är det säkert att du väntat mig?
tiden rinner långsamt ut medans solen är på väg ner.
jag är vaken. & har haft en underhållande chat-konversation med totten i rummet bredvid samtidigt som jag tokläser texter högt för mig själv, töjer ut skor & smaskar på kladdkaka. börjar också tro att johan & jag verkligen har någon slags telepatisk förmåga mellan varandra.
för exakt en timma och en kvart sedan blev det en vecka kvar tills jag anländer till tätorten på en slätt. jag fasar & längtar, våndas & njuter. för på något vis, trots alla avsked & farväl, nu är det gott att leva.
säg att jag gärna kommer åter ifall allting är förlåtet.
det är med kissnödighet som med hemlängtan. ju närmre hemma man kommer desto mer längtan får man. kissnödighetseffekten kallar jag den.
i ett sista kapitel som jag har förälskat mig i.
fredagen innan vi drog från ön kom tre stora kartonger till skolans dörr, adresserade till ingen mindre än ted, indirekt hela skrivarlinjen. det var tre kartonger fyllda av trehundrafemton flaskpostböcker, vår antologi, vårat barn.
finare bevis på vad vi sysslat med under det här året går inte att finna.
annars går jag mest runt i någon slags avslutningsdimma. den påminner starkt om känslorna av att vara oövervinnerlig, de som mer tillhört fjortonåriga stina, fram tills nu. lite lyckobubblor, ledsamhetsbubblor, sentimentala bubblor i magen som ibland spricker. jag ringer hem för kissnödighetseffekten gör sig påmind.
det är mina dagar & jag lever.
du kan gråta mitt på gatan men jag glömmer aldrig bort vad du gjort.
som jag ser det (som jag alltid sett det) finns det två val.
att slänga vad-det-än-kan-vara över axeln & fortsätta gå. framåt. eller att sätta sig ner. vrida. älta. vända på vad-det-än-kan-vara tills det har ätit upp dig. jag har valt alternativ två så många gånger att vid det här laget borde det inte finnas någonting kvar av mig. men det finns det.
& är det någonting den här ön lärt mig är det att det finns alltid någonting mer. det finns fler städer än den där staden, fler platser än den platsen, fler människors åsikter än den människans åsikt (samtidigt som jag vet att du bara vill få någon som säger "det var inte ditt fel.") det finns någonting mer.
*
fårösund
vi är tillbaka.
så fastän du kanske säger ja bara för att vara snäll, får jag träffa dig ikväll?
klockan kan vara halv tre en påskaftonsnatt & jag vandrar hem från ettan. haningeleden, förbi strågatan eller så är den halv fem, jag har dragit ner rullgardinen i mitt rum för det har börjat ljusna ute & försöker ignorera början till värk i magtrakten.
jag är ensam. snurrig på för mycket vingeldrycker & förbaskat medveten om just det. att här ligger jag i en säng & det spelar ingen roll hur mycket plats som finns över bredvid mig. jag är snuskig jävla ensam & vill bara att någon håller om mig. allt det där jag-klarar-mig-bättre-själv-pratet har jag tappat i något ölglas under kvällen.
jag somnar & nästkommande dagar bygger jag upp ett nytt jag-klarar-mig-bättre-själv-prat. för jag tror att jag gör det. jämt. förutom den där tiden mellan sista hejdå-kramen & sömnen.
*
idag, närmare bestämt just nu,
klockan fem på morgonen
är vi påväg, mot estland.
alla mina vänner har gett upp sömn.
att spendera en lördagskväll & natt med de finaste skrivarna som finns är också att;
springa fram & tillbaka mellan mitt rum & toves. fylla balkongen med ölflaskor, ett & annat vinglas, musik. att dansa till "känn ingen sorg för mig göteborg" med frida & karin. att sjunga snapsvisa på snapsvisa. att flytta dansgolvet mellan balkong & sofforna inomhus. att sjunga högt. att dansa utan hämningar. att inte vilja lämna internatet. 
att till slut tränga in oss i två silvriga bilar. att lyssna på irländsk musik, veva ner rutan & skrika rakt ut i nattluften. att dricka vodka direkt ur flaskan. att skriksjunga håkan-låtar på visbys gator med frida. att ramla in precis innan spelningen ska börja. att lära sig headbanga. att fortsätta dansa utan hämningar. att dricka för mycket öl. att radera nummer. att skicka iväg världens snyggaste bild till vännerna därhemma. att skrika "är det de bästa ni kunde komma med?" till sådana som inte förstår. att sitta upp tills natten ger sig av igen.
att vakna upp på söndagen & fnissa sig igenom hela dagen för en lördagsnatt med skrivare slutar aldrig som man tänkt sig. 
det är måndag snart men jag lever för ikväll.
jag värmer mig med lite håkan vilket mer har blivit standard än undantag. ikväll gör vi visby osäkert igen. denna gång får dock bilen bara vara färdmedel på vägen mellan fårösund & visby (& inte förfestställe/stället-det-slängs-tomma-ölburkar-ur/sovplats vilket också gör att vi slipper walk-of-shame-gången över österportsparkeringen morgonen efter även om den har sin charm.)
Åkej jag är misslyckad, jag klarar inte upp det här.
det förflutna har bankat på dörren samtidigt som framtiden försöker klättra in genom fönstret. tvivlet har krupit fram från sin plats under sängen. ensamheten dinglar med benen i bokhyllan & kärleken tycker att jag hatat den lite för länge nu utan anledning. rädslan är också här.
de skriker fel ordval, "du kunde haft honom nu", planering, "sluta tro att du är någon, sluta sätt på en ny skiva." de tycker att jag ignorerat dem alldeles för mycket på sista tiden & "det är ingen som bryr sig, egentligen, det vet du väl." det förflutna vill att jag ska stanna upp, framtiden gastar "men jag då?" & tvivlet dunkar mig i huvudet. ensamheten & kärleken är eniga - "du kan inte gömma dig för oss." rädslan bara sitter där.
mitt i allt står jag & nuet. vi, som bara ville vara för oss själva lite till.
Hon kan finna allt det enkla på en plats hon själv valt ut.
varför slutade jag någonsin upp med att hänga på tak?
*
natt. bestämmer sig för att avsluta besvikelse-perioden i förtid.
tänker istället på knodden miraklet i en mage på andra sidan havet. somnar.
