Det finns en annan sida, det finns någonting jag aldrig ser men jag vill inte veta vad för därifrån syns längtan mer.
jag är trött. klockan är 22.26 & jag är trött vilket faktiskt inte ens händer någonsin. förutom nu. & igår. & kanske möjligtvis på bakfyllan. jag söker tålamod. jag finner mest ensamhet. fast det är inte ensamhet. mera orördhet. mera kan-någon-snälla-röra-mig-ligga-nära-mig-nu. det är våren som smyger in i min kropp. utrotar mina övertalningsförmågor. & sen börjar jag räkna. hur lång tid det gått. 2. 1. 3&1/2. 22. struntsiffror som sätter sig på hjärnan. som säger mig att det var så mycket bättre när jag låtsades inte bry mig. när jag fejka hela skiten & sprang runt i stan. Snackade om hur mycket bättre jag var utan sånt där. fast det var egentligen inte fejk. inte det sista. jag är mycket bättre utan sånt där. men jag vet ändå inte om jag vill vara utan det.
Ingen att svikit mig, jag är bara dum i huvet.
hon pratar om besvikelsen. om att människor faktiskt inte kommer att förändra sig. inte för din skull. eller för min skull. egentligen aldrig för någon annans skull. & att jag borde försöka försonas med det. att inte låta besvikelsen, som alltid sätter sig som klumpar i halsen eller hugg i magen, ta över. allt det du känner, det är ingen som mår dåligt i det förutom du. ibland är jag verkligen hennes dotter. en exakt avbild av allt hon är, av allt hon känner, av allt hon känt, det känner ju jag. det är ju jag. i de där kraven jag har på människor. i de där kraven jag har på mig. & sedan besvikelsen. alltid. som klumpar i halsen.
men så är det där med att inte kunna ringa någon. sådant slår omkull mig & när jag försöker hiva upp mig igen fungerar inte musklerna. jag har inte 6 syskon. jag har inte ens 1. när människor tröttnar på mig kan de sopa ut mig. de kan second-choicea mig. de vet ju om att jag inte har några val. & så det där med att vara ensam & att vara med någon. & rädslan för att de ska lämna mig. allesammans.
one day baby we'll be old oh baby we'll be old.
en dag hjärtat, kommer vi vara skruttiga & rynkiga & skakiga. brösten kommer hänga & huden kommer hänga & ögonen kommer inte kunna se konturer lika bra & kanske måste någon av oss skaffa hörapparat (det blir nog jag.) då kanske jag ringer dig, du vet, det där dagliga samtalet (jag ska sitta i telefon hela dan & ringa dagliga samtal) & så kommer vi minnas hur det var när jag precis fyllt tjugotvå. om vi bara visste då, kommer vi kanske säga & skratta sådär från magen som bara människor som levt länge kan. med skratt som vet. om vi bara visste.
Såna som jag vi rymmer bort ibland, stänger ute världen så gott vi kan.
Kanske är det så att jag borde åka iväg när jag blir låg. 2 timmar uppåt i landet med ta-mig-härifrån-listan (där varje låt förtjänar ett klockren-utrop i introt) & en stor latte. Bara jag & långtradarna. Där stressiga stockholmare blinkar med lysena bakom mig. Om 1 timma & 30 minuter är jag inte längre 21.
Är det så att flyktbeteende är bra för mig? Att det är det jag sysslat med i vinter när jag krupit ut ur mitt fönster. Skaffat mig distans. För att det faktiskt är livsnödvändigt att jag gör det. Kan jag bli galen annars? För ibland känns det som så.
Om 1 timma & 1 kvart är jag 22.
& ute i blåsten bland alla andra satar som letar efter sammanhang i smutsen på gatan.
Det är våren som retas just nu. & jag bara retas hur mycket du vill. jag skitar ner mina alldeles för vita converse i snöslasket så länge.
Men jag vet att det kommer lösa sig nu, det är jag & mitt gäng, det är jag & mitt crew.
det gör du bra. vi står på balkongen kl. 5 natten till söndag. vi har vinglat runt på kroggatan & han har envisats med att prata med varenda person, som han alltid envisas med att göra, för sådan är han. i våra magar finns blandningen av söta drinkar, öl, tequila, kebab & vatten. människor har anförtrott sig till mig den här natten, han säger att det är för att jag är snäll. kan sådant synas på en? någon sa att jag var fin. Sedan står vi där på balkongen. senaste timman har vi spenderat tacksamma över att vi har varandra & jag säger det att jag är så rädd för att missbruka mina relationer. jag vill sköta dem bra. jag vill ha dem kvar. då säger han men det tycker jag att du gör stina. det gör du bra.
& det är liksom tamejtusan mera värt än alla du är fin i hela världen.
& det är liksom tamejtusan mera värt än alla du är fin i hela världen.
har hela världen i min hand en fredagskväll.
jag tror jag lite glömt känslan av helg. hur är en ens ledig på en lördag? hur spenderar en dagar när en inte måste vara i snabbmatshuset. iallafall ligger min andra flaska barefoot wine i kylskåpet. fredag-gör-jag-vad-jag-vill-listan har gått ungefär oavbrutet idag. & ni minns väl. ni väntar väl inte? även om den som fick en att inse det nog alltid kommer göra en besviken. i slutändan. ni väntar väl inte än?
