pannkakshjärtat

Imorgon kommer jag inte vara här längre för imorgon far jag tvärs över, byter kust, från öst till väst. Innan dess, innan jag tar e4an söder ut, behöver jag skriva en sista sak. Efter att juni flög förbi ringde jag en dag till en fin vän & sa ”jag fullkomligt älskar livet just nu sofia.” & det är exakt vad jag gjort.

Jag har levt livet den här sommaren, mitt liv. Living the dream, som mamma uttryckt det. Till&med bakfulla mornar när jag vaknat med ångest & magvärk har jag inte riktigt kunnat förmå mig att vilja vara någon annanstans. & imorgon, när det blir september, kommer också det här äventyret att vara slut.

Men jag tror det handlat om att det inte kunnat hålla på för evigt. Att jag alltid vetat där i bakhuvudet att snart kommer hösten & hur mycket jag än älskar det här kan jag inte stanna kvar. Inte än. Jag är inte redo för min hemstad. & möjligtvis är inte min hemstad ännu redo för mig.

Men tack tätorten på en slätt, tack allra käraste vänner för att ni varit här, varje dag & tack lilla pappa&mamma för att ni stått ut med att ha legat vakna om natten & undrat vad er galna dotter hittar på för rackartyg. Mitt livs hittills bästa sommar är till ända & imorgon börjar ett nytt äventyr.

Det var i tvåan på gymnasiet. Jag snyftade ofta över de icke existerande kyssarna & alla chanserna jag sumpat. Allt jag inte hade vågat göra. En kväll, möjligtvis en natt i huset som låg vid den branta backen, nämnde stina att hon försökte tänka hakuna matata – inga bekymmer.

De senaste månaderna har det inte gått en enda dag utan att jag tänkt hakuna matata. & om jag inte tänkt det har stina eller sofia varit där & skrikit, viskat, sagt eller ropat ”hakuna matata, för fan stina, inga bekymmer."

Det kan ifrågasättas varför vi vill tatuera in ett disney-citat, alla tre. Svaret är: om några månader kommer vi befinna oss på tre helt olika platser i europa & då finns det ingen chans att vi ska kunna slänga en blick på varandra & se att ”nu exakt nu (!) behöver hon höra det.” Det är lite som sofia sa en dag: jag vill bara att det ska stå där så jag kan se det.

för några dagar sedan skrev jag ett inlägg som skulle upp här, tids nog. det handlade om att jag inte hade tröttnat ännu, på det här livet, på den här staden. & sen förändrades det.



det handlar egentligen inte om att jag har tröttnat, för det har jag inte. Jag har inte tröttnat på fikorna på caféerna där man snackar bort flera timmar, om ingenting & alltihop. Jag har heller inte tröttnat på den isblås kassa koppling eller det faktum att hela bilen skakar när man kör i guppen på kaserngatan. Jag tycker fortfarande om trippelchokladglassen, att den passar bäst att dela på två på bryggan i hjulsbro & det kan spöregna så mycket att johan&jag måste gömma oss under träd, det spelar ingen roll.



& jag anser, fortfarande, att jag inte har åkt tillräckligt mycket nercabat med calle ännu, inte chillat tillräckligt i stinas & andrés soffa & inte vill jag lämna den där vännen som har så ont. Jag har inte heller tröttnat på att vingla på ågatan & jag har konstigt nog, till allas förvåning, inte tröttnat på ”resten av ditt liv” ännu, trots att jag kan hela utantill.



det handlar om att jag är redo. jag vet inte om det är höstvindarna, undantryckta känslor som bubblat upp eller att jag för en gång skull inte vinglade på ågatans kullerstensgator i helgen men jag är färdig här, tills vidare (men tro inte att jag är klar för det blir jag nog aldrig.) det är bara det att - förtrollningen är bruten & det är dags att ge sig av.

imorse fick jag ett överraskande men åh-så-fint samtal från en väldigt saknad gotlänning. detta gjorde givetvis min morgon & nu känner jag mig mer än redo för lite packning (läs: mycket) men först börjar jag med att lyssna på lejonkungen & hakuna matata låten.

