pannkakshjärtat

det är ett vrak som trycker in sig i bilen idag. ett ihopplock av det som finns kvar efter den här dan. den här jävla dan. jag vågar inte riktigt känna efter någonstans in i mig. allt värker, river, nyper, kliar eller skaver. värst är hjärtat & magen. alltid ska dem vara värst.

det finns så mycket jag inte får välja. så mycket jag inte rår för. som vad jag känner. hur andra människor beter sig. när sjukdomar kommer. när en annan människa bestämmer sig för att inte älska mig. så mycket saker jag bara får ta. bara får leva med. men det finns det jag kan välja, som att se det här som värsta tänkbara tillfälle eller det bästa. & är det någonting mitt ledsamma jag alltid velat, så är det att fly. så jag packar väskan, tar allt det här trasiga skrutt till människa jag just nu är & åker uppåt. bort. härifrån.

Sommar'n miste lite av sin fägring
solen miste lite av sin glans
när det vi hade hoppats på
föll ihop & gick i kras. 

det här med att kärleksbrev ska vara enbart för människor som har turen att bli kära i någon som är kära i dem, är inte det lite snett? nej, kanske har jag inte den turen men däremot har jag något annat, som är minst lika mycket kärlek, minst lika fint & minst lika värt att skrika ut, från botten av mina lungor.



När fridas lampa lyser är det okej att vara vaken.

Det var alltid så. lite mer okej att sitta där, klockan tre på natten. Lite mindre ensamt. det räckte med att kliva ur fotöljen & fram till fönstret. Kika ut. se om du också var vaken. & om nu inte minnet sviker mig, så lös det oftast hos dig med.

Det märktes efter tid hur vi delade saker. Såsom håkan-kärlek, gunnar ardelius-avgudning, emil jensen-gillande & liknande klädesplagg. Vi faller helt enkelt för samma ting. Men det finns en skillnad. Du är godhjärtad. På riktig. På det där icke konstgjorda sättet. På det där mänskliga, så som gör att du blir arg & besviken, men innerst inne vill väl. Vill människor väl.

Jag beundrar dig för det. & det ger mig hopp. För så länge din tro finns så finns det fortfarande hopp för förändring. För den är världen. Så länge du tror så tror jag med dig. så länge din lampa lyser är det lite mindre ensamt. lite mer okej.

vi bad inte om det. eller önskade oss det. eller krävde det. en dag fick vi det bara. sådär utan förvarning. här får du. liv. ditt att behålla en stund om du vill. du behöver inte göra det bra men du måste ha det. du måste andas det. varje sekund. varje dag. tills du inte får behålla det längre. det är en börda att bära. det är det. jag vet att en ska säga att det är fantastiskt härligt att vara vid liv & det är det men inte jämt. inte ständigt. inte alltid. för det är smutsigt fult & det är tungt på axlar som dina & som mina. som hans. 

det kan göra så ont att inte kunna acceptera varför en måste bära på det. det kan vara svårt att se poängen i att varje sekund behöva andas. behöva vara vid liv. du kan få stå oförestående inför det. förfasa dig. men fan ta dig om du försöker avfärda det som tok. för det här med liv är inte så förbaskat självklart som det till en början ser ut att vara.

det här med att kärleksbrev ska vara enbart för människor som har turen att bli kära i någon som är kära i dem, är inte det lite snett? nej, kanske har jag inte den turen men däremot har jag något annat, som är minst lika mycket kärlek, minst lika fint & minst lika värt att skrika ut, från botten av mina lungor.

jag minns det fortfarande så tydligt. Kanske för att jag i mitt huvud skämdes sönder efteråt. Den där första gången jag träffade dig i korridoren som sedan skulle slukas av våra olika musiktoner i nio månader. Hur jag pinsamt nog, inte sa vadsomhelst, utan istället bara gick, när vi råkade öppna våra dörrar samtidigt.

