pannkakshjärtat

det är klart att jag inte ska lämna min hemstad stillsamt. jag anländer inte i carrie-style till min nya stad. jag kommer som ett vrak. finnig med röda ögon & intorkade tårar. osminkad med gårdagskvällens gamla lockar. bakfull med alla känslor man någonsin kan känna intryckta i dessa 160 centimeter & hoppas att ingen ser mig när jag konkar mitt liv upp för dessa 4 trappor. jag har hatat att jag lämnar dem idag. att jag lämnar min hemstad, mitt vidingsjö & precis som Johan konstaterade igårnatt finns det inga bromsar i mig så jag känner & jag känner allt.

men efter 3 timmars bilkörning med regn & solsken om vartannat blandat med fulsång & gråt från min sida är jag framme. i mitt nya hem, i mitt nya rum, i min nya stad. & det är nog som det hördes ur mina bilhögtalare jag älskar fan att åka men jag hatar ett farväl.

en kan försöka förbereda sig. i ett helt år. i flera månader. jag har tänkt på den här dagen hela sommaren. jag har ältat den över kaffekoppar & vinglas. missbrukat alla ord jag har för den & ändå, när den väl är här, känns den oväntad. som att jag inte hade ens den minsta aning om att den skulle ske. nu står min säng i ett annat rum i en annan stad. en stad som ska bli mitt hem.

vi hade ett sista bakishäng för en väldigt lång tid framöver ikväll. fuskade med bakisdelen men köpte chips dipp cola & tittade på en av filmerna vi växt upp med. & trots att vi förberett oss för det här. tjatat om det över colaglas & ölburkar så förstår jag inte att vi kommit hit. jag får inte in i huvudet att vi är här. att det händer. att det händer nu.

det här är sista natten jag sover i min egen säng i mitt eget rum. den meningen. den jäkla meningen.

jag har tvingats hit. till tystnaden. efter att ha vinpimplat bort resterna av min röst & jag förstår. jag har inte hållt käft på länge nu. det är så mycket som ska sägas. så mycket som känns som att det måste sägas för om det inte sägs så hinner människor resa iväg & då kommer orden att bli kvar på tungan. det har varit mycket tystnad som jag snackat sönder för det är så jag gör när jag blir nervös.

fast jag tvingas dit ändå. till tystnaden. där jag förstår. det kommer inte ta slut på saker att säga för det gör aldrig det. det kommer alltid att finnas någonting att lyfta luren för. eller någonting som gör att man bär en hel box med rosé hem till henne för. & det kommer alltid att finnas tystnad jag vill kväva. det här är inte slutet & jag behöver inte snacka sönder mina stämband. det är okej att jag håller käft.

linköping du gör det så väldigt svårt att lämna dig. som en äkta douchebag har du låtit mig vänta & när du nu förstår att du inte kommer att ha mig kvar att leka med så ger du mig tropiska nätter. du ger mig dansgolvsglädjen tillbaka & en vän med en bil där jag får sköta musiken så att vi kan sjunga med. du gör så att de där som inte ville ha mig inte spelar någon roll. vad andra tycker spelar inte längre in. du ger mig öl men låter mig slippa bakfyllorna. du låter det regna under den enda stund på helgen då jag befinner mig inne i en lokal med dunkande musik & du har låtit mig gå ensam hem från bussen till tuvgatan så många gånger att jag vande mig & sen behöver jag inte ens göra det.