där helt plötsligt aldrig mer vara just det, för mig, för oss, för hennes sina. hur kan klockan fortfarande gå trots att din lampa inte längre lyser i fönstret bredvid det rum som var mitt. 

mitt hjärta förstår inte. att ditt gråa hår aldrig mer kommer sticka ut genom springan i dörren. idag går bussarna som vanligt & utanför den röda gamla sopstugan går människorna förbi. & våra steg fortsätter. men du är inte där.    

helst av allt vil jag låta snön som faller utanför glasrutan täcka över mig. tyna bort under det.