pannkakshjärtat

det går jättebra att du är ledig då. en rad i ett mejl. det räckte så. hösten. nu formar vi den. ett ljus blinkar fortfarande av de tre jag tände på fönsterbrädan. så mycket musik som släpps nu. så mycket rader jag ska citera. sjunga ut. döpa blogginlägg efter. jag känner det redan i mig. vad jag ska bygga minnen runt de här tonerna för att sedan sitta någon annan höst långt framöver lyssna minnas. jag ska slänga in mitt liv i dem. eller kanske dem in i mitt.

3 dagar till fredag. 6 dagar till oktober. 8 dagar till Melissa Horn-skivan släpps. 16 dagar till det här hörnet av internet har varit mitt eget i 5 år (en hel hand en knytnäve.) 21 dagar till lön. 7 dagar & 3 månader till nästa år. hur vet jag ens det? vad väntar jag på? vad förväntar jag mig? var lever jag ens en gång? nu exakt nu är det tisdagskväll & jag behöver börja carpe-fucking-diem the shit out of my life. bara ösa ur alla mina sedan senare snart om ett tag rakt ut ur fönstret. de där dagarna kommer att komma iallafall. det är ingen idé att jag går omkring här & väntar på dem. låt mig nu sova. godnatt.

det har tappat sin charm. är det i mina ögon det slutat glittra? är det såhär det alltid varit, egentligen är, & det jag sett är en förvrängd bild? att det inte finns charm i händer runt midjor som aldrig kommer vara där igen. slintande fingrar som skriver in ett mobilnummer. några sms. en röd 1:a vid facebookappen. tills det rinner ut i sanden. det rinner alltid ut i sanden. någonting att skrattta åt. bjuda kära vänner på. en kaka till kaffet. dagen-efter-ångesten. till&med den har glittrat förut.
 
det ger mig ingenting hörs in i mina öron. det har det gjort. att knappt ha vetat när det ena slutade & det andra började. men att alltid vara med i ett konstant rinnande ut i sanden ger små sår & jag vill läka dem. tatuera över dem. skriva ut dem ur mig. vila. & så efter en tid, hörs det i mina hörlurar det ger mig ingenting men tro fan att jag kommer tillbaks.

har helger alltid gått såhär fort? för det var länge sen jag fick ta fredag när de flesta andra gjorde det. Jag minns knappt att de förändras som i en blinkning. fredagskväll när jag kliver av bussen, möter upp dem blink söndagskväll på samma terminal med trött huvud i kön till bussen. den hade kunnat få vara dubbelt så lång, den här helgen. aldrig hade den behövt ta slut.

 

det där man tidigare tog så självklart, att få ta en fika med en vän, är nu lyx. en guldkant. Att få dra skämt som sträcker sig från avenyn hela spårvagnsresan & enda upp i lägenheten. att sitta på innegården mittemot henne & sjunga lars winnerbäck sånger. att se henne klättrandes bland träden i parken klockan halv 2 på natten. att leka talkshow på ett par vingliga stolar på en båt. vakna bakfulla ihop. Äta chips & dipp & dricka cola & se på harry potter i soffan. allt det som tidigare skedde var & varannan dag blir nu till guldkant runt en helg. en helg som läggs till de bättre. nu är det måndagskväll. jag dricker äckligt kaffe. snart är det helg igen.

 

Det är någonting med gator upplysta av gatlysen som man aldrig klivit på. Människorna på den här bussen jag kanske aldrig kommer att se igen. Kvinnan som klappade min arm i trappan idag. Kollegan som gav sin äldsta son en av hennes njurar. Alla dessa historier. Alla dessa liv. 

