jag är så mycket bättre i fantasin.
jag har varit & är en duktig flicka. & det märks tydligt sådana här dagar. då när allt går lite snett & jag bara vill lägga mig ner & sparka. men det får jag inte. jag får inte brusa upp för att bilen inte vill starta (men jag älskar ju den där skitbilen.) jag får inte skrika för att jag råkar komma försent till jobbet. jag får inte slå i dörrar för att alla sorters färdmedel har bestämt sig för att ge upp på mig, just idag.
jag är ingen skrikare. & det är inte för att jag har en lång stubin & aldrig blir arg. det är för att jag är duktig & duktiga flickor blir inte arga. de trycker ner istället. trycker inåt. skriver ut sina känslor eller skär sig eller slår knogar i stenplattor men de skriker inte. för det vore ju att kräva plats i den här världen & duktiga flickor ska helst knappt märkas alls.
solen steg upp idag igen, samma sol på samma himmel & jag står kvar än.
att säga att jag är nöjd vore som att slå mig själv på käften. det vore lögn. det är jag inte. ibland knappt ens tillfredställd. & jag försöker intala mig så gott jag kan att det här är inte förevigt. jag tror inte ens på det ordet men ibland vill inte hjärtat lyssna. det vill bara ge sig av. viskar inåt. & visst känner jag att vid den här tiden förra året kändes handledstexten nåbar, & nu, så sjukligt långt bort att den knappt syns.
Jag kan tänka tills det knappt finns någonting kvar.
*
men du flydde aldrig.
tack mamma för att du inte rakar benen speciellt ofta eller armhålorna heller för den delen. för att du inte bryr dig om någon blivande svärson eller när ditt första barnbarn ska komma. för att du vågar vara svag. för att det är ok att vara svag hos oss, tack vare dig. för att du inte är rädd för problem eller ångest eller ledsamhet eller känslor. för att du vill komma vidare. för att du erkänner att du inte är klar.
vad jag älskar dig för det. för att du tillåter mig vara människa i en värld där det inte alltid känns ok att vara det. för att du är galenpanna & hittar på rackartyg. för att du fortfarande har kiss&bajshumor. för att du är stark när det gäller. för att ingenting är skämsigt eller pinsamt eller barnsligt. ja, järnspikars vad jag älskar dig för det.
men hoppet föds i handling, det vet jag att du vet.
men nu kör jag, ok? nu tar jag över ratten i bilen på motorvägen. & ibland kommer jag brumma i 20 kilometer & ibland kommer jag att trycka gaspedalen i botten med mina barfota fötter. glömma bort var bromsen sitter. kanske ibland att jag lägger mig i mitten runt 50 eller kanske håller hastighetsgränsen.
när ni läser det här är det fredag & nästintill helg & det enda jag vill att ni ska veta är att jag kommer inte, under några som helst omständigheter, ge bort förarsätet igen. hör ni det? nu kör jag.
Jag känner att ödet är i våra händer.
jag hann nästan bryta ihop idag. lite lite bröt det. lite lite i den blå pärlan med nervevad ruta. jag såg bekymmersrynkan i bakspegeln. kände hur det slog i mig & jag visste vad det var för bara misslyckande slår så.
fast sen orkade jag inte. jag orkar inte känna mig misslyckad för att jag vid 21årsålder inte har råd att flytta hemifrån. det är inte det jag vill. det här som händer nu är inte ens det jag vill eller planerade för & hade någon sagt att jag skulle bo i min gamla hemstad igen hade jag skrattat. rågarvat. aldrig hade jag sagt, aldrig. men jag måste få vara här för att kunna komma vidare. dit där jag drömmer om.
& tills dit. tills dess. tills drömmarna, är det faktiskt inte så pjåkigt att ha mina hjärtan så nära som bara en tjugo minuter bilfärd ifrån.
Jag följer med dig hem ikväll för jag vill inte vara själv.
hemlighetsstämplad pappa-tid. & farmor-tid. som driver en till vansinne & samtidigt värmer i magen. jag antar att det är sådant familj kan göra med en. & så lär jag genom dem att inte upprepa misstag. att om en talar om för sig själv hela tiden att en är någonting så blir en till slut det. vare sig det handlar om trötthet eller glädje.
så sicksackar jag emellan klädstångar & agerar mentalt stöd, tar kan-inte-vara-utan-fikan & har tummen nästan konstant på nästa-knappen för ingen musik passar min sinnesstämning. jag röker igen, blir salongsberusad redan klockan två på dagen, går barbent för första gången & kan inte låta bli att pilla lite extra på en saknad vän. 
ringer samtal gör jag trots bättre vetande, vinglar på natten, jobbar dagen efter & svettas. jobbar lite till. har ännu mer mamma-tid. & sedan, efter ännu en av alla fikor med mitt kära L, som både vinner vadslagningar & försöker hålla i mig genom mina känslosvallningar, så bokar jag ännu ett jobbpass & försöker fokusera på drömmarna som finns där längre fram. måste bara kämpa lite. 
