pannkakshjärtat

jag avslutar det här året på samma vis som jag började det. på baksidan av lägenheten. jag tror att det fanns snö på marken då också, men jag är inte säker. inatt kunde jag inte sova. det är en kombination av för lång sovmorgon blandat med för mycket tankar som återvinner sig själva i huvudet. ändå är det sådana jävliga nätter som den, som tagit mig dit jag är nu. alla personliga brev är ihopsatta under sådana nätter. jag ramlade in på sidan för min utbildning en natt när jag var arbetslös. jag skrev ett enda mejl på en bostadsannons en fredagsnatt & skickade den på lördagsmorgonen.

jag känner i mig att det här bara är början. jag känner också att det skrämmer mig. samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att det måste va på liv & död det måste kännas i mitt hjärta på riktigt för om jag tar i för löst har jag förlorat allt imorgonbitti.

att försöka samla ihop 1 år på några få rader blir svårare för varje år. så svårt att jag förra året struntade totalt i det & lämnade ett halvt genomarbetat inlägg att ruttna i utkast-korgen. jag ville inte göra det igen även om det lockade. Det här året förtjänade mera än att bara lämnas för tjugohundrafjorton har varit året som äntligen svarade. det började såhär.

Januari.
Jag lyssnade på töntig musik så som Westlife & skapade minns-du-den-här-listan som sedan skulle bli Johans & mitt främsta projekt under tjugohundrafjorton. Jag spenderade också min tid med att slukas av tv-serier & insåg att jag för första gången på väldigt länge inte hade någon att vara ledsen över fast ledsen det var jag visst ändå. Jag fortsatte köra bilen genom mörkret tidigt på morgonen & avsmaken jag kände inför det visste inga gränser.



Februari.
Jag fick nog & efter en fredag där jag grät hela vägen hem beslutade jag mig för att visa fingret åt skitjobbet & gå tillbaka till arbetslösheten. Jag insåg att jag inte hade varit glad på 6 månader & att jag var det nu. Jag hade världens bästa födelsedag, trots sjukdom & en mobil som tappades i toaletten. Den firades med att gå ut & äta med vänner & familj för att nästkommande dag bli till fest tillsammans med Johan & en hel hög av våra finaste vänner. Den här februarimånaden var precis som de månaderna alltid är. Förvirrade & svårdefinierade.   

Mars.
Farmor åkte in på sjukhuset & pappa & jag for upp till Stockholm för att hjälpa henne att komma hem igen. En natt hittade jag utbildningen som fick alla framtidstankar som varit innan att blekna bort. Trots arbetslöshet trodde jag på livet igen & vi fortsatte fira födelsedagar. Våren började smyga sig in & jag älskade helgerna. Det var single & fabulous exclamation point & vi gick på irländsk afton, slog i bord & drack kopiösa mängder med öl.

April.
jag gick hos jobbcoach & lärde känna världens finaste 62-åring. Max döptes & jag gick på jobbintervjuer, skrev personliga brev & lämnade ut cv:n mest hela tiden. En måndag gav jag upp, sket i allting & åkte ut med Elin till landet & hästarna. De där personliga breven gav ändå sitt för helt plötsligt firade jag ett nytt jobb igen med en pangutgång i träklackar & bubbel. Som vanligt om våren var det lite svårt att vara ensam & ändå var jag så himla lycklig med livet. Sådär som det alltid är med mig & känslor, högt & lågt. Jag & Johan tog en helg & for ner till göteborg för att hänga med Lisa & det var precis lika flummigt härligt som alltid.

 

Maj.
Vi firade in valborg nere i loftahammar, med havsbad, bubbelbad & störiga grannar. Jag började jobba & det kändes skit att behöva ta så mycket bajskast från människor som inte kände en. Jag letade efter motivation medan jag cyklade till mjärdevi & hem igen med tankar som snurrade lite för fort i hjärnan. Som tur var lättade jobbångesten en aning & jag struntade i sömnen utan drack istället kaffe som ledde till ölkannor som ledde till att jag fick ta en taxi hem klockan 2. Hela Eriksson-släkten träffades den sista dagen i månaden nere i Ukna & efter det for jag tillbaka hem & sprang direkt iväg ner på stan. Någon råkade fastna på mig, sådär som vissa människor gör & jag skrev i mina mobilanteckningar att vissa människor försöker få en i månader, de drar i en, sliter. Andra kramar en bara hejdå på busshållplatsen & man ler hela vägen hem.

