pannkakshjärtat

det kan ändra sig, redan imorgon & därför, ja precis just därför, ska jag fortsätta att gå.

jag har slitits mellan oupptäckta gator & dessa välbekanta. så när jag bestämmer mig för att, kanske är det här jag ska vara, kanske finns cykelvägar som dessa överallt, då verkar min stad göra allt för att få mig härifrån. likt den med hetsigt humör utan tålamod gapar jag ut vill du inte ha mig då kan jag fan dra. & i telefonluren hördes att alltihop har en mening. kanske är meningen att jag inte ska vara här.

att inte ha varit ledsen på länge & att inte ha varit jävligt ledsen på väldigt väldigt länge. det är liksom som så att man inte bara vaknar upp en dag & nu är jag glad. nej. man går upp sätter på tévattnet kryper tillbaka ner under täcket som värmts upp av bara en själv åker till jobbet tappar ägg innanför tröjan gör förbjudna saker på baksidan smsar vännerna dricker kaffe leker radio somnar vaknar. så ser man sig själv. kanske i ett skyltfönster. eller i spegeln i hallen. försöker kolla närmare. man känner fortfarande saker. blir ledsen på någon. & kanske det vore kul att få hångla lite. somna med någon, inte bara bredvid. men när man höjer handen till bröstkorgen. känner med fingrarna över. så nej. ingen ledsamhet som sitter fast där innanför. det räcker så. det räcker att känna det bara så.

en annan människa kommer inte att göra dig hel. trassla inte in dig i det. låt dig inte luras. lär dig. gå inte dit. bara gör det inte. för du blev inte mera hel av honom, snarare mera halv.

att släppa taget är inte att per automatik sluta älska någon. det är att hitta en gammal almenacka i byrålådan där varje dag har någons namn nedkluddrat på varje sida & inse att det inte är så nu. man behöver inte lyfta telefonluren & ringa någon för det. man behöver inte göra någonting alls. när du träffar någon sådan på gatan behöver du inte säga att ni måste ses. du kan säga minns du när vi gick promenader varje kväll i flera timmar? hoppas du mår bra nu. för det är som så att bara för att du älskar någon behöver den inte per automatik vara hos dig.

att släppa taget är att sluta lägga tid av liv på människor som inte ska vara hos dig längre. de kanske har valt att sluta vara det. eller så har du valt det åt dem. eller så blir det bara så, sådär som det bara kan bli. att försöka göra historia till ett nu är slitsamt & allt som oftast förgäves. gör inte så mot dig själv. håll inte kvar i människor som inte längre gör detsamma. eller aldrig gjort så. försök lära dig att lita på dig själv när dörrar ska öppnas. när det är dags att kliva därifrån. för du vet att du egentligen redan vet det. & se det för vad det är. att släppa taget är att lämna plats. för något annat. för någon annan. att sluta lägga tid av liv.

 

att låta avslutade saker få vara just det. hur tydligt än sommaren klipptes av, precis framför mig, med mig som medbrottsling så, satt det tre band kvar på min arm. jag var tvungen att klippa dem också. det i sig var inget avslut. det hade redan gjorts. den sommaren, som jag kände den, var för länge sedan över. det var bara ett sätt att lämna plats. för hösten. för de nya äventyr. ett sätt att lämna det förflutna bakom sig.

 

jag sitter på en bänk på trädgårdstorget & väntar på bussen igen. Som vem som helst. Vinden vänder tidningsblad på marken & en man tittar på mina skor, ser ut som att han ryser till av bara synen. Leopardfärgade ballerinaskor i mitten av oktober. De har varit på Lars ikväll & instagram börjar fyllas av bilderna från andra sidan ån. Jag får vänta på min tur. 

Sjunker ner i halsduken & stänger ute med spellistan. Gör sig mindre, som att det ens skulle vara möjligt. när det känns som så, som att om bara ingen eller någon kunde se en då går man fort. över löven som täcker hela cykelvägen. man öppnar inte ett nytt dokument i datorn. man struntar i sminket & drar täcket hela vägen upp över nästippen. gör sig mindre, som att det skulle vara en möjlighet.

ibland slår livet till som en käftsmäll mitt på kinden & man vet att det aldrig kommer vara som innan. att det just blev ett före & ett efter. det här har inte lämnat ett märke på huden men om det sker, om det bara kunde ske, kommer det att bli till ett då & ett nu. för det känns. helvete vad det känns & det enda som finns att göra är att titta på när knogarna blir vita efter ens hårt hållna tummar. att återigen behöva lägga sig själv i någon annans knapptryck. ens liv i någon annans val.

