jag vill vara vanlig vad det nu är.
jag har insett hur svårt det är att berätta om min ångest för människor som inte har känt det själva. till & med jag själv kan se den utifrån stundtals & vilja skratta. min ångest är just skrattretande. ologisk. inte alls verklighetsförankrad. inte någonstans. ändå har den ökat i intensitet i en månad nu. i söndagskväll stod jag på perrongen i växjö & insåg att det fanns en stor risk att jag skulle missa det anslutande tåget i Alvesta på grund av förseningar. Ångesten tuggade i mig. där stod jag & lekte med tanken om att vända om, ta bussen tillbaka till mina 27 kvm & låsa dörren. vägra kliva ut. skita i allt. quita livet.
det gjorde jag inte. duktig flicka som jag också är. jag hann med det anslutande tåget till Linköping med en minuts marginal & hela tågresan satt jag sedan med ångesten i famnen för att någon kanske snor min väska som står i andra sidan tågvagnen. för sånt oroar jag mig för. att någon ska ta min väska. att när jag kliver på tåget kommer någon redan sitta på min förbokade plats & jag måste behöva be den flytta på sig. att tåget ska vara försenat. Sånt människor utan grov ångest inte ens reflekterar över.
i måndags kom jag hem efter jobbet & grät. all jävla ångest jag hållt inne föll rakt ner i spagettitallriken. jag har ångest varje gång jag ska jobba. även när jag inte ska jobba så som dagen innan midsommar då jag var lugn i några timmar innan jag började oroa mig igen. jag oroar mig för att göra fel. för att någon kommer att skälla på mig för det. att jag kommer rekommendera fel vin eller glömma att be om legg. jag oroar mig för att alla på jobbet pratar bakom min rygg om hur dålig jag är. att jag borde sluta. dessa tankar är inte nya. de har jag haft på varje jobb jag varit på.
att ha ångest på det här sättet är inte heller nytt. det har jag haft sen jag var ett barn & jag har gått emot den. jag går fortfarande emot den eftersom att jag kommer cykla till jobbet igen imorgon hur jävla gärna jag än vill skita i det. men det räcker inte. just nu hatar jag den för jag avskyr att må såhär. jag sörjer att jag är den människa som jag är & att jag troligtvis aldrig kommer att bli helt fri ifrån det. jag kommer att behöva brottas med oro förevigt.
jag har bestämt att det inte räcker med att utmana mig själv & må skit rakt igenom. jag måste lära mig att hantera ångesten bättre än jag kan nu. jag vet inte hur än men det måste gå. för just nu, exakt just nu, klockan 23.35 en onsdagsnatt förstör den mig. den förstör mitt liv.
det gjorde jag inte. duktig flicka som jag också är. jag hann med det anslutande tåget till Linköping med en minuts marginal & hela tågresan satt jag sedan med ångesten i famnen för att någon kanske snor min väska som står i andra sidan tågvagnen. för sånt oroar jag mig för. att någon ska ta min väska. att när jag kliver på tåget kommer någon redan sitta på min förbokade plats & jag måste behöva be den flytta på sig. att tåget ska vara försenat. Sånt människor utan grov ångest inte ens reflekterar över.
i måndags kom jag hem efter jobbet & grät. all jävla ångest jag hållt inne föll rakt ner i spagettitallriken. jag har ångest varje gång jag ska jobba. även när jag inte ska jobba så som dagen innan midsommar då jag var lugn i några timmar innan jag började oroa mig igen. jag oroar mig för att göra fel. för att någon kommer att skälla på mig för det. att jag kommer rekommendera fel vin eller glömma att be om legg. jag oroar mig för att alla på jobbet pratar bakom min rygg om hur dålig jag är. att jag borde sluta. dessa tankar är inte nya. de har jag haft på varje jobb jag varit på.
att ha ångest på det här sättet är inte heller nytt. det har jag haft sen jag var ett barn & jag har gått emot den. jag går fortfarande emot den eftersom att jag kommer cykla till jobbet igen imorgon hur jävla gärna jag än vill skita i det. men det räcker inte. just nu hatar jag den för jag avskyr att må såhär. jag sörjer att jag är den människa som jag är & att jag troligtvis aldrig kommer att bli helt fri ifrån det. jag kommer att behöva brottas med oro förevigt.
