pannkakshjärtat

det är som att jag somnade någon gång under vintern & aldrig riktigt vaknade till. förrän nu. livet står & tjurar. nu passar det att dyka upp. jag säger förlåt. livet & jag har en stormig kärleksrelation som kanske aldrig kommer att lugna sig. vi är inte paret som ligger sked i soffan. vi dricker vin, är ute alldeles för sent om nätterna & fyllebråkar på bussen hem. oftast är det jag som skriker. men vad vi skrattar. ibland rakt ut från ingenstans. vi är nygamla älskare medan fredag är som en gammal nära vän som man alltid kan lita på. fredag ställer aldrig in. fredag ligger nu i soffan, dricker cola & förtjänar en

helglåt.

det våras för singeln.

Det knastrar inte längre under skosulorna när jag går från bussen. Enligt almanackan skedde vårdagsjämningen igår. leopardballerinorna ligger avsparkade i hallen så som att de alltid gjort det & inte legat underst i högen av skor i garderoben hela höstenvintern. snart kan jag gå barfota i dem igen. snart kan jag köra bil genom stan med nedvevad ruta & musik på högsta volym. någonting som däremot redan är här är fredag. helgbrallorna är på, helgtrosorna likaså & ikväll blir det helgdricka. det enda som behövs för att topnotcha det är en

 

det är en sån där dag då luften verkar gått ur mig. jag orkar inte streta emot när tankarna kommer. de kan lukta sig till när man haft en sömnlös natt då varenda smula i sängen känts mot huden. de vädrar svaghet. de destruktiva jävlarna. helt plötsligt är de här & man kan inte komma undan.

jag vill inte klä mig i hjärtvärk i vår. det känns så 2012. & lite 2013. jag vill inte vara någons någonting. bara vara min. en stund. jag har varit exflickvän, ett gammalt krogragg, en du vet hon. en som låtsas inte bry sig fast hon bryr sig så in i helvete mycket. en nej måste hon komma? ingenting har varit bekvämt. mest stickigt. illasittande. förjävligt i omgångar.

jag vill klä mig för endast mina ögon i vår. känna på hur det är att vara utan hjärtvärk. i vissa stunder känns det som att jag inte vet. som att all fokus hamnat på att plåstra om blodpumpen i mig. lära den slå normalt. nu vill jag veta hur jag är. hur jag klär i ett helt hjärta. jag hoppas det går i guld & svart. med en jävligt hög träklack. 

det pratas aldrig om död så. det pratas om den som kommer för tidigt. om han som står levande i tvrutan men inte längre finns i verkligheten. om han som inte satt bredvid sin fru i kyrkbänken, vid sitt andra barnbarns dop. men ingen nämner död som så, när den inte kommer fast man är över 90 år & ber om den så högt att ens fru på andra sidan dörren hör det. när den är ensamhet som tuggar på en tills man tappar aptit & kilon. när det tystnar. när allting tystnar.

vi pratar aldrig om när ens ben inte längre kan ta en tre trappor upp. när man måste lämna ens hem för en dyr tvåa i en skräpig förort. där en hörde kyrkklockorna när man flyttade in men inte nu när hörseln sviker. om att tvingas åka hiss själv när man varit rädd för det hela livet. vi nämner inte hur det är att vara en människa som vill ta hand om sig själv, sen låta någon dela upp ens tabletter varje vecka i dosett.

hon pratar aldrig om död. inte ens om honom. vi kommer aldrig nämna att även hon ska tystna.

att människor fyller år är en sådan jäkla bra ursäkt för att få göra det en tycker om. extra allt. att dricka kaffe & äta kladdkaka med hallongrädde på en torsdag. skratta så magen värker. klä sig i helgbrallorna & äta fredagskebab. dricka ännu mera kaffe. låta klockan ticka iväg & aldrig gå hem. sätta på en skräckfilm, skrika & skratta om vartannat. få hem någon som inte längre delar samma stad.  

om en tänker efter så kan man dra ut på det. i flera veckor. månader. en middagsbjudning, ett museibesök, en vinflaska till en vingelkväll. köpa ett nytt helgplagg för presentkortet, smörja in sig i jordgubbsdoft, ta på sig solglasögonen. fortsätta fira att vi ploppade ut ur mammamagar & aldrig riktigt sluta.

 

jag får det bekräftat. saker som tar andan ur en, som får hjärtat att nästan banka sin väg förbi revbenen ut ur skinnet, det är saker som bara sker. en söndagsnatt eller måndagsmorgon. det är som att man snubblar över dem då man lika gärna kunde ha klivit förbi.

man måste bara gå. det är det enda. det är endast det jag tror. fortsätta. så kanske en söndagsnatt kommer låten man letat efter sedan 2007 börja spelas i hörlurarna. en måndagsmorgon får man ett samtal. bara sådär egentligen. de är de storslagna sakerna en snubblar över när en redan är på väg.

för första gången på, vad som känns som, en evighet tror jag på livet. det är en förrädisk sak att säga högt. för tre veckor sedan hade jag pengar som rullade in på mitt konto varje månad. jag hade en vardag. ett alarm. trots det var det som att jag gick sönder lite lite varje gång någon nämnde skrivandet eller tatueringstider eller hemifrån-flytt. jag visste inte hur jag skulle nå dit. jag såg det inte. 

idag vet jag inte nästa gång pengar kommer att komma in på mitt konto. jag vet inte hur månaderna framför mig kommer att se ut. men jag tror att jag någon gång kommer att få sitta i någonting som är mitt med en dator i knät, precis som nu, med mer tatuerad hud till min fars missnöje. ett word dokument fyllt av ord som lyser i ansiktet med en golden retriever sovandes på golvet. för första gången på, vad som känns som, en evighet tror jag att det kommer att ske. det är en förrädisk sak att säga högt men helvete, jag skiter i det.

den hade tystnat. den hade varit tyst så länge att när den en natt hojtade till undrade jag först var det kom från. sen hörde jag. för det är det att resten bleknar. de kompromisser en försökt förhandla med blir skrattretande. sådär så att en förstår varför hon fnissat i telefonluren varje gång. & all tid som en tyckt sig kastat bort bildar en mening nu, om så en efterkonstruktion men en vacker sådan. allting som inte hänt. det som aldrig blev någonting med. det suddas ut.

nu när magen gjort annat än värk.

hon är den enda som sitter upp i sin säng. i kläder som ser ut att kunna glida av utan ansträning. bredvid henne, på andra sidan väggen på hjul, ligger en kvinna med täcket uppdraget till hakan. blinkar men flyttar inte blicken från taket en enda gång.

 

hon ser så liten ut där hon går i korridoren. stödjer sig på käppen. det är sådär hon ser ut för världen. det är så alla andra ser henne förutom vi. hon får åka hem nästa dag. vi går långt genom de tomma korridorerna. bort från den där döden är så påtaglig. inte på det sättet att den kan hända, utan på det att den ska.