Det var väl inte lätt att veta då, att du skulle komma in & utnyttja mitt spotify, ställa den obligatoriska vad är det som luktar?-frågan när du klev in & sen sätta dig i min stökiga säng. Inte visste vi då, att vi skulle lära oss hela ge mig en spanjor utantill, att jag skulle gömma dina tofflor i ditt kylskåp, att vi skulle springa fram&tillbaka mellan våra rum flera gånger om dan. Bara för att säga hej eller berätta någonting eller låta den ena läsa någonting en skrivit. Att du skulle knacka på min dörr innan du gick till frukost så jag visste att det var dags att kliva upp.

Inte visste jag väl då, det där första pinsamma mötet, att du skulle bli den bästa grannen jag någonsin haft.

telefonrösten säger att det här är bra. & det här är rätt. jag vill skrika att det är inte alls sant för det här känns inte bra & det känns inte rätt & då måste det vara fel & dåligt. i en svartvit värld är det så. men den här världen går i gråskalor & i gråskalor kan saker som gör ont ändå vara rätt & bra för oss. i gråskalor kan det som känns dåligt i slutändan vara det bästa. & fel kan vara helt korrekt.

men när jag gråter i en soffa klockan ett på natten kan jag inte låta bli att hata allt det här gråa. allt det här som gör så satans ont.

jag ser slutet på det här pausade livet. så, håll ut med mig nu. håll ut. skicka peppande sms till en av favoritvännerna. köp drinktillbehör & få den mest färgglada korgen på hela ica. njut av klirret i påsen, av solskenet, av en bil som startar. ta på dig någonting annat än dina mattsvarta urtvättade mjukisbyxor.

skriv en rolig lapp. prata snabbt med en gammal vän & inse hur mycket du missat. hur mycket som vill tas igen. göm huvudbryet i ditt stökiga rum, tillfälligt. tills du får någon att dela det med. att vrida på det med. strunta i eksemarmar, i kärlek, i allt som bedövar. rök en cigarett. lyssna på en gammal spellista. & håll ut. håll ut med mig nu.

en röst inifrån magen

det här är din magkänsla som talar & nu är det så in i den dags att lägga ner.  

vi skulle kunna vara så bra. du&jag. sådär på det sättet en vill att det kommer funka måste funka nånstans där så finns vår plats. på ett naivt sätt tror jag nog fortfarande det. om jag bara kunde släppa in. om du bara kunde sluta ljuga. fast det är inte sant. jag vet ju att jag andades ut den där hösten. inte för att jag inte älskat utan för att mitt hjärta var slut. det fanns ingenting mer som kunde gå sönder däri. 

& how's your heart now? ingen aning. jag vågar inte känna efter. jag vågar inte låta någonting komma nära. någonting som möjligtvis kan skrapa på dess yta. & då hamnar vi i det här. med att jag vill smsa dig men låter bli. för att jag inte vet vad jag ska säga. för att ingen av oss kan lova den andra någonting. vi kan liksom inte säga med säkerhet att vi är någonting mer än bara nästan lika snygga. 

Säg mig att det finns något mer
mera än ikeasoffans tystnad
säg mig att vi har någon överraskning kvar.

det här med att kärleksbrev ska vara enbart för människor som har turen att bli kära i någon som är kära i dem, är inte det lite snett? nej, kanske har jag inte den turen men däremot har jag något annat, som är minst lika mycket kärlek, minst lika fint & minst lika värt att skrika ut, från botten av mina lungor.



det slog mig någon gång under en av våra evighetslånga fikor i vintras att jag inte förstår hur vi kunde bli så lika, känna så lika, vara så lika, tycka så lika, om så mycket? sådär att det nästan blev läskigt många känna-igen-sig-nickar över kaféborden.

valde två-åringen & tre-åringen så himla bra? skulle en litat mer på ens barnaförmåga att välja bra människor? för vi har egentligen inte växt upp tillsammans. vi har följt varandra på avstånd men inte sådär så vi kunnat prägla varandra, inte så mycket.

det kom sig som så iallafall, att efter tappad & nyfunnen kontakt, efter brevväxlingar & utökade mil ifrån varandra så är jag, nu, så brutalt tacksam över att jag får ha dig kvar. att jag får ha dig på cykelavstånd, vilket faktiskt är det närmaste på runt 12 år. & de där tonårsorden står stadigt för i will always be your soldier. din robin hood med pilbåge & hatt. även när livet misshandlar dig.