Om 1 & 1/2 timma är jag framme. Jag ska få krama min vän igen.

du får aldrig igen tro att det är försent. det kommer aldrig att bli det. det är okej att slänga runt med, så som för att få ett slut på någonting men inte verkligen på riktigt. det är ett tills vidare. en fortsättning följer. låt dig aldrig igen luras av böckerna av filmerna av låtarna. det är inte så inte egentligen & du behöver inte slå dig blodig över sluten du hittat på. de var inga slut. så länge du andas. så länge bröstkorgar höjer & sänker sig. låt dig aldrig igen tro att det är över. se det som årstider. som kommer som går. ta på dig halsduken när det blir kyligt & släng av dig den & stick ner fötterna i ballerinaskorna när det blir varmt igen. för det blir det. det kommer alltid en vår igen. du får inte tro att det är försent. aldrig igen förrän det på riktigt verkligen är så.

en gång fick jag skjuts hem. det blev tyst i bilen när han sa att han för första gången någonsin önskade att han inte var han. att han ville vara någon annan. & jag tittade på honom, så som att han just påstått sig åkt till månen fram&tillbaka under kvällen & inte hade stått ute på sin balkong, rökt & sagt att han bara var med en vän till någon i telefon. har du aldrig tidigare önskat att du var någon annan? nej. så bestämd. han hade alltid velat vara han. tills nu. & jag tittade ut genom bilfönstret där det blivit mörkt. det har jag önskat sedan jag var elva år. 

fastnade i några ord idag. man ska fundera över vad man kan göra för att bli mer förälskad i sitt liv. det kan vara det jag gör medan jag går med städmoppar sprayflaskor & trasor. byter plastpåsar i papperskorgarna. funderar. över livet mitt. över drömmarna. över vart de tog vägen. över att det inte var här 16åringen såg 22-åringen. har jag misslyckats? eller har jag bara levt? kanske är det att jag nästan för jämnan glor ner på min vänstra handled nu. ibland glömmer jag bort att de 4 bokstäverna står kvar. ibland att de inte alltid varit där.



så vad gör man? kanske sitter man kvar tjugo minuter efter att man slutat bredvid en kvinna som röker & babblar. & kanske bokar man en bussbiljett till en saknad vän. till staden dit man längtar. kanske tvingar man sig att börja om med orden. kanske spelar man in knäppa filmer med sin mamma som gör att magen gör ont av skratt. kanske tar man på sig de där favoritklackskorna från förra hösten för de gör att en känner sig rätt så snygg. är det så man gör? sjunger i bilen klockan kvart över fem en måndagsmorgon. kanske.

16åringen må vara besviken. det är ok. men 22åringen har levt & hon tror, hon vågar nästan veta, när vi går genom tiden att allt det bästa inte hänt än.

det var länge sedan fredag kändes så bra. så efterlängtad. när fredag-gör-jag-vad-jag-vill-listan använts just på det sättet den en gång blev skapad för. jeansen rotades fram & mjukisbyxorna fick ligga kvar överst i klädhögen. klirrandet från den lila kassen i bakgrunden. mindre roll spelade det igår att min näsa var igenkorkad, min kropp trött & huvudet helt slut. för hjärtat det slog. det slår fortfarande. nu har jag fått sova. näsdropparna har gjort min andning normal. idag ska jag få klä på mig någonting annat än blå arbetsbyxor med resår. fredag gör jag vad jag vill & lördag med för den delen.

för tillfället har allting lite fått kliva åt sidan. jag har ingen ork till att grubbla över varför saker blivit som de blivit eller är som de är eller var som de var. det finns ingen hjärnkapacitet kvar när väl dagen är över, & om det nu skulle finnas någonting däruppe orkar jag knappast använda den. det gör i&försig att jag tappar ord men det har jag gjort länge nu. jag dagdrömmer istället, där mellan städmopparna & trasorna. om nästa lön. om nästa sommar. om hösten. om vintern. om vart jag ska. jag får inte fastna här. det som de aldrig fanns tid till innan. nu är alltihop som ett foto med klar fokus & allt annat, det övriga, får vara det suddiga i kanterna. tills vidare. to be continued.

