pannkakshjärtat

”om du köper lite tajtare jeans så kan du också få en pojkvän.”

jag var fjorton år. Minns exakt detaljerna. Var vi var, hur hon sa det, hur mina lösa jeans från hm inte satt åt kring mina ben, hur hennes gjorde det. Jag kallade henne fortfarande för bästa vän fast jag redan visste om att vi inte var det längre. Men jag höll ändå kvar.

jag önskar av hela mitt hjärta att hon inte hade sagt den där meningen den dagen. Eller att fjortonåriga stina i alla fall hade kunnat se igenom den. se igenom den såkallade bästa vännen mittemot. Det gjorde jag inte.

Jag köpte tajtare jeans istället. slutade med det tjocka kajalsträcket under ögonen & jag tog av mig mina stjärnor. För ingen kan älska någon som ser ut så. & trots att jag vet bättre nu, att jag sett igenom den där meningen & henne den kom ifrån så hör jag ändå hur fjortonåringen skriker förtvivlat inuti när jag tar på mig mina nya lösa jeans från hm, & ibland så lyssnar jag.  

på torsdagen, direkt efter föreläsningen, fick jag reda på att seminariet dagen därpå var inställt. Då sprang jag hela vägen hem (förutom när jag satt på spårvagnen & önskade att den kunde åka fortare) & ungefär fem timmar senare mötte jag en pappa på bussterminalen i hemstaden. Hur jag än försöker kan jag inte förklara lyckan när jag får sitta nära en mamma i soffan. Eller varför jag låter katten ta alldeles för stor del av en soffa som inte ens räcker till för en. 

Så handlade halva helgen om att hålla sig gömd. Det gör man genom att handla max & parkera på avstånd därifrån (& äta upp ett helt mål för första gången på ett år) Att stänga in sig med fyra fina vänner tre trappor upp & dricka té tills man får ont i magen. Sen somnar jag på deras soffa & blir väckt av en hund som undrar vem sjutton det är som ligger där? Efter en lite riskabel shoppingtur på linköpingsgator med inslag av chai latte i solen tog jag mig hem & väntade.




För syftet (förutom att snaska det värsta jag bara kunde på mina käraste) var att överraska en calle carl som bestämt sig för att lördagskvällen var festkväll. Klockan kvart över åtta stod jag utanför hans dörr & jag har aldrig någonsin sett någon så chockad. ”vad gör du här – du ska ju vara i göteborg!” var sedan ett vanligt inslag. Sen blev det en typisk kväll som bara vi kan, med disneylåtar, toalett-häng för en del, två uppshottade flaskor, mankini-provning & det slutar med att johan&jag sitter på trädgårdstorget klockan ett, äter kebab & pratar om hur skön calle är.



Ett traditionellt bakishäng & fikahäng senare vinkade mina favoritgrabbar av mig & sen grät & snyftsnorade jag hela vägen ut ur linköping. Men som ni vet, sådan mor sådan dotter & som mamma skrev: vi är känslomänniskor – se det som en styrka & inte en svaghet.

att sakna så mycket att det gör ont.

att ligga i sängen om kvällarna & inte kunna sova. att vrida & vända i dessa lakan, vara klarvaken klockan tre på morgonen, ofrivlligt, & höra sopbilen utanför. då värker det i kroppen. eller när en sitter i sitt rum, besökt varje internet sida på datorn minst fem gånger om, ingenting händer, & johan ringer, frågar efter portkoden till stina&andrés trapphus. jag vill också vara där. då värker det i kroppen. när calle fyller år & en är 278 kilometer därifrån.

fast det är inte bara då det värker. det gör det hela tiden, alla veckans dagar. jämt. det är som att varje cell inuti bestämt sig för att sakna precis exakt samtidigt & det värker i kroppen då.

jag vill också såhär på årsdagen passa på att ge mig själv ett stort grattis för idag är det ett helt år med mig själv. det har varit ett awesome år & fler ska det bli, eller vad säger jag själv? självklart glömde jag bort att köpa champange & jordgubbar men jag älskar mig iallafall - föralltid bara jag!       

Det finns vissa människor som man någonstans i maggropen förstår från början att de ska spela viktiga roller i ens liv. Carl var inte en av dem.

Hade någon klivit fram till mig i början av ettan & sagt att jag skulle räkna Calle till en av mina bästa vänner fyra år senare hade jag gapflabbat den någon, otrevligt, rakt i ansiktet. Den vänskapen fanns inte ens i min vildaste fantasi. & ändå, här är vi nu.



Det är på grund av Calle jag tror på att man kan vara vänner, trots allt. Att det inte spelar någon roll om man blir osams, om man glider ifrån, om kärlek blandar sig i, om man inte pratar på flera år. Att det som ibland behövs är tid & turen att ha en gemensam vän som envisas med att bjuda båda två på samma fest.

& idag, äntligen(!), fyller han 20 år.     

det finns anledningar till att jag borde krypa ner under täcket nu. fast samtidigt finns det anledningar att låta bli. som att regnet bildar droppar på mina fönsterrutor, som att melissa horn skivan snurrar i spelaren & almenacka behöver fyllas i. & som så att det är nödvändigt att stanna upp efter en helg som den här, tänka hur förbannat bra den varit, hur mycket oftare man egentligen borde tokdansa, vilken grym stad göteborg faktiskt är & hur bra vi freestylade, jag, sofia & elin.

jo snart är det måndag igen, fast inte riktigt än.

tänkte att

kanske borde jag ringa, när introt börjar. men vad händer när du svarar? om du svarar. kanske alla andra ord väger tyngre än det verkar som hon överlevt sen sist jag såg henne så jag låter bli.  

fast kanske borde jag ringa för jag vet vilken dy hon varit i

så övertalar han mig, när jag fingrar på mobilen i fickan, som han alltid gör (precis som i du är snart där) så jag säger inget vill inte genera henne men jag ska be dem ta hand om henne väl för jag vet vilken dy hon varit i.

jag sa: ey sofia du, kom ner & dansa med oss nu sa jag, jag sa ey sofia
SOFIA! kom ner & dansa med oss nu.

