*
jag är så mycket bättre i fantasin, fast jag vet, den får man inte leva i.
undrar om jag sådär ofrivilligt bara hängt på otåliga 90-tals generationen där allt ska gå vår väg & det fort. tycker iallafall inte om fördomsfulla läkare som sätter en i fack. ser det ut som att jag duschar ofta med mitt fettiga hår eller kladdar foundation över mitt bleka ansikte? nej precis! & don't you dare prata om att jag ska lämna bort min katt innan du ens slängt ett öga på mina armveck. försöker lyssna på håll ut. håll ut några dagar till.
ja, jag erkänner. jag är ett vrak som inte sover. då kommer orden lite som de vill.
det var vår när jag fann dig.
johan & jag vandrar hem ifrån markus klockan fyra på morgonen efter att ha druckit öl, ätit chilinötter & skrattat tills tårarna runnit. & så har vi förvånats över hur livet bara fortsatt. hur vi ena stunden var femtonåringar med usla klädval (från min sida) till att vi sitter här, glor i våra backspeglar & skrattar högt åt vad vi gjorde. vad vi sa. det är lite svårt att greppa. att det funnits en tid då livet varit så olikt nuet. då calle bara var ett span i korridoren & stina & sofia inte ens existerade. då vidingsjö var ens hela värld.
men kanske skiljer sig inte tjugoettårsliv ifrån femtonårsliv egentligen. det handlar kanske mer om att en nu har hyfs att ta vara på det. att inte ta allt på blodigt allvar & dödens död. att livet faktiskt är fint även när det är fult. eller som en klok femtonåring skrev (ovetandes om hur rätt hon hade) livet behöver inte vara perfekt för att en ska kunna leva det.
Vi glömmer allt & tror att tiden är svår
men man kommer på, sen efteråt
att vi hade rätt kul emellanåt.
hälsa till satan, vi hörs.
nytt livsmål: skaffa dra-åt-helvete-pengar så en kan visa fingret åt vad-är-bäst-för-mig-människor.
*
Om det nu finns människor som spelar svåra
måste det väl finnas andra som spelar lätta?
jag kan gråta först när dom har gått
mina känslor har jag svårt att lämna bort.
Det är för sent att rätta till, det är för sent att börja om.
jag är inte värd det. inte längre. jag tror kniven i bröstet betalade av det sista. möjligen också mina sömnlösa nätter. jag är fri nu. den där skulden av att göra ont i en annan människa är borta. vi är klara här. du&jag. jag&du. vi förstörde varandra & nu går jag härifrån.
låt mig få stanna ett tag till.
här sitter en nybliven 21-åring med lite åldersnoja. egentligen är jag inte rädd för att bli äldre men jag är rädd för att jag ska glömma bort vad som betyder någonting. jag vill inte tappa bort det här vilda hjärtat som bankar i mig. vill bli gammal & klok med verktyg att hålla in ett skenande hjärta men inte döda det.
jag väljer att fortsätta i samma anda -
lite mer göra, lite mer hjärta, lite mer hakuna matata - i år igen!
said something bad last night didn't i?
på söndagen skjutsade jag & johan henne till bussterminalen igen & det fanns bara en sak att göra. skratta & påpeka att visst ok, varje utekväll kanske blir galen men inte så galen.
på lördagskvällen samlades en salig blandning av människor hemma hos johan. det var gamla saknade, bekanta, favoriter, nästintill okända & en ankmössa. vi dansade, påminde varandra om gamla upptåg, drog skämt på skämt & snubblade.
så tog vi hederliga ettan in till favoritklubben, nerför trappan & drinkar, hjärtattacker, allvars samtal, tappa bort sig själv & fridapussar, sanningsord, var tog alla vägen? tappa bort & hitta igen. VI MÅSTE VISA FRIDA 55:AN! dunka-huvudet-i-väggen-kväll & samtidigt någonstans vill en aldrig att den ska sluta. fast det gör den visst alltid ändå.
nu har jag några få timmar kvar som tjugoåring. saknar lite en frida mittemot.
står & låtsas inte se att du står precis bredvid.
det är en gröt i mitt huvud inatt. att säga att jag är ett förvirrat knyte för tillfället vore att dra till med en grov underdrift. jag är ett vrak & samtidigt smålycklig. jag har fantastiska människor omkring mig.
livet har skakat om mig, vridit upp&ner & snurrat mig 360 grader för att sen bara släppt, rakt ner. jag går hem genom ett kallt vidingsjö med ett skrapsår på knät & en the botten is nådd-känsla som bara tuggar. det skulle kunna sammanfattas som så att hade någon i förväg berättat hade jag aldrig någonsin trott på det.
men ber en om att vem som helst ska komma & röra om då får en minsann skylla sig lite själv.
