pannkakshjärtat

han tog sönder mig. vad jag var före honom, vad än det var, gick sönder.
& jag tvivlar på att jag kommer att bli hel igen.

idag är en sån där dag som bara är lite tyngre att andas in. & andas ut. de dyker bara upp, de där dagarna, utan egentlig anledning. jag försöker lära mig hantera dem bättre än jag gjort innan. liksom inte tro att det är världens undergång när de behagar dyka upp i kalendern. för det är trots allt tisdag, min sämsta dag i veckan. så intetsägande, så mittimellan, så mycket ingenting. min kropp förbereder sig för mens. jag kunde inte somna inatt & när jag inte kan sova tänker jag istället. på dessa böcker, vetenskapliga artiklar & avhandlingar som ska läsas, uppsats-PM som ska skrivas, C-uppsats idéer som ska formuleras, möten som ska avhandlas, ansökningar som ska skickas, beslut om utlandsstudier som ska sökas eller inte sökas (hur vill jag forma min utbildning? hur ser min framtid ut? vad vill jag arbeta med? vad vill jag ha ut av livet? duger jag? klarar jag det här? är jag tillräckligt intelligent?) efter att ha spenderat dagen i skolan från 10 till 17 är jag mammig & vill endast prata med den enda människan på jorden som ikväll ligger i hög feber & inte orkar formulera ord i telefonen, än mindre lyssna.

idag är en sån där dag som är lite tyngre att andas in. & andas ut. som behöver att jag får ut vad det är som stör. så jag ser det framför mig. jag staplar upp en lista. jag gör en hemmagjord pizza. jag kokar té, tänder mina ljus & sätter på mig mina tofflor. det första jag läser när jag öppnar min spotify är håll humöret uppe! det är bara en lite sämre tisdag, inte jordens undergång.

idag är det den tionde oktober. en helt vanlig lördag i den tionde månaden av året men det är också sju år sedan jag skrev mina första ord, formulerade mina första meningar, tryckte på publicera, i det här pannkakshjärtat. sju stycken oktober månader har gått & det här är vad de handlade om.  

Oktober 2008
jag hade börjat mitt andra år på gymnasiet, var jätteledsen över en pojke som inte ville ha mig & lyssnade på det här. För att läka mitt hjärta tittade jag på kärleksfilmer, blev full på vin tillsammans med vännerna om helgerna, åkte till stockholm & farmor tillsammans med pappa under höstlovet, drömde mig bort från skolkorridorer, klassrum & stängde in mig på mitt rum & skrev jag förstår inte varför jag skaffar en större säng när jag kände mig så ofantligt ensam i den gamla.

 

Oktober 2009
jag gick sista året på gymnasiet & allting handlade om vad som skulle komma där lite längre fram, nästa år. Jag var kär i någon som var kär i mig tillbaka men lyssnade ändå uteslutande på det här. Alla verkade resa bort den där hösten & mina dagar verkade mest gå åt till att tänka bakåt än framåt. Pappa & jag åkte traditionsenligt till farmor på höstlovet & jag skrev min farmor är allt jag kan bli om cirka sjuttio år, om jag har otur. de säger att jag går som henne.

jag hade gjort det där jag längtat efter året innan (& flera år innan dess.) Flyttat till en ö i östersjön & börjat på en skrivarlinje. Jag hade flytt. Jag var nybliven singel med ett krossat jag som följd & lyssnade givetvis på den här. Min mage värkte men trots det var jag glad. Höstlov fick jag även nu & tog båten över vattnet hem till Linköping vilket verkar ha varit med många känslor i kroppen för jag skrev här skvallrar allt om hon som en gång var jag.

Den här månaden kan möjligtvis tituleras den händelserikaste under alla dessa år. Jag hade flyttat till göteborg men bara några dagar in i oktober panikpackade jag min väska, lämnade staden jag alltid drömt om & flyttade tillbaka hem. Jag bytte självsäkerhet, kurslitteratur & outforskade gator mot arbetslöshet, förvirring & välbekanta cykelvägar. Mitt hjärta gick fullständigt sönder, jag spelade den här men jag var inte ensam vilket var det enda som betydde någonting då & jag skrev jag vet inte vad jag ska säga. åker till stina & dricker vingelvatten istället.

