jag kommer aldrig sluta känna det man känner när det bränner kommer lyssna till mitt hjärta tills jag dör, starkare, därför är jag starkare.
i två års tid har jag kommit på mig själv med att bli förvånad över att jag kunnat få må såhär. att jag kan vara glad. insikten i att jag inte är den där ledsna människan jag hela tiden trott har chockat mig. det är också problemet. på senare tid har jag kommit på mig själv med att i samma stund som jag konstaterar att herregud vad jag mår bra & vad härligt livet är så har en röst inom mig talat om att du inbillar dig nog. egentligen är det inte sådär bra som du tror. egentligen är du nog inte glad.
så kommer dagar som nu. då jag faktiskt blir ledsen. så som en kan bli ibland. så som alla någon gång blir ibland. & jag blir skräckslagen. tänker att nu är det dags. nu händer det. allt snack om att jag förändrats & vuxit kommer visa sig vara en lögn & vad jag på riktigt är kommer att vara till allmän beskådning. en ledsen människa.
jag läste någonstans att man kan slå i ett tak. ett lycko-tak. man tillåter inte sig själv att vara fullt ut lycklig utan tror att någon gång snart kommer det att ske någonting som gör mig olycklig. på så vis sätter man krokben för sig själv. man slutar vara glad i rädsla för att bli ledsen. jag tror jag slog i det taket någon gång i vintras. det var då de fula tankarna började komma. att allt bara är inbillning. hitte-på.
det sista jag vill är att låta rädslan hindra mig. den har fått göra det alldeles för mycket redan. detta ska inte förväxlas med att jag vill vara orädd. jag kommer alltid vara rädd men jag vill göra det ändå. så mycket saker jag utsatt mig för det här halvåret där jag inte kunnat sova natten innan, haft en mage som gjort uppror & klivit dit med panikskrik i huvudet - varför utsätter du dig själv för sånt här? det är för kicken. känslan i kroppen efteråt av att ha klarat av någonting som skrämt en. då kan jag nästan höra hur det knakar i benen. hur jag växer. lite till.
jag är rädd för att ingen man någonsin kommer att älska mig. jag är rädd för att ännu en gång behöva höra att någon inte vill ha mig & främst är jag skräckslagen över att behöva möta min egen blick i bakspegeln & inse att det inte finns någon där. knappt ens en puls. bara ledsamhet. & jag får vara rädd för det men jag tänker inte tillåta att det hindrar mig från att må bra nu. det är faktiskt inte inbillning vad än mina fula tankar vill få mig att tro. jag har ett jävla håll käften-liv. så många människor som jag älskar & som älskar mig. jag är den minst ensamma människan på denna planet. & idag har jag varit lite ledsen. det är okej!
till sist vill jag säga till mig själv. du är inte en ledsen människa. du är en människa. punkt.
så kommer dagar som nu. då jag faktiskt blir ledsen. så som en kan bli ibland. så som alla någon gång blir ibland. & jag blir skräckslagen. tänker att nu är det dags. nu händer det. allt snack om att jag förändrats & vuxit kommer visa sig vara en lögn & vad jag på riktigt är kommer att vara till allmän beskådning. en ledsen människa.
jag läste någonstans att man kan slå i ett tak. ett lycko-tak. man tillåter inte sig själv att vara fullt ut lycklig utan tror att någon gång snart kommer det att ske någonting som gör mig olycklig. på så vis sätter man krokben för sig själv. man slutar vara glad i rädsla för att bli ledsen. jag tror jag slog i det taket någon gång i vintras. det var då de fula tankarna började komma. att allt bara är inbillning. hitte-på.
det sista jag vill är att låta rädslan hindra mig. den har fått göra det alldeles för mycket redan. detta ska inte förväxlas med att jag vill vara orädd. jag kommer alltid vara rädd men jag vill göra det ändå. så mycket saker jag utsatt mig för det här halvåret där jag inte kunnat sova natten innan, haft en mage som gjort uppror & klivit dit med panikskrik i huvudet - varför utsätter du dig själv för sånt här? det är för kicken. känslan i kroppen efteråt av att ha klarat av någonting som skrämt en. då kan jag nästan höra hur det knakar i benen. hur jag växer. lite till.
jag är rädd för att ingen man någonsin kommer att älska mig. jag är rädd för att ännu en gång behöva höra att någon inte vill ha mig & främst är jag skräckslagen över att behöva möta min egen blick i bakspegeln & inse att det inte finns någon där. knappt ens en puls. bara ledsamhet. & jag får vara rädd för det men jag tänker inte tillåta att det hindrar mig från att må bra nu. det är faktiskt inte inbillning vad än mina fula tankar vill få mig att tro. jag har ett jävla håll käften-liv. så många människor som jag älskar & som älskar mig. jag är den minst ensamma människan på denna planet. & idag har jag varit lite ledsen. det är okej!
till sist vill jag säga till mig själv. du är inte en ledsen människa. du är en människa. punkt.