kan också informera om att idag är det två-årsdagen för mitt körkort. på denna dag, tvåtusennio, satt jag alltså med nervositetsmagen & tänkte att "klarar jag inte det här så skiter jag i allt." jag behövde inte skita i allt, som tur var, & var hade jag varit utan det där körkortet & den isblå faran? lite mindre på snabbmatsställena kan i och för sig tänkas.  

efter att ha tagit mig en walk-of-shame har jag nu how i met your mother moment. det går mest ut på att ligga på soffan & skratta inombords eftersom det gör för ont att skratta på riktigt. & förbanna sig själv för att det inte finns någon cola hemma.

kanske att man dock borde suit up för ikväll vankas lite planerat äventyr. it's going to be legen wait for it, så mycket äventyr det nu kan bli när tre personer ställer sig frågan "vad fan sysslade jag med igårnatt?", dary!  

det är svårt att förstå att jag måste. jag vet det. 

jag byggde tidigt upp en taktik, alltid nej före ja. nej jag kan inte. nej jag får inte. nej det går inte. nej. nej. nej. tack, men nej tack. & det funkade, det funkade sjukligt jävla bra tills den dagen då ett irriterande surr började i huvudet. jag missar någonting.

medan andra automatiskt tänker ja, måste jag aktivt välja ja. för ibland kan det inte ens spela roll att jag vill så mycket att jag spricker, nej ligger alltid längst fram på tungan. redo. så jag måste. jag måste flytta till en ö mitt i havet. eller till en storstad. jag måste träffa honom. jag måste plugga på universitetet. jag måste tatuera mig. jag måste.

för att jag vet att annars missar jag någonting. & visst, det skrämmer skiten ur mig. litteraturlistor, tentadatum & basgruppsmöten. närhet. okända gatuadresser, vägar & spårvagnar. människor. men jag måste, för jag vet någonting som skrämmer ännu mer än allt det där tillsammans, att vakna upp en morgon med vitt hår & vetskapen, jag missade någonting.

det handlade om flykt, då när jag tog båten över havet.

& jag sa att "här har ni alla ett liv, förutom jag." att det krävs nio månader på en ö för att förstå.

ni är liv. det handlar om skratten, de andnödiga, de hjärtliga & calles gapflabb. det handlar om allt det som sägs över alla de där islattarna, om "vart tog du vägen igår?" smsen, "jag kommer" smsen & "ska vi ta lite alkohol ikväll?" smsen. det handlar om bakishäng, bilhäng, badhäng & alla diverse andra häng. det handlar om att inte vilja gå hem & att ha någon att gå hem till då.

det handlar om att ni skakar på huvudet, skrattar & säger "men stina då!" det handlar om nakenbad, i dalälven klockan sex på morgonen & de där andra nattliga. det handlar om att ni kommer förbi bara för att. det handlar om att ni lyssnar, att ni må skälla på mig men låter mig göra som jag vill, ni dansar med mig, fiskdans, galendans & alla andra danser. ni låter mig spela "resten av ditt liv" hur många gånger jag vill (nästan) & helvete, vi kan ju hela "fuck her gently" utantill.

ni är liv. ni är mitt liv.
& jag hatar, fullkomligt avskyr, att mina drömmar inte finns här. att jag måste lämna er.

konversation (som förgyllde mina soltimmar där på bryggan) mellan två pojkar när jag & mamma var & bada igår.

den ena: vi hoppar där det är sjögräs.
den andra: varför då?
den ena: för det är äckligt.

självklart, vem vill inte att det ska kännas lite äckligt runt benen när man badar?

jag vet inte om det märks i er att vi hoppade in i en ny månad idag.

men det märks i mig.

när någonting uttalas högt.

det är som att det placerats en fet rosa elefant i huvudet som jag kliver runt, kryper under, låtsas som att den inte står där. jag ljuger för mig själv & varje gång lyckas jag övertyga om att det är alldeles tomt. det finns ingenting där.  

tills jag en kväll uttalar det högt. så fort någonting möter luft blir det så verkligt, inuti. plötsligt blir det djävulskt svårt att kliva runt, krypa under, låtsas som ingenting. mina lögner slutar upp att övertyga. de biter inte längre & från & med då, från & med just den kvällen när någonting möter luft, blir den där rosa elefant allt jag kan tänka på.