27 kvadrat är allt vi har men du håll ut det blir bättre snart.
det måste komma något bra ur allt hörs i mitt huvud den här onsdagsnatten. jag kan inte ta in det. från & med att pappa & jag kom hem vid 19-tiden ikväll har jag inte varit kontaktbar. knappt här. jag kommer på mig själv med att bli irriterad på hur min mammas röst låter i telefonluren. pratar hon verkligen sådär? pappas skämt ute i köket. den om generationsboendet jag hört hundra gånger minst. jag vill skrika. mina föräldrar som jag önskar jag kunde vara en bättre människa för. men jag är ångest personifierad. irriterad. osocial. den som de fick torka tårarna på två gånger förra veckan. jag önskar att de slapp. det vore att ljuga att säga annat.
vi är så bra på att lida i tysthet skriver hon till mig ikväll. min vän som förstår precis den ologiska icke verklighetsbaserade ångest jag går runt med. för hon bär den också. hon är inte den enda. jag har alldeles för många vänner som förstår exakt vad jag talar om när jag talar om det. jag önskar så att de inte skulle förstå. jag är tacksam för att de gör det. för att med dem slipper jag hålla käft om skiten & faktiskt få slabba ut den. den där sörjan.
om ni inte förstått det än; jag försöker sluta lida i tysthet.
jag har bestämt mig för att försöka förändra saker till hösten. på riktigt. det blev ett löfte mitt i det här går inte längre. Fram tills dess räknar jag ner dagarna. jag kryssar bort dem. & jag läser. jag återvände till böckerna. precis så som så många gånger under mina uppväxtår, under tidigare ångestperioder. alla dessa världar jag kan vara i när jag inte vill vara i min egen. det botar inte men det lindrar.
vi är så bra på att lida i tysthet skriver hon till mig ikväll. min vän som förstår precis den ologiska icke verklighetsbaserade ångest jag går runt med. för hon bär den också. hon är inte den enda. jag har alldeles för många vänner som förstår exakt vad jag talar om när jag talar om det. jag önskar så att de inte skulle förstå. jag är tacksam för att de gör det. för att med dem slipper jag hålla käft om skiten & faktiskt få slabba ut den. den där sörjan.
om ni inte förstått det än; jag försöker sluta lida i tysthet.
jag har bestämt mig för att försöka förändra saker till hösten. på riktigt. det blev ett löfte mitt i det här går inte längre. Fram tills dess räknar jag ner dagarna. jag kryssar bort dem. & jag läser. jag återvände till böckerna. precis så som så många gånger under mina uppväxtår, under tidigare ångestperioder. alla dessa världar jag kan vara i när jag inte vill vara i min egen. det botar inte men det lindrar.
