pannkakshjärtat

ting jag vill göra innan jag lämnar linköping alternativt söndermarken. 

tälta, se en soluppgång, härja vidingsjö runt, åka longboard på haningeleden mitt i natten, sitta på vidingsjöskolans tak, ha djupa konversationer med några av de där finaste människorna som går på stadens gator, sova under bar himmel på en studsmatta, ha hejdå middagar & hejdå kalas bara för att det är en förfärligt bra ursäkt för att samla dem jag tycker om, få johan att tycka att shulululu är en bra hälsningsfras, bada i gåra, vara uppe i ett helt dygn. 



ting jag måste göra innan jag lämnar linköping alternativt söndermarken.

lära mig diska för hand, lära mig tvätta kläder, vara som jag var när jag var fjorton femton och tala om i vareviga dag hur mycket jag älskar de där finaste människor här, våga tala om för mina föräldrar att för min del har de lätt förtjänat titeln världens bästa föräldrar.

skrivbordet i vardagsrummet agerar fortfarande presentbord & är överfullt av små mjukisdjur & gulblå band. en sprucken gul ballong hänger i kedjan utanför dörren & blommorna har ännu inte vissnat. det är däremot det enda som skvallrar om vad som skedde förra fredagen.



på linköpings gator fortsätter lunket i samma takt som innan. den gula skolans fasader ser likadana ut som förut. skolgården är öde & solen skiner. ingen som inte var där kan ana att för bara några dagar sedan var skolgården full av paraplyer & flaken stod på rad, väntandes.

då var skolan fylld av höga röster, visselpipor, tutor & vita mössor sprang runt mest överallt. mellan husen & på gatorna ekade dunket från högtalarna & ramsorna fortsatte utan slut. För vi har tagit studenten, för vi har tagit studenten, fy fan vad vi är bra!



vem kan ana att för bara några fjuttiga dagar sen tog vi på oss mössorna på morgonen, suckade över regnet & greppade flaskan. vi skrek i aulan, skrek på skolgården & visade alla att fyfan vad vi är suveräna & det spelar ingen roll att det regnar för vi har mössor & ni har inte & det är allt som räknas, allt som betyder någonting.





"jag får fortfarande rysningar i kroppen & gåshud när jag nynnar på var är mössorna, shalalala."

på skylten hemma står en fyraåring med en vit mössa på huvudet. de säger att hon ser ut som lotta på bråkmakargatan & hon har ingen aning om vad den där mössan har för innebörd. ingenting anar hon om att femton år senare kommer hon stå på ett flak eller på en stol i aulan & skrika sig hes tillsammans med flera flera andra vita mössbärare.



det är bara några dagar sedan & för de flesta fortsätter livet precis som innan den där fredagen. sen finns det vi. vi som var där. vi som skrek oss hesa & ville visa hela världen vad vi klarat av. för oss kommer aldrig livet vara sig likt sen den fredagen & själv har jag någonstans förstått, jag har äntligen fått min egen vita mössa.

STUDENTEN

nu är det dags att börja växa upp
få kass studentekonomi & lära sig dricka öl. 

"vi behöver faktiskt inte gå & lägga oss. det finns inga tider att passa."

Det är en av känslorna som kan beskriva de dagar som passerat. dagar som känts som sommarlov & som jag fyllt till bristningsgränsen med ting som man sysslar med när man är nitton år & fri från krav & plikter.



vi fyller dagarna med händelser i härlig "fyll inte livet med dagar fyll dagarna med liv" anda. vi rensar skåp & spelar hög pepp musik i klassrummen. Äter en himla massa glass & spelar minigolf i berg & jag vinner med mina 39 poäng. vi föreslår pizza på venus & ingenting slår den. Calles bil gör permanenta märken utanför johans hus & vi hänger i vidingsjö (vad är en sommar utan det?) & johan & jag lär upp calle i sann vidingsjö the hood känsla.



jag beställer min första stora stark & faktiskt tycker att det smakar helt ok. Vi hänger femtiofemmans uteservering, jag traskar barfota hem & josefina har som alltid solsken & grillat på sin födelsedagsfest i världens mysigaste trädgård. & sen slutar det som det kan sluta när det gäller oss. Raklånga på en väg eller slängandes mellan människorna på dansgolvet. & som det av vana för mig blir när jag traskar på gatan som börjar på å hänger jag hälften av kvällen med människor jag knappt känner. & jag förklarar ännu en gång kärleken till mina små hjärtan. & kör med nedvevade rutor runt i hela staden & tänker på kommentaren i 140 vinddrag "jag kan inte andas."



o nu ska jag snarast ta min lilla kamera & fara med en cykel & en mister johan ner till staden för att få titta på de sista balparen som dansat ut ur ishallen. en fröjd!