pannkakshjärtat

jag har matchat vädret & flutit runt som ett gråmörkt moln i dagar. växlande molnighet med risk för åska. så regnig. men idag sprack det upp, både på himlen & i mig. vi hade solen i ögonen ikväll & bara själva vetskapen om att jag kan sitta här hela natten igenom, slita på tangenterna & vara hur trött som helst imorgon utan att det spelar det minsta lilla roll ger stora solar på min humörskarta. 

jag är bäst utan måsten, utan tider, utan prestationer. när jag får dricka kaffe på en balkong med 2 av mina bästa vänner för att senare smyga in & prata andra-sidan-jorden-resor. nästan så det känns helt ok att han ska åka för vi kommer ju följa efter honom dit. att senare få köra genom stan med i got my ticket for the long way round two bottles of whiskey for the way & i sure would like some sweet company & i'm leaving tomorrow what do you say? då förlåter jag livet för allt. så som att jag vet att jag har tjurat på dig fast det inte är ditt fel. det är inte du det är jag & mena det.

imorgon reser vi bort.

när en har en uppfattning om en människa & den människan överraskar en. ingenting får mig så förälskad i människor som det. när de, ovetandes, bryter sig loss & får en att nästan skämmas över vad en först trodde att de var. liksom ta tillbaka allting man först trodde. börja om.

 

dessa dagar. dessa dagar nu som kommer, som går, övertygar mig om att det liv jag vill leva det är värt att slåss för & slåss är precis vad jag kommer att göra. vad jag egentligen redan gör.

du har inte längre rätten att göra så mot mig. jag är inte din att ringa när du är full. jag står inte till förfogande när du är ensam. jag har inte väntat på dig. jag har inte stått kvar som en passiv del av ditt liv medan du levt det & längtat efter att du ska komma tillbaka till mig.

jag upphörde inte att existera för att du försvann. jag har fortsatt att vara vid liv här i min del av staden & fastän att jag ville ringa dig så många gånger så många lördagsnätter så gjorde jag aldrig det för du hade valt bort mig & valt henne & det var mitt att acceptera. så jag gjorde det. jag raderade ditt nummer & saknade dig tills jag insåg att jag inte gjorde det längre.

nu väljer jag bort dig & det är ditt att acceptera, där i din del av staden.

mina händer är så fulla av liv orden får inte plats däri står det i mina mobilanteckningar. det skrevs i torsdagsnatt, under ett ögonblicket innan tröttheten tog över huvudet & jag somnade bort från alltsammans. kombinationen av för mycket liv som vill levas & för trött huvud gör att orden inte får plats. jag samlar intryck på hög men det finns ingen tid över till att få ner dem någonstans.

jag vill berätta om han som ska bli pappa. om hur jag dansade mig genom förra helgen trots att jag sagt att jag inte dansar längre. om numret som ringde klockan tjugo över 3 en lördagsnatt. om mitt dåliga morgonhumör. om människorna man aldrig slutar avsky. om människorna man aldrig slutar älska. om den här staden som jag helt plötsligt inte kan se mig lämna.

men dagarna går. jag hinner inte ta reda på vilken veckodag det är innan nästa börjar & jag borde lugna ner mig. jag vet väl det. men ingenting är så beroende som att rusa genom livet & låtsas som att ingenting ens snuddar vid en.

jag går hem bland vita mössor. tänker att jag inte alls är där jag trodde att jag skulle vara när jag var som dem. samtidigt är jag lite påväg igen. så mycket annat har kretsat omkring att jag glömde bort att också jag kan vara borta härifrån snart. om några få månader kan jag komma att slungas in i en helt ny värld. en helt ny verklighet än den jag valde att flytta tillbaka till. den jag vande mig vid. den jag nu älskar. för det gör jag. att kunna gå hem till en vän klockan 9 på kvällen för att dricka kaffe på hennes balkong, bara en sån sak. så simpelt. sån lyx.

jag lämnar kullerstensgatan för de vita mössorna att erövra & går hem till lägenheten jag lånar. till ljudet av en fläkt skriver jag det här fast jag borde sova. & trots att så mycket inte alls blivit som jag trodde så förändras vissa saker inte alls.

det är inte bara jag som vill skydda det hjärta jag bär. det känns väldigt tryggt samtidigt så instängt.

det där med när ens hjärna fastnar för en människa.

jag har levt på lånad energi i flera dagar nu. det märks på min mage. i onsdags drack vi kaffe som blev till en öl som blev till kannor som blev till att jag kom hem vid klockan 2 på natten. långt efter att bussarna slutat gå. men det var värt det. jag hängde kvar hos min bestbroforever i torsdagsnatt fast jag borde sovit. igår arbetade jag min åttonde dag på raken för att sedan köra landsvägarna ner till mitt barndomsparadis, till hela släkten Eriksson för att sedan återvända till min hemstad, ta bussen ner till stan & inte komma tillbaka till vidingsjö förrän när solen gick upp vid klockan tio i 4. vaknade sedan till 1 juni & firandet av min barndomsvän.

men det har varit värt det. varenda jävla sekund. det är för sånt här jag är beredd att förlora sömn & vakna upp med magvärk. för livet är aldrig så fett att leva som när jag lever det med dem.