jag har bestämt att det inte räcker med att utmana mig själv & må skit rakt igenom. jag måste lära mig att hantera ångesten bättre än jag kan nu. jag vet inte hur än men det måste gå. för just nu, exakt just nu, klockan 23.35 en onsdagsnatt förstör den mig. den förstör mitt liv.
vi som alltid varit dom samma vill helst av allting vara några andra, en lögn som vi går på man blir sig själv ändå.
jag mår inte bra just nu. den meningen, det erkännandet, får mig nu att börja gråta. någonting jag försökt hålla tillbaka i snart tre veckors tid. jag vill deklarerar att det inte är Linköping. min hemstad har tagit emot mig på bästa möjliga sätt. det är inte det. det är jag.
jag har haft väldigt mycket ångest de senaste månaderna. stressrelaterad ångest. förlora-sömn-ångest. för någon som inte lever med ångest - en ologisk sådan. någonstans mellan flyttkartonger, skoluppgifter och styrelsejobb gick det fel. det blev för mycket. sommarjobb, att återvända hit, att lämna, att vilja leva, behöva ringa samtal, besikta, packa upp & packa ner. jag vill inte säga att jag gått in i en vägg men jag har vaknat upp till insikten i hur jävla dum jag kan vara mot mig själv. hur självkritisk jag faktiskt är. besvikelsen i att jag trodde jag hade vuxit fast det inte verkar så. jag trodde jag hade förändats men den här självkritiken är på gränsen till självhat just nu & jag kan uppenbarligen inte hantera det. en konstant balansgång. ett trippande på tå kring mig själv. alltid på gränsen.
i tre veckors tid har jag legat vaken om nätterna & ältat alla fel jag måste ha gjort under dagen. alla fel saker jag måste ha sagt. för att för mig är det uppenbart att jag måste gjort fel. jag är inte tillräckligt bra. jag är inte någonstans bra faktiskt vilket är det enda som hörs i mitt huvud just nu.
inuti mig finns det en plats som vet att jag har fel. jag är visst bra. jag duger visst det & jag duger även om jag inte presterar bäst på mitt sommarjobb eller får VG i betyg. jag trodde jag var en bättre människa mot mig själv än såhär. frågan jag ställer mig nu är om jag bara grundlurat mig själv?
jag har haft väldigt mycket ångest de senaste månaderna. stressrelaterad ångest. förlora-sömn-ångest. för någon som inte lever med ångest - en ologisk sådan. någonstans mellan flyttkartonger, skoluppgifter och styrelsejobb gick det fel. det blev för mycket. sommarjobb, att återvända hit, att lämna, att vilja leva, behöva ringa samtal, besikta, packa upp & packa ner. jag vill inte säga att jag gått in i en vägg men jag har vaknat upp till insikten i hur jävla dum jag kan vara mot mig själv. hur självkritisk jag faktiskt är. besvikelsen i att jag trodde jag hade vuxit fast det inte verkar så. jag trodde jag hade förändats men den här självkritiken är på gränsen till självhat just nu & jag kan uppenbarligen inte hantera det. en konstant balansgång. ett trippande på tå kring mig själv. alltid på gränsen.
i tre veckors tid har jag legat vaken om nätterna & ältat alla fel jag måste ha gjort under dagen. alla fel saker jag måste ha sagt. för att för mig är det uppenbart att jag måste gjort fel. jag är inte tillräckligt bra. jag är inte någonstans bra faktiskt vilket är det enda som hörs i mitt huvud just nu.
inuti mig finns det en plats som vet att jag har fel. jag är visst bra. jag duger visst det & jag duger även om jag inte presterar bäst på mitt sommarjobb eller får VG i betyg. jag trodde jag var en bättre människa mot mig själv än såhär. frågan jag ställer mig nu är om jag bara grundlurat mig själv?
