*
Jag kommer göra dig besviken, jag kan inte stanna länge.
& jag kan stänga verkligheten ut ur min diskussion.
för det är fredag & vi är välkomna in.
om du letar efter någon som går att lita på, då ska du inte välja mig.
titta vid tannefors slussar eller de i berg. kan hända att du får följa ån & kika in bland de vingliga vita trästolarna på caféet där i den lummiga trädgården. det finns ett stort hus i hjulsbro, ja där det luktar grillat, kan hända att en balkongdörr glömts bort. om du har otur sitter hon i en bil på e4an, påväg till eller från vår huvudstad. kanske står hon på en gata inne i stan, har du letat i vidingsjö? annars får du vänta vid caféet på stora torget - där hamnar hon alltid till slut.
hon har en blond kalufs, med lite tvist. har en irriterande hosta som inte går över. hänger ofta ihop med en eller två pojkar, som vissa misstar för både säpovakter & tvillingar. ibland kan det också hända att det dyker upp en man & en kvinna bredvid henne, misstänkt likt föräldrar. det kan finnas en katt. men mest borde du ändå hålla utkik efter en pippitröja. möjligtvis en islatte i kombination med hennes vän med mörkljusblå vans.
om du väl finner henne, blir hon helst störd under skräckfilmen hon ändå inte vågar se. annars får du nog avvakta. hon har nämligen fullt upp med att prata strunt & viktigt över en islatte, sakna en vän som semestrar på okänd ort, gunga den där lill-flickan med blonda lockar, hänga utanför en bil i hundra kilometer i timmen, spela kort, umgås med en far & en mor, bli lite pussad på, skratta, ta lite behövliga snedsteg, ha telefontid med någon efterlängtad, cykla, äta pannkakor med nutella & mitt i allt får hon lyssna på ljuv göteborgska. & när tiden blir över, ja då skriver hon.
jag ler på riktigt, har inte skaffat något att dölja.
det händer ibland. att jag snubblar. stannar upp. tänker att
allt får inte vara såhär bra, för mig.
det kommer ta stopp. när som helst. bakom nästa krök står problemen, i busken gömmer sig någonting ont, under trappan väntar ledsamheten, i lådan hoppar snart olyckligheten fram. "& hur fan ska du lösa det då?" skrattar det inuti mig. undra-när-det-kommer-göra-ont-tankar börjar formas. jag hinner bli rädd innan
jag skriker inåt, jag-tänker-fan-inte-gå-på-de-här-bajs-tankarna-igen. tänker inte, när väl problemet står bakom hörnet eller det onda hoppar ut ur busken, vara den som kommer på, sen efteråt, att jag hade rätt kul emellanåt.
jag har kämpat med en dröm.
vi ska dit. deras ord sved på insidan av skinnet, vidingsjös promenadvägar var oändliga, hjärtat var överjävlafullt precis som dagbokssidornas raka linjer "jag ska härifrån, jag ska härifrån, JAG SKA HÄRIFRÅN."
fjortonårslängtan som byts så lätt ut mot sjuttonårsfantasier med huvudstadspuls som byts så lätt ut mot artonårsförnuft & kärlek jag kanske kan stanna kvar fast kärlek byts så lätt ut, som ni vet. jag är ledsen att dina & mina drömmar inte finns på samma plats & nittonårsbestämdhet leder till. en ö.
men så dyker det upp ett sms i telefonen på huvudkudden en söndagsmorgon i juli som skriker "förstår du? du&jag&göteborg." det vi pratade, fantiserade, diskuterade i nio månader inne på hennes rum, då när klockan gick sakta, fårösund var för trångt & internatkorridorerna kliade. när orden aldrig ville rinna ner i fingrarna.
nej jag förstår inte men det tar livet ingen hänsyn till. för det händer. det händer. fjortonåringen det händer & visst ska man inte ropa hej innan men jag kan inte undgå. det är dröm & det händer. det händer nu.