Det här är priset jag betalar för frihet.
Det är otäckt hur fort det kan gå att känna sig ensam. Jag kände det redan under skinnet igår. Då sa J att det inte var någonting att hetsa över. Att en kan välja att se det som en helt vanlig torsdag. Men han klev in i en minibuss klockan 3 inatt & då fanns det inte längre någonting som stod mellan mig & alla bilder på rosor i mobiltelefonen.
Jag skulle kunna låtsas, men det vore inte för min skull jag skulle låtsas då. Utan för alla dem jag kunde ringt men inte ringde för jag inte ville störa. Vilket jag vet att jag hade gjort fast ingen någonsin skulle orka erkänna det. En får inte säga att den här dan slår omkull en. Men insikten bryr sig inte om vad en får & inte får & jag avskyr den för jag vill inte ha den, vill inte ta i den. För den är ful & äcklig & dum.
jag vet att du tycker allt är skit, dimman över staden i november som kyler en till is & får en att vilja hoppa & flyga till varmare länder.
det slår i hjärtat, det är fortfarande så
här finns liv att hämta, förutom för mig.
Jag önskar att jag var en sån som inte tänker alls.
jag kan inte känna mig heltokbra. hur är en ens i den känslan? jag har aldrig lärt mig det. då när liksom alla låtar är bra men ingen träffar sådär rakt i magen. då när ingenting skaver. då när en inte tänker på någonting speciellt på bussen hem. jag kan inte låta bli att inte känna. om ingenting känns går jag mest runt & tittar mig över axeln. väntar. ibland springer jag till&med tillbaka till någonting någon vadsomhelst, just för att känna någonting är bättre än att inte känna alls.
& det är ju fucked up. det vet jag väl.
Men jag stod ändå på krogen & bedöva min lever.
egentligen är jag lite för sliten för att sitta här. sedan i fredags har det gått ungefär i ett. startar natten på snabbtmatshuset, sover, vaknar, duschar, intar snabbtmatshuset igen & pulsar sedan genom snön för att dricka vingelvatten med favoritgrabbarna & sedan hamna i Platåkön men känna det att too many dicks on the dancefloor gör ingen glad. vinglar hem & vaknar bakfull, tvingar sig på bussen hem, illamående, & vänder om på en halvtimma för att fara till snabbmatshuset igen. men nu är jag klar, tills vidare & februari känns fortfarande bra i magen. precis som alltid lever den här månaden ändå i någon slags anda av - nu ligger allting framför en. & jag tackar inte nej.
När ditt vilda hjärta slutar slå.
det slår inte till mig. det misshandlar mig inte. det lämnar mig inte blödande i snösörjan. det bara kommer till mig. där när jag tvingar tillbaka tårarna & försöker samla ihop mig. i magen hörs det - du fick det här. det här var vad du fick. det här är vad du får. & det är ditt att göra någonting med. han knackar med fingret på den där apparaten jag inte alls förstår mig på & bara. helvete. vänta inte. vänta inte mer nu. vänta inte mera på vad du än må vänta på. bara just nu i detta fyller jag mina fingrar med saker jag måste göra. jag måste göra dem.
imorgon är det fredag. vänta inte.
Det var nästan som att glädjen inte fanns.
på tal om januari - såhär överlever en skitmånader. 1. Lyssna på den här. 2. & den här. 3. Ha ett film-maraton & gå in för det som bara den (skaffa en jedifläta & ge varandra karaktärsnamn så som young padawan & jedimaster.) 4. Drick kaffe (om en inte dricker kaffe - drick té.) 5. Skaffa en ovana som en kan göra sig av med senare. 6. Köp festivalbiljetter. eller konsertbiljetter. eller bussbiljetter. eller bara några slags biljetter. 7. Skaffa en ny syssla, så som twitter. 8. Lyssna på podcasts. 9. Skit i allt & ligg kvar i sängen. 10. Stå ut. 11. Ta på dig vårskor i protest.
Nu ser jag om mig, om mig & kring mig när jag, när jag går här uppåt i åldrarna & jag ser marken, löven & kullarna & något pockar på.
Det är den där tiden på året när jag tänker på åldern. på att växa upp. vad det egentligen handlar om. på när en gör det. om en någonsin gör det. min samhällskunskapslärare sa en gång under gymnasietiden att ju mer en vet desto mindre förstår en. exakt så känner jag. Ju mer jag plussar på ålderssiffran desto mer lär jag mig. & desto mer inser jag att jag inte kan veta någonting säkert. om 16 dagar blir jag 22.
det finns människor som springer runt med ok-stämplar för vad en får göra & inte får göra. som att någonting i en förändras per automatik för att den första siffran byts från 1 till 2 eller från 2 till 3 eller från 3 till 4. det gör det inte. om 16 dagar kommer jag vakna upp som 22 & jag vet inte mycket men jag vet att det kommer inte kännas annorlunda i mig för det.