Jag passade två katter i en vecka & längtade efter att få bo själv & efter att kunna gå till en vän sent om kvällen utan att behöva bli ifrågasatt om varför. Studenterna fyllde Linköpings kroggata & förändringarna kändes genast mycket närmare än vad de tidigare gjort. Jag fortsatte jobba, fikade & drack öl. Så som sig bör en juni-månad & den här bara flöt förbi.

 

vad människor aldrig nämner är att det tar tid att vänja sig tillbaka vid ens gamla tillvaro. det känns som att jag har varit på avvänjning sedan augusti & nu är tillbaka igen. som att jag & min hemstad har levt på distans dessa månader & nu inte vet hur vi ska bete oss runt omkring varandra. jag tycker att den är svinig som slänger mig framför människor jag inte vill se. den kanske tycker jag har förändrats. att jag har skaffat mig ett nytt liv med en annan stad.

mitt i detta har det firats julafton nere i Småland med en 2 dagars bebis. & en juldag högst upp i ett lägenhetshus i Valla fylld med skratt. & en annandag på huddinge sjukhus. druckits mängder av kaffe. pratats. skypeat med någon från andra sidan jordklotet. någonstans där landade jag. någonstans bland allt bilåkande accepterade jag & min hemstad varandra. vi kanske är sådana som älskar varandra fast vi inte alltid kan vara tillsammans. kanske är vi sådana som i slutet får varann.

när man ser någon en inte trodde skulle kännas alls fast det känns så jävla mycket att man vill smyga in i en gränd & lägga sig för att gråta alternativt hetsröka en cigarett för att hela bröstet är som ett igenisat frysfack. det finns ingenting lika kukigt som när en hamnar off guard mitt på stan en vanlig måndag precis innan jul. ingenting som får en att känna sig så avklädd fast man har alla kläder på.

i torsdagsnatt gick jag hem över ett tomt campus klockan kvart i 1 på natten, med tre öl i blodomloppet. igår efter den sista föreläsningen med Ulf för året, lämnade jag ett soligt växjö & en solig balkong för att åka med ett försenat tåg tillbaka till min hemstad. jag mötte min pappa som väntade på perrongen i sin röda mössa & svarta fjällrävenjacka. han körde mig i den lilla gröna. hem till vidingsjö. 

idag sitter jag i ett rum som varit mitt men som inte känns som det längre. mera som det gästrum det är planerat att bli. med en bäddsoffa & en stor grön krukväxt på byrån. jag har en tjock sovande katt vid mina fötter & jag är inslängd i mitt gamla sammanhang som aldrig känts så främmande som nu. men så är det som så att det inte är den här staden, det är vilka den innehåller. människorna som nu bara är 20 minuter härifrån.

 

1. Peggy Lejonhjärta är mitt alla tiders favoritband. 2. Hör bara Sista gången jag såg Sandra var på sista styverns trappa hon var mitt sista hopp, det sista guld jag nånsin ville tappa tänk om vi aldrig ses igen? 3. En gång när pappa & jag var på söder i Stockholm gick vi förbi den trappan. 4. Det var som att träffa en kändis. 5. Pappa förstod givetvis inte alls storheten. 6. Min pappa är uppvuxen i Tumba. 7. Det är en förort till Stockholm. 8. Min mamma kommer ifrån en liten by i Småland. 9. Mitt första levnadsår spenderade jag i en gul trävilla i Ljung. 10. Det ligger utanför Linköping. 11. En gång när vi åkte med konfirmationen till Skara Sommarland lurade jag vännerna i bussen att jag bott någon helt annanstans. 12. flera gånger om. 13. & de gick på det varenda gång. 14. Jag ansåg mig vara bra på att ljuga. 15. Hela min uppväxt ljög jag om var någonstans jag befann mig till mina föräldrar. 16. "Jag är hemma hos Jessica." 17. Vi var i Ekholmen & spanade på pojkar. 18. Min komfirmationstid gav mig många betydelsefulla människor. 19. En av dem har blivit pappa nu. 20. En annan var jag kär i. 21. Alltså hopplöst totalt jävla nerkärad. 22. i flera år. 23. Jag har ingen aning om var han befinner sig idag. 24. jag blir lätt förälskad i människor. 25. När jag var liten bytte jag förälskelse varannan vecka. 

