pannkakshjärtat

i varje låt på radion. i klockslagen. i kartan som fastnat mellan sätena. på stället vi stannade för att äta på. i hela göteborg. till & med i mitt gamla rum med utsikt över busshållplatsen & grillkiosken. varje bil har haft en möjlighet att du skulle sitta i. varje kurva, varje raksträcka, varje icke existerande sms. 

i allt min pappa sagt. i allt jag sagt. i allt vi inte sagt. i varje klädesplagg jag packat ner. i tystnaden. bakom varje tanke. på vägskylten. i varje stad vi kört igenom & jag försökte gasa ifrån dig på motorvägen.

du kom ifatt.

ibland när jag inte kan sova för att det skär så i bröstkorgen (det gör ofta det när man ska sova) då brukar jag fokusera tankarna framåt. lite sådär tjugofem år framåt.

jag brukar tänka på vilken skit jobbig morsa jag ska vara. nyfiken, jävlig & översnaskig. hur jag ska ta promenader med hunden & klaga på att de inte följer med. att jag kommer spela lars så högt att de vill kräkas. påstå att de kör för farliga bilar men ändå vilja åka med när det ska sladdas. jag brukar tänka på
att jag ska berätta att jag också rände ute om nätterna & att mormor&morfar jämt klagade över det. att vi ska ha oavslutade diskussioner om varför vi bor på landet. jag brukar hoppas att jag ska vara en mamma med tid. 

& när huset blir tyst ska jag skriva.

någonstans där brukar jag somna. det känns lite bättre så. som att jag inte alltid kommer vara tjugo arbetslös med hjärtvärk. & att det här är inte allt. att det finns mycket mer längre fram & det vill jag också vara med om.

om ditt hjärta liksom trillar ur & går sönder på ett trägolv hoppas jag att du har vänner som stina & sofia. som dricker sig fulla, dansar, ramlar, sjunger & röker i fönstret med dig. vinglar till & från ågatan bara för att köpa kebab. Jag hoppas att du har en vän som trots att ni inte pratat på flera veckor smsar & frågar hur du mår. Jag håller även tummarna för att du ska få gå på ettårskalas för en snaskig bebba med orange hår & klarblå ögon. kanske också att du ser det där how i met your mother avsnittet & förstår att du inte är ensam om att vara flyförbannad på dig själv för att du lät någon såra dig.



Jag hoppas också att den vän du alltid håller i när det blåser, inte befinner sig utomlands & att den som är bäst på att säga det ordnar sig inte spelar squash i en annan stad. Fast egentligen hoppas jag väl mest av allt på att ditt hjärta inte gått sönder alls.

jag vet inte vad jag ska säga. åker till stina & dricker vingelvatten istället.

det kanske är så att jag måste ramla & skrapa upp knäna så de blöder. jag kanske måste dra ner persiennerna & gråta mig igenom en film. kanske måste jag somna för att vakna, tänka "har det blivit bättre än?" & när nejet skriker mot mig så kanske jag måste somna om.

det kanske är så att jag måste för att kunna vakna & uppskatta hojtarna i bloggen som säger att min bild av mig är snevriden. kanske måste jag för att tro på sofia när hon säger att det löser sig. det kanske är så att jag måste för att kunna börja nynna igen & gå genom ett nattmörkt vidingsjö & förstå att det händer ändå mycket bra just nu trots allt. jag måste för att tänka "nu jävlar."

det kanske är så att jag måste ramla & resa mig, ramla & resa mig & sen ramla & resa mig igen.     

jag ljuger bra. till & med så bra att jag tror på det själv. men man skriver inte i ett cv att man är världens största fegis, man gör inte det. inte heller skriver man "jag suger" fast det tycker man att man gör, mest hela tiden.

det är en timma sedan jag tvingade mig upp ur sängen & nu skiter jag i det här. i allt. i mig. drar ner persiennerna. stänger ut allt. stänger in mig. världens största fegis ger upp innan det ens knappt börjat & ingen är förvånad.     

det kan gå dagar. & så plötsligt, på bussen eller när jag ska sova. då börjar värken. den växer i bröstet, liksom trycker bort luften. det gör rent ut sagt jävligt ont. & jag vill springa av bussen. eller gå upp ur sängen. slå numret som raderades klockan fyra på natten. säga jag kommer dö om jag inte får ligga nära dig igen. 

för det känns så. som att jag kommer dö på det här sätet, på den här bussen eller i den här sängen, på det här golvet. det går över. det går alltid över. jag kommer fram & kliver av på busshållplatsen. jag somnar & vaknar, kliver upp.  

så går dagarna. & plötsligt, igen.   

ingenting slår hakuna matata men ibland måste man lägga några extra uttryck på minnet, utifall att man skulle behöva peppa någon annan, eller sig själv. så jag säger som gustav:

ingen minns en fegis.

Idag, just idag för tre år sedan, på exakt samma klockslag, skrev jag det första inlägget på den här platsen, i det här såkallade pannkakshjärtat. & nu tänker jag ta er tillbaka dit.

Det var oktober, jag var sjutton år med hjärtvärk (vilket i sig förklarar namnvalet) & jag var tung precis hela hela hela tiden. Det fanns ingen ork för läxläsning eller provpluggning. Allt gick åt till att ta sig fram & tillbaka på haningeleden. & andas.

jag minns fortfarande när mamma knackade på min dörr den där dagen.