när jag var 11 år ville jag dö för första gången. det tog mig 10 år innan jag insåg vid ett matbord att alla 11åringar faktiskt inte vill det. hela min tonårstid gick åt innan jag förstod att jag ville ju leva. så när jag lägger det så har jag precis insett att det är det jag vill. & det är det jag menar med att ålder är ett smutsigt begrepp jag vill riva i bitar. för här är jag vid snart 22års ålder & jag har just precis börjat leva. andra 22åringar har redan levt i flera år.
det finns människor som springer runt med ok-stämplar för vad en får göra & inte får göra. som att någonting i en förändras per automatik för att den första siffran byts från 1 till 2 eller från 2 till 3 eller från 3 till 4. det gör det inte. om 16 dagar kommer jag vakna upp som 22 & jag vet inte mycket men jag vet att det kommer inte kännas annorlunda i mig för det.
när jag var 11 år ville jag dö för första gången. det tog mig 10 år innan jag insåg vid ett matbord att alla 11åringar faktiskt inte vill det. hela min tonårstid gick åt innan jag förstod att jag ville ju leva. så när jag lägger det så har jag precis insett att det är det jag vill. & det är det jag menar med att ålder är ett smutsigt begrepp jag vill riva i bitar. för här är jag vid snart 22års ålder & jag har just precis börjat leva. andra 22åringar har redan levt i flera år.
Bara ett ögonkast i regnet bland all trafik.
hur ofta springer en egentligen in i människor? mina smskonversationer & privata meddelanden på facebook berättar de där historierna tydligt. precis som namnen i vännerlistan eller kontakterna i mobiltelefonen. tänk på hur många en sprang in i bara förra året. hur många nummer som sparades. hur många vänförfrågningar som skickades. hur många meddelanden en skickade & sedan pratade om över vaniljlatten eller islatten eller vinglaset. hur många naglar jag bet ner. hur många smeknamn jag & Lisa hittade på för att kunna diskutera dem offentligt.
hur många människor händer en bara sådär? meddelanden som skickas & aldrig får svar & sedan glömmer en bort vem det egentligen var som slutade först. så vänder en bort huvudet när en möts på stan eller kanske raderar numret. så spar en någon annans med fumliga fingrar en lördagsnatt.
hur många människor händer en bara sådär? meddelanden som skickas & aldrig får svar & sedan glömmer en bort vem det egentligen var som slutade först. så vänder en bort huvudet när en möts på stan eller kanske raderar numret. så spar en någon annans med fumliga fingrar en lördagsnatt.
Men om vi litar på varann har vi en liten chans att va osäker & svag.
som de skrattar med varandra. driver om saker ingen annan förstår & ändå fortsätter de. eller så trygga som de är. som en bergskedja som en inte ens ser att den rör på sig även om den gör det men står stadigt trots det. så är de. & de som är så självklara. som att det är klart att det ska vara dem, som att det inte ens funnits annan kärlek, funnits vägskäl, funnits någonting annat än dem. de som suddat bort om & fyllt i med när. & så de som bara försöker slå ner murarna för att få vara med varandra. de som önskar att bara få sova i samma säng. & som de städar golvet på smuts & skriker på varandra eller inte skriker på varandra & bara så hemskt jävla gärna vill vara dem.
det är kärlekshistorierna. de är dem det borde skrivas om, filmas in, sparas. det är dem jag avundas & förundras över & det är dem jag vill höra om. fuck carrie&big & lily&marshall. det här är the real deal & jag sitter på första parkett.
det är kärlekshistorierna. de är dem det borde skrivas om, filmas in, sparas. det är dem jag avundas & förundras över & det är dem jag vill höra om. fuck carrie&big & lily&marshall. det här är the real deal & jag sitter på första parkett.
Lek, lek lördagsbarn tills allting här är stängt, du ska också lämna allt sen väntar tomheten.
det fungerar såhär. jag tror ni vet. instagram fylls av bilder på människor med vingeldrycker i sig. facebooktaggarna på krogarna inne i stan avlöser varandra. emellan dem någonting om melodifestivalen. eller myskvällar med mysiga chips-smulor i myssoffan & mys med favoritmysmänniskan. eller favoritmysmänniskorna. jag kan det här nu. jag tror ni kan det med. jag sitter själv i min säng medan föräldrarna sover. egentligen inte speciellt bitter, förutom på det där med mysigheten eftersom allt ska vara så himla mys nuförtiden & jag ser det mest som bajsnödigt. & ett otroligt fult ord som jag nu fulat ner mitt pannkakshjärta med.
det känns som jag börjar bli så van. vid det här. som att jag sträckt ut handen & bara i got this. & jag har det ju under kontroll. om några få månader kommer jag inte ha det längre. jag slår väl egentligen undan benen på mig själv. & gillar det.
det känns som jag börjar bli så van. vid det här. som att jag sträckt ut handen & bara i got this. & jag har det ju under kontroll. om några få månader kommer jag inte ha det längre. jag slår väl egentligen undan benen på mig själv. & gillar det.