Vi kunde aldrig riktig vara som dem.
Det finns människor som har förmågan att sätta sig på andra, & det hårt. Dem finns att finna överallt, i klassrum, på arbetsplatsen, kön i mataffären. Liksom nästan utstuderat trycker de ner utan att röra ens en enda min. & det är lätt då, när en står där med gråtklump i halsen & minst-i-världen-känslor, att glömma bort att den där trycka-ner-typen också är en människa.
För det är den, en mycket liten ynklig sådan måhända, men fortfarande en människa. Som kan tryckas ner av någon annan, i ett annat klassrum, i en annan situation på jobbet, i en annan kö. Vara den som får sitta & ta emot. Det förlåter inte eller slätar över den personens handlingar men det kan krympa ens egna minst-i-världen-känslor. Att nånstans minnas att du är minst lika liten som jag, nästa gång den vill sätta sig hårt på en igen.
& hjälper inte det, kan en cykla hem en varm kväll i jesussandaler & utan jacka, sjunga högt someday i'll be living in a big old city & all you ever gonna be is mean.
Du kan inte vinna jämt, nån gång måste du förlora igen.
jag har svårt att acceptera den ljumma mellanmjölk vardagen. att låta saker vara helt okej & jag kan inte spatsera. jag måste gå fort. eller trampa pedalerna fort. hinna med allt som ska hinnas. fast samtidigt vet jag inte vad jag stressar till. vad det är som är så viktigt därframme som gör att jag måste dit. på direkten.
ingen lösning men ett spår
inte ja men inte nej
inte bra men helt okej.
*
& med det menas egentligen; bära träskor & hängselbyxor jämt.
jag kom & tänka på det nu, kanske för att det är så tyst.
& sen undrar jag hur ni hamnar här. om ni vet vem jag är, om ni känner mig eller ser mig på stan eller går in här för att snoka. för att försöka tyda mellan raderna vem jag är osams med & vem jag tycker om. om det bara är av slump, regelbundenhet eller när känslan faller in som ni klickar er hit. om ni känner igen er, om ni tycker om det eller om det faktiskt mest kvittar.
ni behöver inte ge er till känna eller hojta hej nästa gång. men det är med de där siffrorna som med fönstrena i höghusen. bakom varje en av dem finns minst en människa jag kanske aldrig kommer träffa & jag kan inte låta bli att undra, från tid till tid, vem jag går miste om?
Tillbaks i gamla vanor när du hörde av dig igen & jag ställer inte frågan men vad ville du egentligen?
lisa sa - jag vill göra slut med mig själv. det vill jag med. säga vi har haft en fin tid & det är inte du det är jag (fast det är du, bara du) men vi kan väl vara vänner? & sen börja om. som den jag vill vara innerst inne. som den jag hela tiden strävar emot att få bli.
välbehövlig kaffe. & mamma-tid, mamma-tankar, mamma-ord & mamma-tystnad för hon tjuvtittar på någon. för första gången på länge länge nickar hon istället för att skaka på huvudet & jag älskarhatar att det betyder hela världen för mig vad hon tycker. vad dem tycker.
jag hamnar i nederkanten av sängen igen. när du är för trött för att prata om det & jag vill prata lite till. lite till så kanske det löser sig. precis som att om jag tänker lite till så kommer jag att lösa det. men det löser sig aldrig & det känns som vi bara snabbspolar oss igen. i någon smärtsam jävla repris för att vi är för dumma i huvudet för att ta oss ut. för att inse faktan.
Du & jag börja om det känns för tidigt eller för sent.
hade det varit vem som helst nära mig hade jag sagt men är det konstigt då? är det konstigt att en håller så hiskeligt hårt kvar i människor fast vad som faktiskt fanns har ett bäst före datum som gått ut? likt mjölk som surnat, bröd som möglat & kvar finns bara bruna bananer & luddiga apelsiner.
är det konstigt, hade jag sagt. för det är svårt att släppa människor nära & då släpper en ogärna ut dem igen. om det tar hiskeligt lång tid att låta dem komma in låter en dem inte bara gå sådär. en visar inte var dörren finns eller var utrymningsskylten sitter. en släcker & virrar bort dem istället. håller hårt med vita knogar.
men lika konstigt är att, när det gäller mig själv, är jag inte lika förstående. tvärtom.
du är nog den som jag borde vara hos.
vara så usla i praktiken?