*
nej vi är inte direkt vänner, detta monster & jag.
vilken härlig dag, man blir härligt glad.
vi har haft en intressant morgon jag & min katt.
hon har mest glott på mig & svängt sina öron fram & tillbaka när jag först suttit med rynkad panna vid datorn för att sedan hoppa upp i någon slags glädjedans. detta följs av att jag skriker living the dream med utdragna ljud, pratar för mig själv i väldigt hög ljudnivå samt sätter på låten "vilken härlig dag" som jag givetvis sjunger med i, högt. med andra ord,
göteborg du behöver inte känna någon sorg för mig - i höst kommer jag!
you make my dreams come true.
jag tror detta videoklipp kan stå för en hemlig fantasi (& eftersom jag är ganska kass på att hålla hemligheter om mig själv så) detta förklarar varför jag "dansat" på cykeln alternativ hoppat upp&ner på sadeln & svängt från sida till sida. det är i hopp om att någon ska kunna rycka tag i mig så att vi alla kan utbrista i dans där vi svänger våra lurviga, skrattar högt & sjunger med i låten som självklart bara kommer ifrån ingenstans. så himla underbart töntigt att det aldrig skulle hända, men ändå.
för hon förtjänar hela himlen.
det handlar om henne. hon som sitter mitt framför mig & samtidigt som hon går sönder lyssnar hon fortfarande på den där magkänslan jag alltid säger att hon ska lita på. & som tur är, lyssnar inte den där magen i sin tur på mig eller någon annan dum jävel som är snabba på att dömma.
så jag släpper alla kommentar-planer, sänker fingret & slutar vara arg, för jag tänker inte sluta lita på hennes magkänsla, tänker inte vara en sådan vän som slutar lyssna för att den inte tycker om vad den hör.
jag kan inte vänta på dig så spring ikapp nu.
allt som oftast känns livet för tillfället mest såhär;
eller som den där lars skulle sjungit,
här lever lyckan, lever livet.
För allt som är kvar är en dröm om vad kärlek kunde va.
jag är själv. för första gången sen vi anlände till den här staden är det bara jag och en kebabrulle på en trottoarkant, & en pepsiburk bredvid. på stora scenen spelar bob hund & hans ord studsar mot asfalten tills de träffar mig, i bröstkorgen. "kärlek, mina damer & herrar, är en kampsport man bara kan vinna om man är beredd att förlora sig själv."
& jag tänker, på den där trottoarkanten, att det är ju precis det jag inte är beredd att göra.
Pappa bankar på din dörr & skriker "nu ska vi iväg, det finns nått bättre än det här!"
*
sedan jag anlände hem klockan tio i söndagsmorse har jag duschat. ätit frukost. sovit. ätit mat. sovit. druckit té. feberfrossat. sovit. snorat. vaknat klockan halv tre på måndagen & undrat varför mamma kom hem så tidigt. hostat. skjutit undan jobbiga tankar. snorat. ätit. förbannat alla dåliga tv-program. ätit glass & druckit té med mamma. & nu, klockan 22.41 känner jag mig lite mer som människa, lite mindre i en koma. festivalkoma.
så jag antar att nu när jag tvättat mig blir det att sätta sig på en stol, leta husvagn & sen sitta kvar, i trehundrasextio dar för att sen . . . .
*
& hur liten jag blev när jag förstod att inte ens runt dig fick jag bara vara människa.
jag förstår hur det sårar när jag inte passar din mall.
det finns vissa saker jag inte nämnt här. förrän nu.
jag har en snippa & inte en snopp. trots detta, trots att jag har två bröst, behöver jag inte bli räddad. jag vill hellre dricka ikapp än mysa i soffan på fredagskvällen, hellre snubbla hem klockan fyra tillsammans. & jag vill bara hångla med dig ikväll, jag behöver inte ditt nummer.
jag tycker inte månadsdagar, årsdagar behöver innehålla vare sig biobesök, röda rosor eller middag på någon restaurang. jag blir inte avundsjuk. jag avundas inte människor som släpper allt för att vara med varandra. jag vet inte om jag vill gifta mig. eller skaffa barn. jag tänker inte stanna upp för kärleks skull, den får väl hänga på.
samtidigt är hålla handen det finaste jag vet. & jag saknar att kunna så självklart spendera en söndagskväll med någon. eller en onsdagskväll. jag fantiserar också om att hitta någon, tänker på hur många barn jag vill ha & jag hatar inte kärleken. jag hatar hur du, alla andra & jag förväntas vara runt omkring den.
