du & jag tar oss igenom det här så lägg din hand på min axel & stå här tätt intill, du kan vila här för stunden & säg ingenting.
det ska erkännas att det inte hör till vanligheterna i mitt liv som student att vakna upp & inte vara bakfull på en söndag. kanske är det därför jag uppskattar det så mycket idag. att få koka mitt ägg, hälla upp juicen & dricka mitt kaffe tillsammans med en serie på netflix. till tonerna av 27 kvm med viktor olsson svarar jag sedan ja på erbjudandet om en lägenhet med precis de kvadratmeterna på andra sidan campus. en lägenhet med fransk balkong, ett avskilt litet kök & loftgång som gör att jag kan köpa utemöbler att ha utanför den lilamålade dörren.
jag har älskat dessa 22 kvadrat. min första egna lägenhet. jag har älskat det här huset, den här korridoren & främst att bo bara några dörrar ifrån marina. det är läskigt hur slumpen bara tagit oss vidare. hur jag för 1 år sedan inte bara lyckades hamna i samma hus utan i samma korridor som marina flyttat till ett halvår tidigare. att slumpen även nu ger oss nya lägenheter exakt samtidigt. bara det att dessa är placerade flera mil ifrån varandra, i två helt olika städer.
även om förändringar alltid verkar skrämma mig tror jag att de är bra för en. de får en av växa. kanske behöver jag några till kvadratmeters utrymme för att kunna växa lite till. & när det kommer till att skiljas från marina tänker jag på casablanca. But what about us? We'll always have 28:an.
jag har älskat dessa 22 kvadrat. min första egna lägenhet. jag har älskat det här huset, den här korridoren & främst att bo bara några dörrar ifrån marina. det är läskigt hur slumpen bara tagit oss vidare. hur jag för 1 år sedan inte bara lyckades hamna i samma hus utan i samma korridor som marina flyttat till ett halvår tidigare. att slumpen även nu ger oss nya lägenheter exakt samtidigt. bara det att dessa är placerade flera mil ifrån varandra, i två helt olika städer.
även om förändringar alltid verkar skrämma mig tror jag att de är bra för en. de får en av växa. kanske behöver jag några till kvadratmeters utrymme för att kunna växa lite till. & när det kommer till att skiljas från marina tänker jag på casablanca. But what about us? We'll always have 28:an.
jag minns jag tänkte då, i mitt sturm und drang, kommer aldrig kunna leva utan er.
vi brukar prata om det som påhittade lådor. vissa låser dem, sväljer ner nyckeln & gömmer sina under sängen där de får samla på sig damm. andra, så som jag själv, har en benägenhet att öpnna upp de där lådorna istället. ibland alldeles för ofta. strö innehållet runt omkring en. vältra sig i det. jag sväljer inga nycklar. jag låser inte ens.
om några få månader kommer mitt litteraturgäng att skiljas åt. en flyger över atlanten. en annan till tokyo. en tredje kommer att återvända hem. jag är den som blir kvar. i staden vi möttes i. den som vi nu i snart 2 års tid levt livet tillsammans i. jag har skiljts från människor förut. visst har jag det. visst vet jag hur det känns. men det blir aldrig enklare & jag brister nästan itu över golvet i min 22kvadratare när jag inser att mitt nyöppnade diskmedel kommer hålla längre än tiden vi har kvar.
kanske är det den där etiketten på flaskan som ikväll får mig att intresseanmäla på en lägenhet på andra sidan campus. för 28:an kommer inte vara 28:an utan marina i samma korridor. samtidigt öppnar jag alla dessa lådor. vältrar mig i minnena. det är liksom inte slutet på en vänskap men det är snart slutet på ett campusliv ihop med dem. medan vissa inte vill prata om sådant så vill jag älta. jag vill pilla på grejerna i lådorna. känna. tänka. gråta. jag vill prata om det tills ingenting mer finns att säga.
på fredag ska vi äta smörgåstårta & skåla i rosa bubbel. skåla för oss & för att vi ska möta våren tillsammans i bubblan igen. kanske lämnar vi båda 28:an till sommaren men det är inte nu.
om några få månader kommer mitt litteraturgäng att skiljas åt. en flyger över atlanten. en annan till tokyo. en tredje kommer att återvända hem. jag är den som blir kvar. i staden vi möttes i. den som vi nu i snart 2 års tid levt livet tillsammans i. jag har skiljts från människor förut. visst har jag det. visst vet jag hur det känns. men det blir aldrig enklare & jag brister nästan itu över golvet i min 22kvadratare när jag inser att mitt nyöppnade diskmedel kommer hålla längre än tiden vi har kvar.
kanske är det den där etiketten på flaskan som ikväll får mig att intresseanmäla på en lägenhet på andra sidan campus. för 28:an kommer inte vara 28:an utan marina i samma korridor. samtidigt öppnar jag alla dessa lådor. vältrar mig i minnena. det är liksom inte slutet på en vänskap men det är snart slutet på ett campusliv ihop med dem. medan vissa inte vill prata om sådant så vill jag älta. jag vill pilla på grejerna i lådorna. känna. tänka. gråta. jag vill prata om det tills ingenting mer finns att säga.
på fredag ska vi äta smörgåstårta & skåla i rosa bubbel. skåla för oss & för att vi ska möta våren tillsammans i bubblan igen. kanske lämnar vi båda 28:an till sommaren men det är inte nu.
jag kommer aldrig nöja mig med nånting annat än det bästa för det bästa är det enda som jag gör.
idag lämnade vi in våra uppgifter i projektledningskursen. samtidigt hämtade jag ut min ekonomi-tenta bara för att få se på papper att jag på riktigt fick ett VG. jag som i den som avslutade tvåan på gymnasiet med att stampa ner mina matematik-papper i papperskorgen med ett aldrig mer. den tid som vi i förutspådde skulle bli den svåraste under hela vår utbildning är nu över. precis som jag & marina konstaterade idag så klarade vi inte bara av de här kurserna. vi ägde sönder dem. mammas sms säger allt. det här är din revansch!
jag hör människor omkring mig prata om att februari varit tungt. själv har jag inte haft tid att känna efter. jag hade mitt livs bästa födelsedag & är nu 25 år gammal. bara den grejen av att känna sig så jävla älskad. att människor faktiskt vill leva livet ihop med mig. jag önskar att jag kunde förstå det lite mera än jag för tilfället gör. att den där rösten i huvudet som säger att jag inte duger bara kunde hålla käft. men om den får vi en annan gång prata.
nu kommer det en vår fylld av en av de saker jag älskar allra mest, orden & meningarna. detta verkar också vara en tid av försoning. någonting som visar att det är viktigt att lära sig att våga uttala högt vad det är man känner.
jag hör människor omkring mig prata om att februari varit tungt. själv har jag inte haft tid att känna efter. jag hade mitt livs bästa födelsedag & är nu 25 år gammal. bara den grejen av att känna sig så jävla älskad. att människor faktiskt vill leva livet ihop med mig. jag önskar att jag kunde förstå det lite mera än jag för tilfället gör. att den där rösten i huvudet som säger att jag inte duger bara kunde hålla käft. men om den får vi en annan gång prata.
nu kommer det en vår fylld av en av de saker jag älskar allra mest, orden & meningarna. detta verkar också vara en tid av försoning. någonting som visar att det är viktigt att lära sig att våga uttala högt vad det är man känner.
