pannkakshjärtat

Från känslosvall & nattjobb till glädjefnatt & nattvinglande. & sen helt plötsligt sitter en på en buss med en sofia bredvid sig. Tillbaka till staden vid havet, där jag inte kunde stanna men fortfarande längtar.

jag börjar om varenda dag
försöker vara det dem vill att
jag ska va men när jag somnat på
natten har jag glömt om jag själv mår bra.

gör mitt hjärta lite mer helt, för en stund.

jag attacknyser & snyter mig om vartannat. idag bestämde vi att våren är här & sen satt vi kvar långt efter att islattarna blivit uppdruckna. det är någonting med hon med samma namn som mig som får mig att fråga vad väntar jag på? får mig att känna att det inte är någon slump att just hon tryckte in hakuna matata i mig.

sen kommer jag på mig själv med att tänka att jag gladeligen utsätter mig själv för tatueringssmärta men skyddar det som bankar i mig, till varje pris. & hur jävla illa det faktiskt rimmar.  

Tills jag blir någon annan lär du
få samma tomma paket med papper på.

under skolåren offrade jag läxor. nu offrar jag sömn. på gotland slutade det alltid med att besticken tog slut & jag fick sicksacka mellan klädhögarna. jag hade ryktet om det stökigaste rummet & har egentligen fortfarande. att bädda sängen vet jag knappt ens längre hur en gör.

det handlar om att jag alltid måste välja bort någonting till förmån för ord. annars verkar de liksom inte vilja sammarbeta. eller ens existera. jag måste helt enkelt skita i allt för att få ner någonting. jag vet inte hur det kommer sig, det är mest järnvägars opraktiskt & jag får lite ångest på mig själv stup i kvarten men sen väljer jag bort den, det också.

det sorgligaste jag vet, i hemlighet, är när människor talar om sina drömmar. & tillägger, sådär på slutet att, det ändå aldrig kommer att ske. de kan ha helbra argument för hur det aldrig skulle kunna fungera - för att de inte har tillräckliga betyg, inte tillräckligt med pengar, inte tillräckligt med någonting som behövs för att uppnå. men bra argument gör det liksom inte mindre sorgligt.

jag vill skrika lite att ursäkta inte era drömmar, ge inte upp på dem. de behöver inte alltid vara ständigt närvarande & inte alltid i tanken eller handlingen men de kan få hänka på iallafall. de kan få vara med någonstans där bak, att hålla dig i handen när det känns förbaskat meningslöst att andas. 

jaha & vem är jag att säga åt er att hålla kvar? ingen. men jag tror inte att drömmar har ett bäst-före-datum. jag tror att det kan vara svårt att komma dit en vill. att det kan komma att ta tid men jag yppar aldrig att det inte kommer kunna bli av. för det vet jag ju inte. det kan ingen riktigt veta tills den där stunden då en slutar andas & egentligen inte ens då. för en fantastisk bok kan hittas i en byrålåda & publiceras efter det. det har skett förut & det kan ske igen.

när en nattjobbar får en försöka fylla sina fria timmar till bredden med sådant som är allt annat än fylla & städning. så som att hänga på tak, köra runt på folk i den blå pärlan, dunka musik ur telefonen & sova alldeles för länge. dricka kaffe, babbla, ta vara på soltimmar, få matkoma & när det blir kallt ute kryper en in genom fönstret & tittar på ace ventura. skrattar högt.

& allt det där gör en med dem finaste som finns.



då blir det liksom lite mer ok att ligga i ett personalrum & vänta på att sekunderna ska gå. lite mer ok att inte hinna vare sig nattskriva eller nattvingla. lite mer ok att inte riktigt veta vilken veckodag som är nu. 

  

så blir det någonstans måndag, jag & mitt L med de många namnen fikflummar i vanlig fantastisk ordning & jag sjunger på catherine says, mono's coming on friday & i must be the happiest girl in the world.

Jag försöker förvandlas
men jag går i repris.

jag hade glömt bort att den här vardagen inte alltid varit självklar. att det inte alltid bara varit två minuters cykeltur eller fem minuter bilfärd ifrån er. att det har kunnat gå veckor utan att få se, krama, skratta & bli fulla tillsammans. att det ens var möjligt känns avlägset. ni är ju mitt liv.

eller när vi cyklar till den där bryggan vi pratat om i veckor. fryser om tårna men ska minsann inte ha skorna på. pratar det där struntet. & allvaret. drar det obilgatoriska har du fisit-skämtet & det slår mig då att det här var det jag saknade som mest på ön. det spontana. det vardagliga. att bara prata bort några timmar över en kaffe eller skratta så mycket att en måste sätta sig ner i bästa vännens hall. & här har jag det mitt framför & ser det inte ens. jävla jag. 