Vill härifrån & försvinner
ut i en bakfylla blandad med ångest
Jag ska aldrig mer göra så jag känner såhär.
*
kärleksbrev.
den tredje juni 2008 står det med spretiga blyertsbokstäver "jag kommer att sakna kvällarna med dig. Att bara kunna ringa någon, flumma sönder, dra dåliga skämt & prata alldeles för mycket snusk. jag kommer att sakna det." jag var sjutton år & överdramatisk. mest rädd för att förlora en vän.
idag är jag tacksam för att sjuttonåringen hade fel. att de där kvällarna inte tog slut. att jag fortfarande bara kan ringa. att vi bara fortsätter flumma sönder, dra kassa skämt & prata för mycket snusk. jag är halsöverhuvudet glad för att jag fortfarande, efter allt, genom allt, får vara din vän & om en nu fick välja, då skulle det här vara vi om x-antal lämpliga år.
although everbody knew how it would end up - with me saying please saying stay.
det så lätt hänt det där med att människor liksom böjer sig sönder för att vara någons någonting. vad som helst. & det handlar inte bara om kärlek. det handlar om allt. Om alla. Om att en kan hantera att vara vad som helst. Till&med någons toalettpapper.
det är svårt att förstå ibland hur någon kan blunda tills den ser färger under ögonlocken. Låtsas att någonting finns fast det är så äckligt uppenbart. då vill en skaka om, samtidigt hålla & viska jag vet jag vet jag vet. jag var hans bekräftelse i flera år. jag fortsatte vara hennes vän. jag lät honom ringa.
För allt var bättre. Allt är bättre än att vara ingenting. Någons ingenting.
*
kärleksbrev.
det här med att kärleksbrev ska vara enbart för människor som har turen att bli kära i någon som är kära i dem, är inte det lite snett? nej, kanske har jag inte den turen men däremot har jag något annat, som är minst lika mycket kärlek, minst lika fint & minst lika värt att skrika ut, från botten av mina lungor.
Av mina vänner är det dig jag skulle vilja vara mest lik. Du är jävlar-anama i en liten kropp. Du säger ifrån, skriker fitta & kuk till andra människors förskräckelse & nåde den som placerar sin röv på dig. Du vågar, vare sig det handlar om att klippa av hår eller dansa galet fult.
Du var den första jag fattade tycke för på ön. Önskade i hemlighet att jag skulle få hänga med dig – du var ju så förbaskat cool. & ju mer vi hängde, desto mer förstod jag att du var det. Men inte bara för att du vågade dänga pingisraket i bordet eller bli odrägligt full. Du vågade vara svag också. Vågade vara människa. med allt vad det innebär.
Jag minns att du i flaskpost skrev att din syster var din förebild. Matilda – du är min.
jag vill stänga ute, det sorgsna, det svarta, som lockar mig.
hej röster i huvudet.
jag hör er. tro inte för en sekund att jag inte gör det. om jag nu, mot förmodan, faktiskt inte skulle göra det påminner ni mig väldigt fort & ivrigt om att ni är minsann kvar. det har funnits anledningar till att ni existerat, mycket bra anledningar. ni har varit mitt skydd & ett järnvägars bra sådant. men nu är det slut.
jag är färdig med att vara duktig, att ta säkra vägar, att tänka efter jämt & ständigt. det är lagt på hyllan. ska samla damm. men det är svårt att vara färdig med det när ni konstant skriker.
jag vet att jag troligtvis kommer fucka upp, skrapa knäna & ansiktet, göra ont i andra & med största sannolikhet kommer det att göra ont i mig med men det har redan gjort eller hur? fast jag tagit säkra vägar & tänkt efter. så nu prövar vi en annan strategi, ok? så snälla lägg er på hyllan. jag vet ni behöver vila - att konstant skrika gör en trött.
jag vill ju se till att göra något bättre av
denna korta tid som vi har här på denna planeten
då kan man inte gå runt & skapa sina egna helveten.
vill kunna se mig själv i spegeln om jag blir pensionär.
så vi tog fredag & mcdonaldslukt, dränk håret i cocosdoft. stress, fan jag hinner inte, klädångest & har du ätit något nu då? nostalgi, kämpar sliter svettas, köksdans, kämpar sliter svettas, klockan bara tickar på, kramar hejdå & ligger på golvet. dricker vingelvatten ur tetrapak, springer ner i källaren (som att komma hem får en säga så?) dans, kämpar sliter svettas, sur drink som river upp gommen, ramlar in i någon eller ramlar någon in i mig? ramlar ifrån i vilket fall & vi dansar till stängning (det hade lika gärna kunnat vara sommarnatt utanför) & vinglar till vindsvåningen med rödhåriga vännen som ingen dansar lika fint som. 
lördag. stina vs baksmälla 2-0, ropa till vännen i andra rummet, sätta sig längst bak i bussen för ingen ska behöva känna bakislukten. sedan kökshäng. cola kan vara min bästa vän fast ni är bättre. skratta tills tårarna rinner ur ögonen. 
så blir det söndag fast jag spjärnar emot, som vanligt. här har omgång stina vs ångest inte riktigt avslutats ännu. försöker dunka kaxiga toner för att det lindrar, konstigt nog. tvingar mig utanför dörren för att få låtsas som det är vår & intalar mig själv att ingen kommer att minnas om hundra år.
