pannkakshjärtat

sen jag var 13 har jag pratat om att resa härifrån. från tid till tid kändes det som att cykelvägarna korridorerna bussarna lektionssalarna klasskamraterna kvävde mig. som att min andning inte fungerade korrekt så länge mina fötter klev på dessa gator. & så fick jag det. en dag bara fick jag det. det löste inte mina knutar. inte heller kunde jag alltid andas korrekt. men jag insåg storheten i att svänga in på haningeleden hemma, se vidingsjö-skylten & känna hemma-känslan sprida sig ut i varje del. det är en hat-kärlek mellan min stad & mig. vi kommer aldrig sluta fred men kanske har vi slutat kriga.

& det finns inte mycket som slår över att rulla in med bussen en sen sommarkväll när lamporna lyser i varje fönster & en bara kan skymta kyrktornet. & i dessa åka-bort-tider kommer även hemvändar-tider så då ger jag er

jag tar sikte på kyrktornet så ses vi om en kvart - hemvändarlista.

egentligen är jag så trött att mina ögon vill sluta sig. men huvudet säger nej. så gör väl hjärtat. & kanske fingrarna. som att de hojtar ut du måste få ur dig någonting innan du somnar, innan du får lägga huvudet bland kuddarna. jag kan inte riktigt släppa detta med att tiden gått. särskilt inte när vi idag städade husvagnsvalen & jag hittade festivalkartan från förra året. att vi för 1 år sedan lallade runt uppe på campingen i borlänge. jag hade precis återfått min röst, vi mötte upp frida, stod & sjöng att någon var en bäver som sedan blev till att johan var en kyckling. det hände andra saker den kvällen också. saker som jag aldrig kunde veta vad de skulle göra med mig, i mig. det brukar ofta vara så med de stora sakerna. man förstår inte att de kommer förrän de redan är där. & storheten märker man inte förrän de har passerat.

ett år senare är valen ommålad. nyuppfylld. städad. & vi åker igen.

jag måste lära mig att hantera det tunga i mig. det vet jag så väl. man kan bli galen av mindre. det kan komma dagar nätter timmar då jag inte kan slänga datorn ur knät hoppa in i en bil & köra några minuter bort till en människa som kan lugna mig. som kan ta det där tunga ut ur mig slänga upp det på bordet & bevisa att, så farligt är det inte. så farlig är du inte. jag vill inte springa ifrån det. inte undvika det. bara leva med det. för den kommer alltid finnas där. men liksom inse att den tunga sörjan i mig inte är jag. den definierar mig inte.

jag har ett tungt hjärta som gör att det finns dagar då jag knappt orkar lyfta mig ur sängen. då vill jag slita ur mig hela mojängen. bara ut, ut ur min kropp. slänga det på den blöta asfalten & kliva därifrån. bara sluta upp att bry mig om det. inte vända mig om. inte säga hejdå. eller farväl. runt omkring mig finns fantastiska människor som ger av sig själva ständigt hela tiden jämt & jag kan inte ens ge en liten bit av mig själv utan att totalt falla sönder. jag har inte haft det värre än dem. det är inget unikt med ett tillstampat hjärta. & ändå brister jag itu. jag vill inte göra någon besviken men det finns ingenting att hämta här.

precis när jag startade pannkakshjärtat skrev jag i kursiverade bokstäver jag har redan förlorat så mycket tid & gått miste om händelser när jag skyndat förbi & sedan sett det vackra i någon bakspegel & önskat att jag hade varit där när det hände & inte velat vara någon annanstans hela tiden. jag var 17 & gick runt med en ständig känsla av att jag missade någonting. 

jag var 20 & bodde i ett rum med utsikt över tallar på en ö. om nätterna när alla andras lampor släckts & jag tillslut kröp ner under täcket, talade jag om hur bra jag mådde. hur bra jag hade det. för jag hade det på känn, att om jag inte gjorde det, skulle jag glo in i en välkänd bakspegeln senare, & ångra att jag inte förstod storheten i det jag hade varit med om.