 

26. Det kanske inte har förändrats. 27. Jag har svårt att bli kär. 28. Jag har köpt en plansch på en karta av Linköping. 29. På så sätt kan jag alltid påminnas om vart jag kommer ifrån. 30. Den har en prick på Tuvgatan. 31. Där växte jag upp. 32. Mitt rum var lila & fullt av mjukisdjur på hyllorna. 33. Sen tapetserade vi om det till beige & brunt. 34. & jag gömde häxblandningar bakom böckerna i bokhyllan. 35. Nu bor jag i ett rum med vita väggar. 36. Jag har fortfarande mjukisdjur i sängen. 37. De heter Lisa & Pontus. 38. Lisa är en golden retriever fast alla påstår att hon ser ut som ett får. 39. Pontus är en igelkott. 40. Han var med när min pappa & min mamma gifte sig 1994. 41. Om jag någon gång gifter mig vill jag göra det i den kyrkan. 42. Den ligger i Ukna. 43. Så heter den småländska byn där min mamma växte upp. 44. När jag skriver det här regnar det utanför mitt fönstret. 45. Det regnar ofta i Växjö. 46. Jag borde packa. 47. & cykla för att handla ris. 48. Jag har fortfarande inte målat mina tånaglar. 49. Imorgon har jag min sista föreläsning för det här året. 50. Imorgon reser jag hem.  

jag avslutar det här första månaderna på campus som jag började dem. ensam i en lägenhet. utan en matilda. det är svårt att förklara hur det är att bo med någon man för ett halvår sedan inte visste fanns, som idag är en av de bästa människorna en har i sitt liv. & hur jobbigt det blir när man måste säga hejdå för några veckors tid. hur det är att varje dag träffa den människan, säga godmorgon & godnatt, börja följa tvprogram tillsammans & dricka té. som att få allt det bra & slippa frågorna om var man varit hela natten eller varför en ska gå till statoil halv elva på en torsdagskväll.

det får mig åter igen att förstå hur fantastiska människor jag har äran att få kalla vänner. människor som smsar & frågar. som ringer & som lyssnar. som en kan skratta med tills det gör ont i magen. eller tills en gråter. vi brukar säga att i pussy palace är det högt i tak. Det finns få saker en inte kan säga högt. det finns få saker en inte kan skämta om. som att ha en fristad med 2 rum, en toalett & kök med kombinerat vardagsrum. där det är ok att vara hur som helst. känna hur som helst.

det här är mitt hem. & jag är så stolt över att få kalla det mitt.

Pappa ringde mig ikväll & sa att du ligger på huddinge sjukhus. igen. & jag undrar om den ledsamhet jag har innanför revbenen, som jag inte kunnat förklara, är din ledsamhet som jag långsamt fått ta över. Som i att du redan känner så mycket & behöver avlastning. som i att det finns en gräns för hur mycket ont i själen en människa kan ha & när det rinner över, rinner det in i någon annan.

jag har de senaste dagarna gått runt med en känsla av att jag vill gråta. men jag är inte ledsen. inte ens det minsta. det kan vara separationsångest. blandat med hemlängtan. blandat med att jag haft min sista helg här för i år & snart är 2014 slut & hela grejen träffar en rakt i ansiktet precis som det snöblandade regnet på väg hem från föreläsningen idag. det kan vara de gråvita skyarna. det kan vara musikhjälpen.

det kan vara det att jag inte ännu anpassat mig till förändringarna som skett i mitt liv. att människor jag inte visste fanns för några månader sedan nu fyller hela min vardag & att de som jag tidigare levt livet med helt plötsligt är alldeles för långt ifrån. det faktum att vissa som tidigare varit en sådan självklar del nu knappt ens syns. som att de slutat existera fast de i högsta grad är levande.
  
det kanske är den eftertanke som december alltid levererar likt julkort i postlådan. blandat med att jag inte tagit mig tid att låta ord rinna ur mig de här dagarna. det kanske bara är en sådan tid i livet då man vill gråta för ingenting.