Kändes förjävligt innan men det börjar bli lite bättre nu min vän.
jag vet att de där människorna som gör ont i en så lätt tar över. att det är enkelt att bara se dem & allt de inte gör. & säger. men låt dem inte ta över totalt. låt dem inte ta plats från de som sitter kvar. som inte går när det blir obekvämt eller fult.
minns att det finns möjligheter att människor bevisar en fel. det må vara små möjligheter men de finns. låt dem göra det. låt dem bevisa att det finns anledning till varför de bjöds in i ens liv & minns också att likt någon sätter gråtklumpar i ens egen hals kan en själv sätta gråtklumpar i dens. eller någon annans.
till sist. det är inte en dålig egenskap att vara snäll. & med detta sagt, kan vi väl alla få ta fredag ?
Now you're just somebody that I used to know.
jag försöker intala mig att det kommer att komma runt, precis som jag intalar andra. att what goes around comes around & karma är en ihärdig jävel som knackar dörr tills den hittar vad den söker efter. till & med jason säger att gör man något är det klart det kommer tillbaks men det går för helvete inte in. jag vill inte bry mig & ändå blir jag sittandes med gråtklumpar i halsen när någon bevisar att jag hade rätt. snälla bevisa mig fel.
is this the thanks i get?
så lätt man har glömt hur det alldeles nyss verkade va kört - nu när allt är grönt.
känns livet just precis nu.
nu tror du säkert att jag hoppas på något som aldrig ska bli av.
I don't even need your love but you treat me like a stranger and that feels so rough.
jag har ofta haft överseende med människor. åkt den där high road turen. sagt att det är okej fast det inte på långa vägar varit det. blivit överjäkla besviken & ändå sett förbi det. & ibland skäller jag på mig själv för det. att jag aldrig kan sätta ner foten, skrika jävladig & gå. bara gå. inte hälsa, inte skicka grattis, inte ställa upp, inte bjuda till för att vi var ju nära förut.
för ibland vill jag faktiskt inte bry mig. jag vill inte undrar om hon mår bättre nu, om det finns någon som lyssnar. jag vill inte undra om han är gladare, om hur det går, om hon fyller upp platsen bättre (fast det vet jag redan att hon gör.) jag vill inte ge en chans extra. vill inte tänka det blir bättre nu. vill inte säga okej. & ändå gör jag det. fortsätter att se förbi det som gör ont i mig. värst är väl det att jag verkligen inte tror att dem undrar över mig.
jag vill vara vanlig vad det nu är.
jag kan inte övertala dig att välja mig,
för det borde du inte. jag är ingenting att lita på, att räkna med, att vara med & jag vet inte är min mest utslitna mening av en anledning. jag kommer aldrig kunna förklara varför. jag är ingen slutstation, inte huvudattraktion. jag är inte den du väntar på, letar efter, behöver någon längre tid. jag är inte den du borde vara med.
Om du letar efter nån som ger mer än den tar
& nån som gör dig glad mer ofta än ibland.
du kan förbruka mig igen.
ett gult stort mjukisdjur kan tillfälligt tysta men inte bota
den där längtan efter någons andetag i nacken.
hello god, it's me stina - what up?
jag har inget mer än mina tankar.
ingenting rinner ut bra. det är som att när en tar orden förgivet fastnar dem någonstans i fingertopparna igen. ger blanka fan i att jag behöver dem.
mitt liv handlar om det. & om hur mycket jag avskyr att det existerar kronor på allas konton utom mitt, att det alltid varit så. det handlar om att jag inte ens låter min mamma fylla på mitt kontantkort, om att johan & jag lyssnade på irländsk musik hela kvällen & jag vill så jag spricker. det handlar om att dropkick kommer till fred&kärlek, om att i trysil, vetlanda, borås, stockholm, österrike finns människor jag bara lovar en massa men aldrig håller. det handlar om sedlar & kronor. om att jag är ledsamt trött & hiskeligt förbaskad för att mitt liv måste handla om det.
*
det är en hiskeligt dålig kombination.
