pannkakshjärtat

låtarna fastnar inte. jag behöver motivation & mera choklad med jordgubbsbitar i.

jag kan fastna i min hjärna. det är som att mina tankar inte behöver mig. de kan tänka sig själva & jag tvingas till att tystna. för de kan inte hålla käft när de väl börjat & jag lyckas hela tiden tappa bort förmågan att be dem om det. så jag stängs in. jag kan komma fram till jobbet på morgonen & inte minnas vilken musik som spelats i hörlurarna. jag vet inte hur jag slutar lyssna. hur jag håller dem ifrån att ödelägga det som är mitt.

jag anstränger mig. jag gör min del av avtalet för att mitt hjärta & jag inte ska behöva värka alls. men innanför revbenen sitter en fuck up till blodpump som tycker att det vore mysigt att fortsätta lyssna på melissa horn & skriva ledsamma texter. & jag önskar att jag kunde gräva ut det jävla hjärtat från mitt bröst & slänga det i papperskorgen vid strågatan. ta bussen in till stan & lämna den kvar. bland fimpar & gamla mcdonaldsmuggar.

det är lite läskigt när man inser att en annan människa ibland verkar känna en bättre än man gör själv. det är ännu läskigare när den människan om några månader inte kommer att befinna sig i samma stad som en själv, inte ens i samma land, inte ens på samma freaking jordhalva. det är lite som hur ska det här gå? det ska ju det, men lite som att vem ska bakishänget vara hos på söndagarna? vem ska ringa & inte kunna starta den normala konversationen förrän 5 minuter in i samtalet? vem ska veta exakt hur det är innan jag ens öppnat min mun? det är lite som att, det ska ju gå. jag vet bara inte hur & egentligen, för att vara ärlig, skulle jag helst vilja slippa veta.

om en inte pratar om det så finns det inte. ibland är det enklast för hjärtat så.

på lappen i köket imorse stod det längst ner ps. de är väldigt små människor. jag vet det. ändå får de mig att förlora sömn & nästan ge vika. nästan så att jag slog ett nummer & gav upp. gav upp andra-sidan-jorden-resor & tatueringsdrömmar. jag gjorde inte det för gör man det då blir man som dem till slut. de som skriker på någon i 20 minuter som de aldrig kommer se i ögonen. så jag gav inte upp. jag gav tamigfan inte upp & i bilen påväg därifrån sjöng jag someday i'll be living in a big old city & all you're ever gonna be is mean.

jag vaknade 2.36 inatt & trodde jag försovit mig. det hände igen vid 3.15. & 4.45. & 6.50. vid 7.11 klev jag ur sängen & bestämde att från & med nu existerar bara idag. ingenting annat. för här bestämmer inte min ångest längre. här bestämmer jag.

det går att snacka bort människor. en ljuger inte. bara väljer att inte säga en sak & säga en annan. jag har gjort det. det är få som vet exakt hur det är & ändå kan jag förfäras över att de är för många. för många människor som kan krossa mig i en enda meningsuppbyggnad. med ett enda jävla ord.

jag skulle vilja sluta skämmas. börja säga en sak & inte en annan. men jag kan inte. det vore som att hoppa fallskärm utan genomgång. platt fall. jag vet hur frågorna låter när de kommer genom munnarna. jag vet hur jag ser ut & kommer att förändras i deras ögon. jag är inte ännu redo att vara den.

det är som att se på skräckfilm mellan fingrarna.