pannkakshjärtat

sittandes på golvet i mitt rum i trosor & linne med halvljummet té på ena sidan & en utslagen katt på den andra. carrie-style. trycker ner tangenter med skriv mig någonting som känns inatt-spellistan i hörlurarna. ätandes choklad med jordgubbsbitar i. får en snapchat att hon är hemma nu. klockan är 23.44 & jag behöver inte gå & lägga mig. imorgon ska jag få vara med min mamma & dricka islatte. i helgen får han sin födelsedagspresent. om 3 veckor flyttar vi min säng.

 

när är du som lyckligast? exakt nu. exakt nu. exakt nu. exakt nu. 

 

jag har slitit ut min kropp. den säger ifrån nu. på skarpen. pekar med fingret. jag har inte tagit hand om den som jag borde men jag har en månad kvar i den här staden med de här människorna i det här livet. det finns inte tid att slösa med.

igår satt jag på vår uteplats med 3 av de bästa människorna i mitt liv. om jag fick välja skulle jag spendera varje vaken timma fram till avresedagen exakt så. åka från dörr till dörr bara för att jag kan. bara för att det går. för att de är högst tjugo minuter ifrån mig. jag har egentligen inte tid att svara i telefon eller lyssna på arga gubbar eller oroa mig över om någon vill ha mig eller träffa människor för att vara snäll. för att jag inte kan säga nej. jag har inte tid att slösa med mitt liv så.

jag vänjer mig aldrig vid att saker förändras. Det är som att jag lever i känslan att när det är så är det & det kommer så att vara & när det inte är så, vilket det aldrig är för allting ändras kärlek dör människor förändras & känslor svalnar, så blir jag lika förskräckt. & förvånad. det är nog det som gör att jag fortfarande vid 23 kan känna mig som 14. För allting är fortfarande på liv & död & känns i hjärtat på riktigt.

jag kan inte bli så ledsen igen säger jag till honom & precis som alltid när ord möter luft blir det verkligt. jag är ett skadskjutet djur som de missade halspulsådern på med några millimeter & nu är jag livrädd för att någon ska hitta mig & avsluta det de påbörjade.

det är som att alla känslor som jag ständigt bär runt på har skruvats upp likt volymknappen på stereon & de dånar nu ut i magen armarna benen fingrarna tårna. pumpar genom blodådrorna. in & ut från hjärtat. jag känner allt. det är som den bästa fyllan någonsin & samtidigt som att vilja stoppa fingrarna i halsen för att det ska sluta snurra. det är som att någon tar ens hand & samtidigt säger att den inte vill ha en. det är som en klapp på kinden & en spark mellan benen. det är som att se på skräckfilm mellan fingrarna.

111 blogginlägg är vad jag kommer hem till. 111 olästa blogginlägg & en säng med 4 kuddar. 3 att sova på. 1 att krama. Jag kommer hem till fasta rutiner & matlådor. Det som sägs ska göra mig gott men aldrig känns så. särskilt inte klockan 6 en torsdagsmorgon när det som går ner i magen är 4 klunkar té.

jag kommer hem till en bil som slurkar soppa precis som vanligt & till en jamande katt. jag kommer hem till dem & till ett liv som snart kommer att vara dåtid. den mousserande flaskan från i våras är där i magen igen. det sprakar & bubblar däri. & fast allting är samma som förut reste jag ifrån ett liv & återvände till ett annat.

jag kan sakna människor så jag får ont i magen. bokstavligt talat så värker det i den när jag ser en bild på henne på instagram, när han har skickat ett meddelande, när hon skriver att jag borde komma hem nu. Men främst är det när jag inser att det gått flera dagar utan att jag fått höra deras röster. Att jag inte vet hur de mår, hur många öl de drack i helgen & om de behövde gå ensamma hem genom natten.

Det har bara gått några få dagar & för många är det ett skärp dig & sluta tönta men för mig är det så himla länge. De är ju mina människor. jag skulle aldrig vilja vara ifrån dem, om jag nu fick välja, & uppenbarligen håller min mage med om det.