har det hänt att det känns som att någon eller någonting dragit ett streck nedanför fötterna på en? som för att påpeka att när du väl kliver över, när du lyfter din ena fot & placerar den framför den andra, då kommer det inte bara vara ännu ett steg. exakt så är det nu. här hos mig. & vad som än må komma att hända så känns det som att nästa kliv kommer inte bara vara ännu ett bland alla de andra innan nu. Det kan vara skapat av mig själv, eller bara allmän tur men när det väl sker, då kommer det att vara så mycket mer. 

idag är dagen. dagen då det här utrymmet, det här lilla hörnet av internet, varit mitt alldeles egna, i fem hela år. fem fingrar. en hel hand. en knytnäve. 17 18 19 20 21 22. jag har funderat på att lägga ner. att byta ut. där när skrivkrampen gjort som mest ont i fingrarna (den sitter lite kvar där än) & för att pancakeheart, vad är det för namn? jag tycker inte ens engelskan låter så fint. någonting en 17åring bara hittade på för att hjärtat kändes tillplattat. men hur skulle jag kunna ge upp det här? man ger inte upp på saker man älskar bara sådär. bara för att det gör lite ont i händerna. bara för att det har ett töntigt namn. man ger inte upp, inte utan strid. & ni minns väl dem? de som har en lika lång kärlekshistoria som jag & pannkakshjärtat. de om några har väl visat mig & egentligen alla andra, att efter 1826 dagar, 260 veckor, en knuten näve ger man inte upp. det ska vara vi sa han om henne en natt i somras. det ska det. precis så ska det vara mitt pannkakshjärta & jag.

såhär har det förresten låtit, rytmen från det här hjärtat

från ett pannkakshjärta.

jag är så dålig med min ångest. när ska jag möta den & när ska jag lägga den på hallgolvet slå igen dörren & springa fort därifrån? det slutar med att jag bär runt den som ett knyte nära kroppen. som att jag ska skydda den. & den är ju min. den må vara äcklig ful skavande men den är min & allting som är det verkar jag automatisk vilja bära. nära. & ingen vill väl slänga den på asfalten öppen för allmän beskådning en tisdagsförmiddag? slafsa upp den på bordet för andra att krafsa i? 

 

så jag bär den. jag bär den som ett knyte nära kroppen & matar den med bitar av mig. men då blir man halv. så går man där som hälften till människa för att ångesten glufsat i sig & vet så väl att man skulle kunna vara en mycket bättre människa om en fick vara hel. om en kunde sträcka armarna ut & se utan att behöva böja på nacken. att se den som min, men inte som mig. som inte får äta av mig, som inte får göra mig till hälften av en människa.

Kan kontrasterna bli tydligare? ena dagen handlar vi vin för det är gott & sitter i soffan skrattar spelar låtar för varandra & när klockan blir halv 1 bara ändrar vi om. Det är klackar mot asfalt & cigarettglöd & vi hamnar i en soffa på övervåningen med öl i händerna. jag skulle ju lägga ner för det ger mig ingenting men jag har väl aldrig varit bra på att hålla löften till mig själv? Fumlar ner ett till mobilnummer i kontaktlistan som kommer att glömmas bort & jag har varit vaken i 24 timmar när jag somnar på soffan hos dem. Nästa natt dricker jag&hon té i deras nya lägenhet & hör festen pågå i huset bredvid när vi sitter på balkongen. Sedan är det jag som väntar på bussen kvart över tolv medan andra vandrar mot kullerstenarna & köerna & blickarna & letandet & hejhuräremedigvagörunudå? Klackar mot asfalt & cigarettglöd. Någon är för full & pratar med sig själv & allting dränks av min spellistas senaste val. jag sjunger med i låtarna där när jag går på cykelvägen & somnar i min säng.

jag är väldigt trött. sådär så en nästan får hålla sig för att inte lägga sig ner på en bänk i en skolkorridor. det kändes närmare till fredag i måndags än vad det gör nu. så mycket av det jag älskar att göra hamnar undanskuffat i ett hörn av rummet. över ligger lagren av svarta kläder arbetsbyxor arbetströja. jag glömmer bort. jag vill inte glömma bort. kanske är det som de säger, att jag måste välja men hur gör man ens det? hur har alla innan mig gjort? & min spellista knastrar ut har aldrig haft problem med pengar för jag har inga i bilen på väg hem.