pannkakshjärtat

Charlotte Brontë skrev Jane Eyre 1847. Där blir huvudkaraktären kär i Mr Rochester & han i henne men när de ska gifta sig visar det sig att Mr Rochester redan är gift & har låst in sin fru Bertha Mason på vinden för att hon är galen. Det finns en studie kring det här som kallas The Madwoman in the Attic. De menade på att många författare under 1800-talet gestaltade kvinnan utefter två typer, ängeln & monstret. Den galna kvinnan på vinden fick stå för allt det som inte ansågs kvinnligt. det som inte passade sig för en kvinna att vara.

det sägs stundtals att den studien som litteraturanalys är inaktuell inom litteraturvetenskapen idag. Jag skulle säga att den fortfarande är läskigt sann. bland kvinnorna jag känner. hos mig själv. vi ska inte vara till besvär. inte ställa till några scener. om vi ska läka oss själva ska vi läka i tystnad. med värdighet. även om någonting gör mycket ont i en. även om någon har gjort mycket ont i en, så ska vi inte uttala det högt. för en högljudd kvinna som avskyr spottar fräser hatar blir en galen kvinna. hon har gått ur sitt förstånd. i värsta fall blir hon inlåst på en vind.

Problematiken som påvisades i The Madwoman in the Attic var att inom litteraturen hade de manliga författarna skapat bilden av kvinnan som antingen en ängel eller ett monster. För att de kvinnliga författarna överhuvudtaget skulle bli accepterade var de tvungna att skriva in sig i det. Så som Brontë gjorde. De accepterade den synen på kvinnan för att få skriva. Det är så många gånger, inser jag nu, som jag också accepterat den synen för att kunna överleva. & jag har gjort det bra. jag har skrivit långa dagboksmeningar. jag har skrivit ut det här. jag grät när ingen såg det. kanske ville jag bli ihågkommen som ängeln. som inte gjorde väsen av sig. 

men jag önskar att jag hade spottat. att jag hade fräst & gormat. att jag hade talat om för honom vilket svin han var. inte för att han skulle förstå det eller ändra sig eller be om ursäkt utan för min skull. jag tror att det i slutändan hade lämnat mig med mera värdighet för att jag hade försvarat mig. stått upp för mig. vi är inte antingen änglar eller monster. vi är människor med hjärtan innanför bröstet & när någon stampar på det med sina smutsiga skosulor så gör det ont. om det någonsin händer mig igen ska jag snora gråta fräsa visa hur det känns. säga hur det känns. jag ska göra en beyonce, sätta mig på en scen & skrika ut det.

jag känner att jag blir allt mer tryggare i att vara jag. det beror på människor runt omkring mig. dessa fantastiska människor långt ifrån & nära som inte håller sig för att tala om det för mig. det beror också på mig. Min kusin sa till mig för några år sedan att någonting hände i henne när hon blev tjugofem. att hon slutade bry sig mindre om vad andra människor tyckte tänkte kände om henne & brydde sig desto mer om sig själv.

det är kanske det att det endast återstår fem månader tills jag själv titulerar mig tjugofem. i huvudet känns det ibland som jag redan är där. det kanske beror på mer än så. men jag märker hur mina tankar förändras. hur jag inte lika mycket längre vältrar mig i hur jag uppfattas av andra. vad människor tycker tänker känner om mig vägs inte in lika ofta som förut. istället får annat ta plats. istället får jag ta plats.

så som människor kan fastna på mig, så som så mycket annat kan fastna på mig så fastnar även datum. det är därför jag vet att jag idag har fem år tillsammans med mig själv. skillnaden mellan idag & de andra fyra gångerna som det här datumet kommit & gått i kalendern är att jag idag inte tänker att det är x antal år utan den där någon. det har legat så mycket skam i det här. idag skäms jag inte längre. jag skäms inte för att jag minns det här datumet. jag skäms inte för mina känslor. främst. jag skäms inte över mig själv.

jag tror att de var dem som missade någonting. de som inte ville vara med mig. & likt den bästa vän till mig själv som jag strävar efter att bli, önskar jag dem inget gott. inte för min egen skull nu utan snarare för den yngre versionen av mig själv som fick ta smällarna. man behöver inte vara snäll mot människor som inte varit snäll mot en själv. man behöver inte önska dem lycka. man behöver inte önska dem någonting alls.