Jag arbetade på mcdonalds & var så fruktansvärt jävla ledsen i hjärtesorg. Jag tittade på samma film som jag gjorde 2010 & spelade den här i hörlurarna konstant. Jag försökte läka mig själv på sätt som att dricka mig full med människor jag tyckte om & sätta mig på en buss till göteborg. Jag var väldigt destruktiv & gick tillbaka, skrek på vänner, blev för full & jag skrev men fuck brunetter, fuck simple girls, fuck kärlek, fuck facebook, fuck linköping, fuck att jag aldrig någonsin kommer vara enkel, fuck november, fuck känslor, fuck rastlöshet, fuck pengar, fuck 7 månader kvar till maj, fuck hjärtat ja speciellt fuck dig hjärtat. Idag skulle det vara så mycket bättre om du inte fanns.

Oktober 2013
Efter en ledig festivalsommar bytte jag arbete & städade nu klassrum klockan 6 på morgonen vilket gjorde nattmänniskan jag är, väldigt trött. Funderingar om var jag hörde hemma var tydliga & jag minns den där månaden som så himla avgörande. Jag skulle skaffat lägenhet men gjorde det inte. Jag sökte ett annat jobb men fick det inte. Jag hade inte varit väldigt ledsen under lång tid & lyssnade på det här. Jag åkte mycket buss på kvällarna hem till vidingsjö & skrev i telefonluren hördes att alltihop har en mening. kanske är meningen att jag inte ska vara här.

Jag hade hunnit bo en månad i Växjö, drack whiskey med Matilda till sent på natten & var glad över att få vara just där. Jag reste tillbaka till Linköping över en helg för att jag saknade människorna alldeles för mycket. Det handlade ändå väldigt mycket om att göra upp med saker som gjort mig illa & jag spelade den här. Jag var ledsen över hur en vän stängt mig ute ur sitt liv men på det stora hela var jag så glad att jag skrev jag är så kär i livet just nu att hade det varit en skäggig långhårig man hade jag gift mig med honom. bums. tänk att livet kan få vara så. som en trygg famn att krypa in i. att man kan vakna utan ångest. vara utan ångest.

om några dagar har jag varit på den här platsen av internet i sju år. i & med detta gick jag tillbaka alla de oktober månader som jag spenderat här, tryckandes på tangenterna. det är egentligen en gåva på så vis att jag får möjlighet att se mönstren man inte alltid kan se när man står precis där. är mitt i det där.

jag blir sorgsen för att jag varit så ledsen. så förvirrad. så ömklig. så skör. sådär så att jag vill åka tillbaka i tiden ta min egen hand hålla den hårt klappa min egen kind samtidigt skrika spring gå därifrån men också på samma gång säga att det är inte dig det är fel på (det är aldrig dig det är fel på.) du är inte en ledsen människa du är bara ledsen just nu.

så länge tänkte jag det. att jag var en ledsen människa. så som att jag hade närmare till ledsamhet än vad andra hade. det är ungefär lika sant som att jag skulle vara svår. jag är inget av det. det är bara så att mina känslor sitter där andra har hud & jag kunde inte alltid hantera det. så långa långa perioder var jag ledsen. oftast på grund av anledningar som skulle göra vilken människa som helst lika ledsen som jag var då. 

men jag vet också att hade de här åren inte hänt mig hade jag inte heller suttit nu en natt i oktober & viljat spola tillbaka tiden för att trösta mig själv. jag tror på att saker händer eller inte händer för att. så som när mamma ringde mig i den här månaden för två år sen & sa att allt har en mening. jag tror på det. på samma sätt som jag tror att jag aldrig har varit så bra på att vara jag som jag är just idag & jag kommer heller aldrig vara så dålig på det som nu. jag blir bättre. livet gör mig bättre.