imorgon är det måndag. redan i fredags när jag kom hem började jag fasa för det här. för den här dagen. för morgondagen. den bekanta ångesten har redan lagt sig tillrätta i magen & barnet i mig skriker, livrädd över att tryggheten som tidigare funnits nu ryckts ifrån henne likt ett mjukisdjur som blivit stulen. men jag måste göra det här. som så många gånger före den här måste jag. för om jag inte gör det, om jag slutar upp, om jag backar ur, kliver tillbaka, bakåt, då kommer jag bara vara ett skrämt litet barn. en liten lort. imorgon utsätter jag mig för någonting som skrämmer mig igen. barnet i mig tror vi kommer dö. jag vet vi kommer överleva. jag tror vi kommer göra mer än så.

man förbereder sig på att mobilen ska tystna & så är de det sista den gör. istället trillar det in. påminnelser. någon som ska kolla hur det står till. eller för att bara säga att jag är modig det har jag aldrig någonsin varit. det sägs att jag gör någon stolt. att jag är snaskig. att jag klarar mig. att säga att jag blir förvånad vore ett felanvänt ord. så även överraskad. men det är så typiskt att en ska stirra på det som inte finns. det som försvunnit. det är så typiskt att en sitter på en stol i deras lägenhet & säger att en för första gången på år är rädd för att ingen ska älska en då hon säger men vi älskar ju dig. det är så typiskt att jag inte stirrar på dem istället. för de är människorna som valt att vara här. som valt mig. som sitter där med mig när jag har panik & grov ångest & vill gråta för att jag inte förstår vad som är fel med mig. som säger att det inte är någonting fel alls. dem är det bästa med att vara vid liv & alltihop det där andra är bara bonus.

så jag kröp ut ur mitt fönster. satte mig på trottoarkanten, bredvid min gröna pärla. så som jag gjort så många gånger den här sommaren. bakom mig åker buss 17 förbi. när jag skrev att sommaren inte kunde vara mera avslutad hade jag fel. ett 15 minuter långt samtal knöt ihop säcken helt. med en hård knut. när jag tryckte på den röda avslutningsknappen. då. det var inte bara ett avslutat samtal. det var den sista punkten i historien om sommaren 2013. det sista var sagt. att vilja ta tillbaka vore onödig tid. ett slöseri. så jag försöker att inte gå dit. jag lär mig. jag lär mig att min mage aldrig har fel. när det här skrivs är klockan 23.50. imorgon är en början. & hon är fri.     

aldrig har hösten varit så definitiv, aldrig sommaren så avslutad. imorgon kommer mina livsnjutardagar vara över. så som jag längtade efter den & som i en knäpp med fingrarna, några underskrifter senare, är den nu över. men jag vill inte sörja den inte lägga den på någon gammal dammig hylla inte som förra sommaren. här ska ingenting skrivas ut ur kalender. ingenting ska glömmas bort. det har varit så många överjävlabra dagar. att få vara ständigt på väg gör mitt hjärta helt. hur mycket det än må tära på min kropp hjärna mage.

det är en ny tid nu. med nya rutiner. utmaningar. jag säger inte att jag inte är beredd, jag säger inte att jag inte är redo men det är klart jag önskat att jag kunde levt såhär förevigt. som den där dagen vi spenderade på den flytande flotten i sjön mitt i skogen, paddlandes runt på luftmadrasser i det mörka vattnet. men det är en ny tid nu. kanske kan det få vara en tid av bokade tider. kanske kan jag få köpa några stickade tröjor. ännu en poncho. det kan bli bra. men sommaren min, vad jag kommer att sakna dig.

jag är 22 men känner mig som 15 år. det här hade jag sagt då; & jag vet att jag har fel, & jag vet att du har sett hur jag går ensam genom livet, & jag vet det är ett spel, & jag vet att du har kämpat för nått som jag tagit för givet men nu ringer telefonen, det är dags för mig att gå, det är nån som vill att jag ska komma hem. det är min gamla vän demonen i sin tysta mörka vrå. hejdå vi kanske ses nån gång igen.