Skyller inte ifrån mig
men du märkte ingenting
du behövde någon större &
jag behövde något att längta till.
det blir många hårda ord när du sätter oss på prov för att se om vi står kvar.
det finns sidor av allt.
baksidor med att jag börjat att tycka om det-lite-chillande-livet: mindre ord, mindre pannkakshjärta & tankarna hörs lite mer.
framsidor med att jag börjat tycka om det-lite-chillande-livet: mindre magvärk, mamma-tid, pappa-tid, katt-tid.
varenda litet ögonblick som vi gjort till någonting stort.
det här med att nöja sig. jag vill verkligen inte det. även om jag vet att en säkert kommer behöva göra det, när livet tar oväntade sidospår. en kan inte förutspå allt. en kan inte få allt precis exakt som en vill att det ska vara.
men så kommer den envisa barnungen fram i mig för halvbra duger liksom inte. att ha ett helt ok jobb, vara helt ok kär i någon helt ok människa som är helt ok kär (förhoppningsvis) tillbaka, ha helt ok vänner, helt ok vardag, helt ok liv. då skiter jag i det.
jag behöver inget överspännande händelserikt galet liv men jag vill inte bli en rycka-axlarna-&-sucka-person. som har drömmar i blicken men nöjer sig. för att det ska en göra. det måste en göra. i mig bankar det tjurigt att det måste en inte alls det. jag ska fan inte nöja mig.
ser du hur det skymmer, hur färgerna ger upp?
jag pratade om det med någon nån natt. att den här staden vore ingenting utan människorna i den.
fast så cyklade jag till johan i söndags & lyfte blicken på vad som känns som månader. det är någonting med att komma hem. varje gång vi svängde vänster in. varje gång jag cyklar över vägen. varje gång i skymningen.
att andas in hela den på-väg-att-bli-kall-luften med solen som inte riktigt vill ge sig ännu. cykelvägen. alla utslitna skor. alla utslitna ord. jag & min stadsdel. & jag tror jag gladeligen kan byta bort resten av stan men mitt vidingsjö vill jag ha kvar, ungefär exakt såhär
ser du något bakom molnen?
över den där fem-månaders efterlängtade islatten med min Sofia sa hon det.
ibland önskar jag att man bara kunde få veta att allt skulle bli okej.
Visst kan det va svårt att andas ibland.
istället, medan jag sprattlande ligger på backen, hinner mycket ikapp. j frågar varför jag är så ledsen här & jag tänker att det är för någonstans måste det ut. för i mitt fall har ledsamhet en tendens att sätta sig i magen & krampaktigt knipa åt.
Hon var den som kände efter så det spraka
kunde glittra men sen var det som hon dog.
så förlåt om jag bara säger tjena när vi ses.
om du letar efter nån som säger mitt på ljusa dan "jag är lycklig med dig" (då ska du inte välja mig.)
skyll allt på mig så skyller jag på hjärtat.
det där som ursinnigt bankar i mig. som får mig att löpa tills magen värker. som aldrig nöjer sig. som alltid vill vidare. som tillåter sig att falla men aldrig tillräckligt mycket för att vara nog. som vill ha allt den inte kan få & tröttnar när den får det. som aldrig någonsin låter människor få se hur smutsigt det egentligen är.
skyll på mig om det där närhetsproblemet. det där med att jag kan säga att jag älskar dig & sen aldrig säga det igen. det där med att du aldrig kan lita på mig. aldrig räkna med mig. aldrig någonsin veta att jag kommer vara kvar när du vaknar. att jag kan ringa dig vid tre på natten & inte tre på dan. att jag är en fuck up
så skyller jag allt på hjärtat.
Vet jag lever så fel - så förlåt för idag, för imorgon & för igår.
jag har haft världsbra dagar.
punkt.
It’s ages ago, last week, don’t know.
ögonlocken är tunga. hela min kropp hojtar om att jag borde krypa ner under täcket. sluta ögonen. sova ut. eller iallafall kamma ut de där tovorna i håret tills imorgon. men det rycker i fingrarna & likt den skrivande människa jag kommit att bli offrar jag allt för mina ord. särskilt sömn.
trycker istället in hörlurarna i öronen. sätter på skriv mig någonting som känns, inatt, igen-spellistan. den välbekanta hemmakänslan har redan infunnit sig. en katt på bordet, sovande föräldrar & mörka fönster mittemot.
dagarna bara försvann, någonstans där påväg söder ut. jag har tappat bort vilket veckodag det är, igen & så vaknade vi upp till maj & har redan glömt bort hur kall vinden var & hur den smög sig in under den tunga vinterkappan.