år 2014 har jag spenderat 21851 minuter med att lyssna på musik. då räknas det inte in nätterna på schlagergolvet, radions skvalande i den röda volvon, det ofrivilliga lyssnandet på pappas musik i köket, alla de förfester jag suttit på eller resan till italien där hela familjen hade when the moon hits your eye like a big pizza pie that's amore på hjärnan. Som mest har jag lyssnat om måndagarna & oftast har det varit i den lilla gröna, i bussäten eller cyklandes. jag har varit på väg med mina guldiga hörlurar intryckta i öronen. det här är vad som kommit ur dem.  

Ett sent förlåt - Melissa Horn
Ingen är väl förvånad över att hon även i år är min mest spelade artist. De här tonerna var de som fick ta över där när alla andra slutade ha mening. man vill va lätt att leva med men ingen av oss är det.
  
What's a little rain - Jill Johnson
Bästa sättet att komma över någonting som gjort ont? Dunka den här!  

Knäpper mina fingrar Remix - Linda Pira
En veva-ner-rutan-&-ta-på-sig-solglasögonen-låt. Vad är ett år utan en sån här i bilstereon? 

Next Year - Two door Cinema Club
Det här året handlade mycket om att lämna. både för mig & för andra. & den här fick stå för det. & maybe sometime in a long time you'll remember what i had said there i said i'll be home for next year darling.

Jag vet - Melissa Horn
Det här är en av mina älsklingslåtar. jag skulle kunna citera varje textrad sönder & samman. Vilket jag gör. 

 

Baby - Justin Bieber
Denna bevisar nog att jag borde sätta på private session oftare än jag gör.
 
Nog nu - Melissa Horn
Det är antagligen den här jag spelat under alla dessa måndagar.

From Here to Here (Grey Skies) - Sofia Karlsson
Efter att ha letat efter den här i flera års tid hittade jag den äntligen igen, mest av en slump. Jag älskar den!

Let it Go - Demi Lovato
Det är inte konstigt att jag kan vissa låtar ur den här filmen helt utantill.

Bonfire Heart - James Blunt
Jag är människan som knappt lyssnar på radio vilket gör att jag upptäcker låtar & tröttnar på dem långt efter alla andra. här är en av dem & jag har inte tröttnat än.



Öppet idag - Zacke
Det kändes som jag hade varit bortkopplad från världen hela vintern & som att jag vaknade upp till en vår där att vara ensam faktiskt kändes för jävla bra. så jag satte en låt på det. Det har varit stängt ett tag men passa på för jag är öppen idag.
 
It's Not My Fault i'm Happy - Erato
själva titeln är förklaring nog. De har förövrigt gjort årets bästa skiva!

Kärlek på låtsas - Samia
Det där med att veta om att förälskelsen inte kommer bli någonting mera än nattliga lördagsmöten på någon krog inne i stan. & förneka det. så jävla mycket kärlek på låtsas.

Coal War - Joshua James
Det var ett sons of anarchy avsnitt & den bara fastnade!

The Weary Kind - Ryan Bingham
& this ain't no place for the weary kind, this ain't no place to lose your mind, this ain't no place to fall behind, pick up you crazy heart & give it one more try. 

 

jag springer snabbt mellan känslorummen dessa dagar. men så finns det heller inga trösklar hos mig att snubbla på, som ni vet. idag satt jag på en 3 timmars föreläsning om realism & litteratur vilket för många säkerligen låter som att slösa bort 3 timmar av ens liv. inte för mig. jag kliver ut därifrån med en liten boll av lycka i magen som jag bär hela vägen hem. så lycklig över att få vara här. över att få göra det här. över att ha en kurslitteratur som består av romaner.

jag går hem, kokar nytt kaffe & googlar vidare på drömmarna. för jag vill aldrig sluta. så känns det nu. jag har en vardag som består av ord & kaffe & drömmar. 3 ting på listan av det bästa jag vet. jag har en vardag jag inte avskyr. jag har ett liv jag skulle vilja gifta mig med. jag petar in den här känslan långt in i minnesbanken. må den aldrig försvinna därifrån.