12 oktober
mamma säger
"kanske kan jag inte göra så att du mår bra igen
men om det finns någonting jag kan göra,
överhuvudtaget, säg bara till."



Jag levde för helgerna. Helgerna var skiten. För stunderna i stinas hus. för lov. för resan med pappa. Slet hårt för att få till de där sällsynta sekunderna av glädje. Emellan där tittade jag alldeles för mycket på one tree hill men trots att den där oktober månaden verkar vara mörk så visste jag inuti att jag var på väg uppåt. Jag hade redan kravlat runt nere i hjärtesorgträsket. Nu försökte jag resa på mig.

Så hamnade jag här. tre år & exakt 736 inlägg senare. det har hänt så ofantligt mycket sen den där oktoberkvällen & samtidigt skvallrar vissa inlägg om att jag längst därinne fortfarande har kvar samma gamla pannkakshjärta som fortsätter att slå.

29 oktober
men jag försöker leva här
för jag har redan förlorat så mycket tid och gått miste om händelser
när jag skyndat förbi och sedan sett det vackra i någon backspegel och
önskat att jag varit där då det hände och inte velat vara någon annanstans hela tiden.

jag har aldrig varit rädd för att flytta härifrån. Att däremot flytta hem skrämmer skiten ur mig.

här påminner varje gathörn om någonting, varje krog, varje parkbänk, varje väg. på den här platsen, i den här staden, existerar allt jag sprungit ifrån, allt jag inte klarat av, allt jag inte har rett ut. & överallt finns bitar av den jag var kvar. människor från mitt förflutna.

jag är rädd för att det ska bli som förut. att jag ska bli den jag var förut. jag minns knappt hur det är att må bra här när man bor på obestämd tid - det är två år sedan sist. det skrämmer skiten ur mig att jag är här & samtidigt har det aldrig känts så bra.

jag kan inte greppa riktigt att jag är hemma nu. att det här inte bara är ännu ett besök på hemmaplan & att jag inte kommer behöva säga hejdå om några dagar. att jag nu kan räkna iallafall vissa avstånd i minuter och inte timmar.

det spelar mindre roll att jag sover på en madrass i vardagsrummet & har livet i en resväska.

mina vänner, mitt käraste pannkakshjärta. stina sa igår att det är tur att hon har en vän som mig som alltid bjuder på lite dramatik i vardagen, calle smsade imorse & kallade mig störd & johan sa "men då kan du följa med calle & hämta oss." Med detta sagt så - jag flyttar hem. nu. idag. klockan tio i nio kommer jag kalla mig linköpingsbo igen.

trots att jag har fått panikpacka, prata hur mycket som helst med en röst som svikit mig (sofia frågade om jag var full & studievägledaren började lite lätt skratta), krånglat till alltsammans så säger magen att JA men jo, JA, jo jo, ja JA! - jag är på rätt spår nu & gladare än på mycket mycket länge.

jag har skämts idag. över mig själv. över att jag inte klarar av det här. över att jag inte förstod någonting av tenta-frågorna. över att jag nästan-grät på spårvagnen (för vem gråter för att man inte klarar en tenta?) över att jag sviker mina drömmar. över att jag är en sådan som ger upp. jag har skämts över mig själv & sen skämts för att jag skäms.  

sen hamnar jag här. med en värld som tycks skrika mig rakt i ansiktet "vad vill du nu?"  

hade en mindre bra kväll ikväll.

slängde kurslitteraturen i väggen. ville slänga den där mojjängen innanför bröstkorgen också. fick sms av gudmor. chattade med sofia. tänkte att varför sitta här själv varje natt så jag bokade en bussbiljett. 

hösten tvåtusennio skrev jag ett inlägg som handlade om hur jag skulle kunna klara av ännu en till höst. två år senare skriver jag det här som kan ses lite som en fortsättning. fast jag tror inte längre att det handlar om årstider.

jag ska försöka övertyga mig själv, & kanske någon av er andra, att jag klarar mig. att vi klarar oss. den här gången med.

tyvärr är det svårt när en upptäcker att det onda i bröstet är som förkylning, värre ju längre dagen går. när den enda människan som absolut inte får ringa är den jag önskar skulle göra det & saknaden ger utslag på insidan, som inte går att klia bort. det luktar höst, instängt rum & té. 

jag tror du glömde kvar någonting i mig, du kanske kan hämta det? 



så blir det söndagskväll & plötsligt står allt så självklart framför mig. jag ska tvinga mig att njuta av göteborgs hösten. fortsätta att ockupera soffor, dansa på okända klubbar, passa på att snaska på knoddar, drömma lägenhetsdrömmar, hänga på stångåstadens hemsida & gå lite vilse bland villorna.

jag har té på lösvikt, gummistövlar, typiska höst-idéer i huvudet & redan imorgon kan jag boka en bussbiljett hem. jag har en tant som faktiskt bryr sig, som bjuder mig på mat när det blir över & jag kommer att klara mig. jag har klarat sånt här tidigare. hör ni det - vi kommer att klara oss. den här gången med.