pannkakshjärtat

när man väl har försvunnit ifrån rutinerna. från att gå upp på morgonen dricka sitt té gå till föreläsningar anteckna gå hem koka sitt kaffe läsa bläddra läsa bläddra analysera somna alldeles för sent. skriva. att sätta sig ner & skriva. när man väl försvunnit ifrån det där är det svårt att återkomma. jag kom hem från australien för 20 dagar sedan. 18 dagar har gått sedan jag satte mina fötter på växjös gator igen. tar det så kort tid att försvinna från rutiner?

idag hade vi introduktion till delkurs 2. jag hällde upp mitt kaffe i min termos & gick dit. det var som ett just det det är ju det här jag gör. som att jag hade glömt. men det har varit så mycket annat nu en tid. jetlag, skrivandet av 10 dataskrivna sidor, sjukdom, dagar spenderandes på bibblan där enda lyckan är den stora latten klockan 12 & att man kan placera sig vid ett fönster & titta på människor samtidigt. ungefär så. mellan det har ingen tid funnits kvar. men nu har alla flikar stängts. snart kommer nya öppnas. nu vill jag vara här igen. 

jag dricker té som smakar gotland. ignorerar att min kropp fyllts av feber & att mitt huvud är tjockt & egentligen vägrar att ta in flera ord. jag trycker in dem ändå. som att sakta & metodiskt banka böcker mot huvudet & jag mosar in choklad i munnen fast hälften av smakupplevelsen säkerligen går förlorad.

det är få tillfällen i livet jag kan ignorera vad jag känner. jag besitter inte den förmågan. men nu försöker jag med all kraft att inte känna alls. upprepar jag har inte tid jag har inte tid jag har inte tid medan jag trär på, vad jag tror är, farmors egenstickade sockar på fötterna tar på mig en extra tröja & sväljer ner en tablett. säger till min kropp att du har inte tid med feber vi ska läsa 1900-tals poesi.

det är hemtenta-tider igen så mina ord går återigen till att fylla ut ett word-dokument. det är ett sådant sakta arbete. ett konstant byggande av diskberg. flera varv runt omkring köksbordet in i mitt rum luktar på ett doftljus (det luktar fortfarande vanilj efter fjärde gången) går tillbaka till köksbordet sätter mig ner skriver några meningar ställer mig upp går ett varv pratar med mig själv läser högt sätter mig i soffan läser i en av böckerna jag lagt på soffbordet går till köksbordet läser i en bok jag lagt där.

exakt så håller jag på. nu reste jag på mig gick in i mitt rum tog upp locktången som ramlat ner på golvet sedan jag använde den i lördags & som jag inte har orkat plocka upp sedan dess på grund av bakfylla på grund av bakisångest på grund av att jag prioriterat att ventilera lördagsnatten & skratta åt den.

det är ett sakta arbete att skriva. ett konstant byggande av klädhögar i mitt rum.

den här stunden när det blivit mörkt utanför fönstret & ljusslingan över bokhyllan tänds. skriv-mig-någonting-inatt-spellistan fyller rummet & témuggen står på diskbänken. den här stunden då jag får krypa upp i ena soffan med datorn i knät. låtsas att jag inte borde läsa i någon bok eller formulera min hemtenta-fråga. låtsas att ingenting annat finns förutom jag i det här rummet.

dessa dagar vaknar jag pigg klockan 6 på morgonen & börjar gäspa klockan 8 på kvällen. & ungefär runt tidpunkten vid 4 får jag huvudvärk. jag har inte suttit över tolvslaget en enda gång. det där med att se solen gå upp liggandes klarvaken i sin säng känns ungefär som när jag för första gången klev in på systemet. får jag ens vara här? jag brukar ju gå & lägga mig när solen stiger inte stiga upp tillsammans med den.

nu har jag sett den gå ner utanför vardagsrumsfönstret, ner bakom husen bortanför parkeringsplatserna. i huvudet känns det som att klockan är 3 på natten & inte kvart över 7. jag ska tvinga mig upp ögonen en stund till. sedan ska jag sova & hoppas att solen vill stiga upp med mig imorgon igen.

jag har inte varit här, av anledningar så som att jag har varit på andra sidan jorden. jag har tillbringat en natt på dubais flygplats sovandes i en liten koja med indier, hetsat genom säkerhetskontroller på bangkoks flygplats & sovit till & från i en flygplansstol för att sedan landa i Sydney. jag har fått träffa en av mina bästa vänner igen. fått krama honom. prata med honom. se honom. någonting som jag inte gjort på flera månader. jag har tittat på fyverkerier i Darling Harbour, åkt bil på vägar som kantats av djungel, stått en meter ifrån vilda kängurus, grävt ner barfota fötter i sand, kissat på en gata i Melbourne, varit full & spelat in filmer på olika toaletter, bott 10 personer i ett rum, efter påtryckningar varit sådär hakuna-matata-andig & piercat mig, bränt ansiktet så att det svullnade. jag har skrattat. jag har levt. jag har sagt att jag nu inte behöver göra någonting enastående för resten av det här året. kvoten av utmaningar är fylld.

nu har jag återvänt till ett kallt men soligt campus. till bubblan. lycklig över att få vara här igen. nu ska jag konsumera ord & meningar, dricka kaffe i föreläsningssalar & prata igen allting jag missat med människor jag tycker så mycket om.