pannkakshjärtat

jag hade glömt, sådär som en gör. en människa kan inte minnas hur tatueringsnålen känns när den sticker hål på huden. hur det sönderklämda hjärtat värker. hur det är att gå i kras på kullerstensgator. en människa kan minnas hur det var en gång men inte hur det kändes. jag hade glömt, sådär som en gör, hur det är att vara glad för ingenting. blott över att få finnas till.

jag har blivit äldre sedan sist jag tryckte fingrarna mot tangenterna. en guldig mobil rikare eftersom min gamla ville simma i toaletten. & med igentäppt näsa & ett konstant värkande huvud. men inte ens en förkylning kan ta ifrån mig den här födelsedagen. den hade det jag vill att mitt liv ska bestå av. kaffe, drinkar, svarta kläder, klackar, skratt, fylla. vänner & familj. jag är inte van vid att en födelsedag lämnar mig så. jag brukar vakna upp besviken. istället vaknar jag upp med att jag är så glad över att de just valde mig. där i sandlådan på dagis, bland alla sexorna på vidingsjöskolan, i konfirmationsgruppen, i gymnasieklassen, på ett helt internat. de kunde ha valt vem som helst men de valde mig. & sedan det där med att min familj kan kvala in som den knasigaste någonsin men den är min.

jag har frågat henne när det är över. hur man vet det. jag har alltid varit så dåligt på att förstå det men hon har inte haft ett svar. kanske är det när en inte ens orkar längre. när en inte blir förvånad. när det är som ett nålstick mot huden som går att gnugga bort med ena handen. när det slutat spela roll. när det inte känns. när det inte ens känns.

jag ska fråga henne om det är över nu.

så många nätter jag lagt här. de ledsna orden tog aldrig slut. det onda gick aldrig över. tills jag sträcker mig längst in garderoben efter mina ballerinaskor, går i dem bort till brevlådan & hem igen fast en av mina tår blir vit. tänker på hur jag slutat sakna honom. hur det kan vara så att en kan sakna någon så länge så mycket, önska att det ska ta slut & när det väl gör det märker man det inte förrän dagar veckor månader senare. inte ens det vet man. hur lång tid det gått sen man slutade.

när en upptäcker att det inte finns någonting man måste skriva om. kan det vara lite som carrie säger? kan det vara så att man inte bara får antal tårar per man, man får antal ord också & jag har använt upp alla mina jag fick till de där människor. nu finns ingenting mer att skriva ner. 

jag behöver komma ut för att kunna pränta ner saker här som inte får mig att vilja gäspa. eller sudda. det betyder att jag inte längre kan gå till samma ställe om nätterna. kanske borde det göra mig rädd men det gör mig nyfiken. jag vill ha nya ord jag kan använda. nya saker jag måste skriva om.

med mig tar allting tid. extra lång tid. det är som att just mitt hjärta slår sig lite saktare genom livet. det tar tid på sig för att släppa in människor. så även för att låta dem gå. hur fort jag än springer sitter hjärtat kvar tills jag återvänder. svettig med andnöd. mitt hjärta gör inga kompromisser. det tar aldrig genvägar. & jag har hatat det. jag har hatat mig för det.

men det finns ingen mening med att springa när en ändå får springa tillbaka sen. jag har ett hjärta som slår sig fram sakta. det tar sin tid. jag tar min tid. alla orkar inte vänta. alla har inte tid. men de som har det kommer jag att älska. med hela det här hjärtat som är mitt.  

När man ändå börjat kan man lika väl fortsätta. slänga sig ut. Kanske får det en att förstå lite mer att det är de dumma tankarna man har om sig själv som är det värdelösa. Att det är de som inte borde få finnas. De, & endast dem, som inte duger någonting till.

ibland slår livet till som en käftsmäll mitt på kinden & man vet att det aldrig kommer att bli som innan. & ibland händer det inte. det var så det var i oktober. det skedde inte & mammarösten på andra sidan luren sa allting har en mening. idag förstod jag det. idag är jag tacksam över att någon stod före mig i den där kön.

för nu kunde jag gå därifrån till skillnad från de som satt bredvid mig. jag kunde varit en av dem. de som nu är tvungna att fortsätta bita sig i kinderna. suck it up & ta skiten. några fjuttiga poäng ifrån. det hade en mening. det här som sker nu har en mening. jag har slängt mig ut. jag vet inte vad som kommer att ske men det här jag har gjort det har jag gjort för mig. för min egen skull. imorgonbitti kommer jag inte att behöva kliva upp 4.50. det är jag så in i helvete tacksam för.

he tells you that no man can live up to the one who lives in your head & you tried to change didn't you? closed your mouth more. tried to be softer prettier less volatile less awake but even when sleeping you could feel him travelling away from you in his dreams. so what did you want to do love split his head open? you can't make homes out of human beings, someone should have already told you that & if he wants to leave then let him leave. you are terrifying & strange & beautiful. something not everyone knows how to love.
- Warsan Shire

jag avskyr tvåsamheten när den klibbar fast likt snubben på dansgolvet en vänder sig ifrån som ändå trycker upp sitt skrev i ryggen. tvåsamhet som inte fattar hinten. som tränger sig på & argumenterar som ett fyllesvin. kolla vad jag har vill du inte ha? när den gör en desperat. tvåsamhet som får utekvällar att bara handla om att hitta någon.

tvåsamhet som är påflugen. som flåsar i nacken & försöker övertala att det snart kan vara försent. övertalning som nästan lyckas. så när en kommer hem trillar man i säng med sminket på & undrar vad en sysslat med hela kvällen. då när en vet att en borde ha vänt sig om & greppat ett tag om kulorna på tvåsamheten. som ett back the fuck off. för det är inte försent för mig vad än den vill lura i mig. & jag vill bara dansa med ryggen fri.