jag är 22 nu. bakspegeln sitter där fortfarande. den kommer alltid göra det. på samma vis som jag aldrig kommer bli klar. jag kommer alltid vilja vidare. någon annanstans. Men imorse satt jag ute bland alla blomkrukorna på framsidan & talade om hur bra jag har det nu. hur glad jag är nu. för det har funnits tider då det inte varit så. det kommer att komma tider då det inte är så. & då kan jag lugna mitt ledsna hjärta med att när det väl var bra, då hade jag vett att inse det.

just nu är det precis här jag är placerad. utanför den vita dörren. på uteplatsen. med en tekopp, lykta & datorljus, rakt i ansiktet. idag har det pratats minnen. sådant som det blir mycket av då årsdagar närmar sig & förändringar kryper närmare. nu när allting sker. i min spellista dyker det upp små bitar av det förflutna. små kapslar av känslor som spricker in i örat. jag har börjat radera bort en del av dem. för att de har spelat ut sig, tills vidare. igår försvann du är nog den.

i det här kan jag inte låta bli att kliva bakåt. där när jag hade såriga armar som jag ständigt rev upp. idag har jag bara vita ärrprickar kvar. små små påminnelser om hur det var. & hur det gick över. hur allting gick över. & nu är det sommar igen & det har snart gått 1 år för dem & snart åker hon & livet bara fortsätter. mitt i det existerar jag utan människor jag inte trodde jag kunde leva utan, mera levande än någonsin. & raderar ut i can't make you love me. 

så jag förmår mig knappt berätta hur fint det var att få komma hem idag & sitta ute med pappa mamma glass i solen. att få höra en välkänd trött röst på andra sidan telefonluren. att ha en fin vän på andra sidan skärmen. att få dricka té. att höra tangenter som trycks ner av fingerspetsar. mina fingerspetsar. det är lika fint som att få dricka öl i solen. sitta i gräset & lyssna på konserter. luta sig tillbaka i solstolen med en spetsad ciderburk i handen. dansa sig varm i ett hav av människor. somna bredvid några varenda kväll & slippa vara ensam.

mitt vilda hjärta har älskat varenda minut av att vara härifrån, även när det varit kallt jävligt regnigt & bajsnödigt. men inatt är jag glad över att den här mellanlandning är lite längre. jag måste få andas. jag måste få se dem. kolla how their hearts are doing.

att komma över någon. jag har just insett, är inte det svåra. att släppa en människa är svårt. det är att svänga in hemma & önska att dens bil ska stå på uppfarten. det är att hjärtat stannar till om man ser den, eller bara någon som liknar den eller luktar som den eller har samma freaking tröja som den. det är att ha ett ständigt gråskaligt täcke över sig själv, sin värld. det är att åka fram&tillbaka till jobbet varje dag & tro att det aldrig kommer kännas bra igen utan den där någon. det gör ont. det tar sin tid, ibland en sån massa tid. men det är inte det svåra.

det är att komma över vad den gjort. själva grejen. sånt kan en sluta titta människor i ögonen för. skälla på kärleken för. misstro ens vänner för. inte för att dem är någon men för att de fortfarande kan göra samma sak.  

jag brukar inte alltid vara sams med att komma tillbaka hit. igårkväll var inte en sådan gång. det här är inte sådan gång. att få bli hemskjutsad av pappa i den lilla gröna. att få dricka té med mamma medan hon ger en höjdpunkterna av prinsessbröllopet. att få skriva av sig om detaljerna, smsa om nya planerna, att snart få möta upp. att säga hej jag vet att det bara gått några få dagar men fan vad jag har saknat dig. att få vakna imorse & äta äggmacka. att duscha länge. att vara tillbaka här, i det stökiga lilla rummet med fingarna som slår mot tangenterna. att bara få vara hemma. kanske handlar det om att jag kommer lämna igen om några få dagar. eller så är det bara så att det är människorna som gör den här staden, & inte tvärtom. 