& SOFIA KOM TILL GÖTEBORG!

Jag har alltid legat steg före när det gäller framtid, det där som kommer sen. imorgon. nästa vecka. nästa månad. nästa år. & året efter det. Oftast har jag levt mer där än här. inte så mycket hakuna matata över det, eller hur?

Men jag är trött på det. På att alltid vara på väg någon annanstans. Att alltid undra vart jag ska. trött på grubblandet om vad det här ska leda till. det handlar om allt, från oskyldiga sms till de såkallade viktiga yrkesvalen. Därför blir jag allt som oftast frustrerad när familjediskussionen jämt har tendenser till att glida in på ämnet ”vad ska stina bli?” Då skriker jag ibland. Att jag för helvete inte vet. Att jag inte vill veta. Att jag inte tycker att jag behöver veta, just nu.

Att ligga steg före är inte alltid skit. Men jag vill kunna njuta. Njuta av att jag är här. & nej, jag vet inte vad jag ska jobba med, vad de där smsen kan leda till, vad jag ska göra efter januari, vad jag ska göra nästa år. inte en susning. men jag trivs rätt bra här, i mitt rum i göteborg, där jag bara kan sitta & lyssna på bussarna utanför.

var sitter avstängningsknappen? var hittar jag strömbrytaren? vem kan skruva bort den där delen som gör att jag fortsätter med att få en känsla för någon. som gör att det gör såhär ont. igen.

för jag har ärligt talat tröttnat nu. jag är redan mil bort vid första pirret i magtrakten. slår bort den som försöker komma nära. jag springer som en galning. lägger benen på ryggen. jag kutar. jag blundar. jag är aldrig ens riktigt där.

varför hamnar jag då här? med den där jävla värken i bröstkorgen. det är ju det enda jag vill slippa. jag vet att jag kanske missar någonting & jag accepterar det. ja, jag skiter i kärlek. ska jag skriva det på en kartongbit & hänga runt halsen? för jag vill inte att det ska göra såhär ont något mer, det är det enda jag begär. så vad krävs? var måste jag skriva under? vem skruvar loss problemet? var köper jag nyckeln? hur trycker jag på off?

Så fort jag sätter mina fötter innanför dörren till ett klassrum är det som att någonting slår slint i huvudet på mig. Krav, som inte funnits där innan, liksom krafsar på insidan och de där välkända tankarna dyker upp igen - att jag måste prestera, jag måste vara bra & alla andra är så förbannat mycket bättre än vad jag är.

Jag är inte dum i huvudet. Inte heller är jag helt tappad bakom flötet när det gäller genus. Jag vet ju det, egentligen. Jag har läst böcker, artiklar, gått på utbildning på kvinnojouren, läst genuskunskap i skolan, skrivit arbeten & jag har tänkt. Diskuterat. Tänkt om. Men så fort jag hamnar innanför de där väggarna är allt det där ingenting värt, jag är ingenting värd.

Det är duktiga flicka syndromet. Det som har gjort att jag i tolv år mått bajs över att behöva vara i skolan. För att jag alltid känt att jag inte gjort tillräckligt, att jag alltid har kunnat prestera mera, pluggat lite till, varit bättre. & egentligen visar bara det här att jag är en av alla statistikfall. De som visar att många flickor idag mår bajs av att vara i skolan.

Detta gör mig arg. För det betyder ju att jag lider av någonting som inte är mitt fel. Utan samhällets. Men samhället kommer inte att hjälpa mig ur det. Samhället kommer inte slå mig i sidan när jag tänker att ”jag är sämst.” Det måste jag göra. Jag måste själv städa ur bajs tankarna. Som att plocka upp efter någon annan och inte ens få ett tack tillbaka. 

anpassningen från att vara galen 20åring som dricker kaffe & öl, vinglar runt, raggar runt, chillar runt med inte större huvudbry än "vad händer idag?" till att bli ansvarsfull 20åring som planerar matinköp, pluggar statistik & går & lägger sig på anständiga tider, har startat.



det betyder att jag har smugit in små stina-bitar i mitt nya rum. åkt på biltur med den ärligt talat coolaste tanten ni kan tänka er. Sagt farväl till en far & en mor (som ändå inte är farväl för vi ses ju snart, det gör vi väl?) Sagt ja till att jag är där i en sal med sextio andra. gett mig ut i spöregnet iklädd gummistövlar. & så har jag åkt känslobana, hiskeligt fort & mycket.



Men det känns trots allt bra att gå genom den där gården, in i porten, det gör det. & göteborg har potential till att bli en älskad stad. Jag vill ta reda på om ett regnigt göteborg är bättre än ett soligt sverige. Det räcker så. Jag tror inte på den rätta, hur ska jag då tro på den rätta känslan inför någonting? Det gör ont att lämna människor, förbaskat ont, men ibland antar jag att man måste det. För att förstå. & För att leva.



Än så länge har det alltså inte avgjorts, om det är jag som borde hålla i hatten eller tvärtom.

kära framtida jag.

om du någonsin, någon gång, ens överväger tanken på att låta en snubbe få ta del av ditt liv, kan du inte då vara så snäll & låta det vara en skäggig man med tjocka öronsnibbar & ljuv grov göteborgska? tack på förhand.