det har tagit väldigt lång tid att komma hit. tid jag ibland önskat inte hade behövts men vissa människor tar längre tid på sig. jag är en av dem. en såkallad late bloomer som Lisa konstaterat för länge sen. jag funderar på hur man formulerar kärleken till sig själv utan att slänga klyschor runt hela rummet. jag säger det som så att det tar tid med mig men när jag väl blommar, ja jävlar va vackert det är då.

jag funderar mycket just nu på vad man skriver om när en mår bra. när jag skriver den meningen tycker jag att det låter som att jag går runt i ett rosaglittrande skimmer. det gör jag inte. min lördagsnatt-ångest tog slut idag. det betyder att jag inte längre ger ifrån mig ett ångest-utrop varje halvtimma under dygnets vakna timmar. det betyder också att jag tar mig själv på alldeles för stort allvar. även mina fyllor. & när jag fyller i svaret på frågan who are the most important people in your life? märks det så tydligt vilka som inte är där. vems namn som så självsäkert skrivits dit innan men som inte längre har en plats. inte på pappret. inte någonstans. det gör mig sorgsen att det inte finns några tidsgarantier. det kan gå tio år & helt plötsligt är den bara inte där & man är utelämnad till sorgen som följer efter det.

men det där är sånt jag vet går över. om ett tag kommer jag inte minnas vad det var jag hade ångest över från söndag till torsdag. & saknad lär man sig bära tills den bleknar. jag tänker att jag kan inte rota i mig själv för att hitta någonting att slå ner på tangenterna för. & jag vill inte heller be någon komma hit & röra om för att jag behöver någonting att skriva om.

när man får feber, värk i halsen & en näsa helt igentjockad som gör att det känns tungt att andas då liksom blir det lite mera ansträngande allting. så som att sova. eller äta frukost. eller att försöka få till en muntlig redovisning om marxistisk litteraturteori. för att inte tala om att framföra den. att ens sitta upp blir tröttsamt särskilt för att man inte vet om man fryser för att det faktiskt är kallt eller för att man har feberfrossa.

jag är nu utan feber lite mindre snorig med en väldigt torr näsa efter att den misshandlats av papper de senaste dagarna. vi står nu vid en kant på så många sätt. jag skriver vi för att egentligen är det inte jag som står där. fast jag är bredvid. känslomässigt involverad. alltid redo för kaoset som kan komma att bryta ut. precis så som vi vet att hösten när som helst nu kommer att braka in i sommaren & tvinga den bort härifrån.

häromdagen på vår promenad sa marina vi trivs ju inte med att vara singlar för att vi vill vara själva egentligen. vi trivs med det för att kärlek än så länge bara fått oss att må för jävligt. & på så vis förklarade hon allt i endast två meningar.

jag vågar mig påstå att den föregående veckan kan ha varit den mest intensiva av alla veckor som varit & kommer att komma under tjugohundrafemton. jag har inte spenderat många timmar innanför dessa väggar & när jag väl varit ensam har jag sovit. hur många öl jag druckit vill jag inte ens veta. hur mycket jag skrattat? tillräckligt för att bli helt utmattad. hur mycket jag har dansat? så att varje steg i trappan fick mig att vilja skrika aj. men all förlorad sömn & värk i varje del av kroppen har varit värt det. att vår tidigare anonyma förening både synts & hörts över hela campus & i varje krogkö är ett stort plus i kanten.




det inte är någon hemlighet att jag gärna skulle vilja tillbringa varje dag i min vinröda overall även om den nu luktar såpa. det kändes däremot fint att få ta på sig de svarta jeansen idag. att på hösten första dag få traska över campus med datorn nerpackad i väskan & sätta sig i föreläsningssalen Sven tillsammans med mina litteraturare. trots att ångesten över c-uppsatsen redan smyger sig på & vädret utanför är typiskt tisdagsgrått så inser jag återigen att det är precis det här jag vill göra. det är precis här jag vill vara.