jag slår lite på mig själv. det är vanligt förekommande. dricker té, äter ur påskägget, lyssnar på melissas live-skiva & slår med knogarna. vill ångra. spola tillbaka & inte börjat andas liv igen. för liv ger bitter eftersmak som jag inte riktigt klarar av.

men jag kan inte skaka av det vännen skrev om att ett ärrat hjärta är som ett slitet ärrat ansikte. det visar bara att en levt. jag kan inte släppa det för jag vill inte hålla på mig, inte spara mig, inte låta någonting gå till spillo till förmån för att jag ska förbli hel. för att bekymmersrynkan som redan finns i min panna inte ska bli djupare. 

tar ett nytt andetag & sväljer smaken. tejpar ihop lite. & så börjar jag om.  

Vi är tomma skal som suktar
efter innehåll & fyller alla dansgolv.

"annars är man bara en liten lort."

jag har varit en feg liten lort, under de flesta timmarna av dygnet, varje dag i veckan. & jag tänker att vara en feg liten lort är helt okej om en vill vara det. om en finner sig i att vara det. om en ändå inte vill göra det där en inte törs. Då är det okej.

men det händer någonting när en faktiskt vill göra de där sakerna. När en utbrister i tv-soffan att det där skulle jag vilja göra varpå människorna runt om en säger det skulle du aldrig våga & en vet att de har rätt. När en pratar & aldrig gör. När en tänker men aldrig törs. När en inte finner sig i att vara en feg liten lort. det är då det slutar vara okej.

jag hinner inte vara här.

istället är jag någon annanstans. kanske i en lägenhet i majelden, i ett hus på landet eller vid en rondell. hemma i trean, på favoritklubben, på kullerstensgatorna eller i den röda bilen, påväg till eller ifrån. jag är i vänners hus, på fik eller sovandes, hos mig & hos andra.  



jag dricker sura egengjorda drinkar, vinglar som vanligt, dansar & bakishänger. återfinner min gamla musiklista & får nostalgikickar. främst från rummet med glimtarna av havet. jag firar påsk med en mamma & en pappa. är sams & blir osams, i vanlig ordning. agerar fyllechaffis, nattjobbar, morgonjobbar & jag kammar aldrig ut mina tover. 

& hela tiden bär jag runt på en rastlöshet som äter mig.



jag vet inte om det handlar om snön. eller den pausade våren. eller att jag sprungit ifrån att jag behöver tid, den nattliga tystnaden & timmar till att bara vara själv men jag undrar hela tiden vart jag ska. funderar. grubblar. för hemstaden kliar välkänt irriterande & hur mycket jag än önskade är vi inte redo för varandra egentligen. inte än. 

& jag vet så väl att jag inte är klar med vad som än måhända finns, utanför det här.   

      

den där kissnödighetseffekten gör sig påmind igen så

sofia kom hem & dansa med oss nu sa jag.
& med det sagt blir det sura drinkar - på en torsdag.

Det skrämmer mig när stina & jag sitter på fik & kan peka ut till vilka uteställen du ska gå, alkohol du ska dricka, kläder du ska ha, fik du ska fika på, sätt du ska vara, människor du ska gilla, musik du ska digga – för att vara på ett, annat eller ett tredje sätt.

En kan låtsas vara ovetandes om det men det märks. & jag tror det provocerar mig för att jag aldrig tyckt jag passat in. Ingenting känns bekvämt. Då vill jag jävlas istället. vingla i högklackat in på drägg-stället & beställa rosé. Eller springa sunkig as hell till finställena. I sällskap där alla dricker öl vill jag dricka cider. Bland människor som diggar radiomusik vill jag spela svensk-håkan-pop & bland se-vilken-speciell-låt-jag-satte-på-personer vill jag dunka radiomusik, & det högt.

& nej jag är ingen förvirrad liten människa. Det är snarare det att jag gillar allt det där & inte vill behöva begränsa mig. I alla fall inte till förmån för andras bekvämlighet. Jo, för det finns de som är så rädda för att uppfattas fel att de stänger ute alla som inte är som dem. 
 
Så var vi tillbaka i det här att begränsa sig & vad en går miste om. Om en alltid sitter med samma människor, på samma uteställe, dricker samma alkohol, har likadana kläder, fikar på samma fik, är på samma sätt, gillar vissa människor, diggar en viss typ av musik & dömer andra som inte gör det. vad går en miste om då?

låt mig kyssa din panna
som hallå gör jag fel?

de mest ensamma minutrarna: mellan att du lämnar kullerstenarna & somnar.