som jag kan ligga i sängen & fundera. en gång på natten (allting kommer då) fick jag för mig att börja skapa listor för varenda del av livet. så när tillfällen kommer som att köra bil, eller åka härifrån, eller komma hem, då ska det finnas en lista för det. som terapi har det varit. istället för att grubbla över pojkar eller situationer eller fel som finns i mig, på mig, så har jag försökt lägga fokus någon annanstans. till listorna. till att fylla dem. eller bara döpa dem. ju längre namn desto bättre.

så i dessa åka-härifrån-tider, dessa alltid-vara-påväg-någonstans-stunder, ger jag er min påväghärifrån-lista som än så länge räcker hela vägen till vår huvudstad. som ni kan se.

det du letar efter kanske finns i huvudstan - påväghärifrånlistan.

jag minns det exakt. jag stod & väntade på Johan utanför snabbmatshuset. frös i mina tunna svarta strumpbyxor & trampade ilsket omkring. varje bil som svängde in vid rondellen var inte grön. jag är så trött var det enda som kunde forma sig i mitt huvud. jag är så trött på det här livet på den här restaurangen på att vara trött på det. till slut tryckte jag in hörlurarna, letade efter någonting som kunde lugna. det här var vad jag fann i min spellista. & jag tänkte det att när jag sitter på bussen, mot Borås, mot Matilda, mot Sweden Rock & min första Festival i sommar, då ska jag lyssna på den, när det inte längre ser ut såhär på parkeringen hemma

 
nu är parkeringen snöfri & träden gröna. jag är här. i ett bussäte. ibland kändes det inte ens som att det skulle ske. Men bussen går mot Borås & jag sitter på den. mot Matilda. & imorgon kommer vi klämma in oss i en bil med öl & packning & förväntningar & stolar. Mot Sweden Rock. Mot Festival. & i mina hörlurar hörs today will be the day when mourning ends. 

 

jag vet att du inte lyssnar längre. om du ens nån gång gjort det. men kanske universum vill säga mig någonting. jag tror ju inte på sånt. inte egentligen. men jag kan inte låta bli att undra. att en person ska korsa vår väg när vi går hem. just där. just då. när johan var med. när det är en dag, om ens det, innan jag lämnar stan. när J hade pepsi & chips & kunde sitta i hans kök långt efter läggdags. för att det behövdes.

kanske vill universum inte säga någonting alls. kanske att universum aldrig vill säga någon någonting. kanske att saker bara sker & att människor bara kliver förbi en. kanske finns det ingen mening. men jag är tacksam ändå. för att det skedde så. för att imorgon får jag kliva ombord på en buss, härifrån & vägarna kan få läcka mina sår. så ropa du ditt segervrål på alla gator i den här stan. jag har slutat lyssna - såhär är det nu vem & varför man älskar kan väl ingen förstå & fast allt fallit isär här ska jag resa mig & gå & allt det här som gjort så ont ska lära mig nånting.

Det kan vara så att det borde sättas en förbannelse på den som använder ordet höst i en meningsuppbyggnad nu. Kanske vore det för hårt? Det kunde vara en sån lätt förbannelse som gör att en råkar sätta ölen i fel strupe. Tillräckligt länge för att en ska få en kraftig hostattack & tårfyllda ögon. Jag kommer dra på mig den förbannelsen nu.

Vi sitter mitt emot varandra, Lisa&jag, när jag kläcker ur mig att jag önskar melissa horn ska släppa nytt till hösten. Då glimtar hon till så som mitt L bara kan. Det vill du va? så kan du sitta där med din tékopp, lyssna & deppa över alla killar du träffat på. 

Så, nu när ett fjärde album är bekräftat & vi har varsin konsertbiljett i handen, mamma&jag. Liv – ge mig allt du har. Melissa & téet kan rädda mig en omgång till.