det är någonting med idag jag inte kan sätta fingret på. jag känner mig bortkopplad. ur fokus. texterna flyter ihop framför mina ögon. tvprogammen går inte att koncentrera sig på. som när rastlöshet går för långt & en hamnar i tillståndet då en inte orkar ta sig för någonting alls & samtidigt tillfredsställer ingenting. det kanske är rastlöshet. det kanske är hemlängtan. det kanske är det att om mindre än två veckor kommer jag att åka tåget 2 timmar uppåt i landet. hem. det kanske är det att jag inte kunde sova inatt utan vred mig runt bland tankar & lakan. det kanske är mycket nu. det kanske är för lite. jag bokar en tvättid. jag bokar en biljett. jag kokar en kopp té.

ikväll är en sån där kväll då jag bara velat ligga i min otvättade äckliga tröja & äta nutella direkt med sked ur burken. så jag har gjort det. jag tror att en behöver det. många människor verkar vilja springa ifrån sina känslor. de vill ha simpla lösningar på någonting som troligtvis inte ens kan stava till ordet simpel. jag förstår dem. jag har också sprungit för vem fan vill vara ledsen? vem fan vill ha ett känsloliv som åker berg&dalbana i ens kropp? samtidigt, är motsatsen av att hela tiden vara uppfylld av dessa känslor att inte vara uppfylld alls? skulle motsatsen till att känna allting så starkt vara att inte känna alls?

1. jag försöker att bli min egen bästa vän. 2. min garderob går i svart. nu med stänk av vitt. 3. & guldet byts ibland ut mot silverringar i öronen. 4. Jag skriver. det är fortfarande det viktigaste av allt. 5. jag flyttade ifrån min hemstad till en småländsk liten ort & började läsa litteratur. det är det modigaste jag gjort på flera år. 6. Jag kan vakna upp till en helt vanlig måndag & vara lycklig. & jag återtog mina nätter. 7. don't you dare, for one minute, believe that my kindness makes me anything but insurmountable. i did not unzip my chest to every kind of hurt & stagger back, wounded & alive, just to hear you call me weak for trying. i opened my door to Heartache - i gave her the fucking key. My softness for wayward strangers has made me nothing less than a halfway house for aching soles. so when you open your mouth & call med "baby" understand that i am not your next victim in a laundry list of broken girls. you think i don't know you? people like you? people with mouths for hands. i've got skin like topsoil & your teeth could never take root. so when you go looking to make a plaything of a sunburst you better look for someone with less fire than me. because softness or no, i will eat you alive before i let you make a meal out of me. - Ashe Vernon 8. så många gånger som jag gick hem från bussen med klackarna i handen men det var värt det varje gång. 9. att försöka inse att en inte kan förändra människor men att man kan förändra hur de påverkar en. 10. jag älskar dem.

december är min månad av reflektion. även om jag tidvis försökt slå bort dem kommer alltid frågorna. på vad som skett under året. vem jag är. vad jag har blivit. vad som hänt. & vad som inte hänt. jag tror det var förra året jag hittade citatet there are years that ask questions & years that answer. flera år nu har ställt frågor utan att egentligen fått några svar. det är som att jag vaknat upp till nyårsdagen & bara fortsatt. jag har gnolat på med min ryggsäck på ryggen packad av frågetecken & låtit januari februari mars april maj juni juli augusti september oktober november december bara gå.

det här året har svarat. det har dragit upp dragkedjan på min ryggsäck för att omsorgsfullt ta ur ett frågetecken i taget för att räta ut. om någon klivit fram till mig i decembermörkret förra året, klockan 6 på morgonen i en mörk skolbyggnad & sagt att jag skulle sitta i en soffa högst upp i ett lägenhetshus i växjö om ett år hade jag fnyst åt den & moppat vidare. & det bekräftar precis allting jag hela tiden vetat men ibland tappat hoppet om.

det blev kallt. jag har varit här i 100 dagar. det är den andra dagen på den sista månaden på året & den låter såhär

det blev december & stjärnan tändes i fönstret - en jul-lista.