Om du vore mer som mig skulle jag gå ner på dig.
jag har börjat gå hos en kurator igen. det är inte bara år som gått sedan senast jag gick & pratade med en utomstående person. mitt liv har förändrats. jag har förändrats. en av många saker vi pratade om var att jag behöver tillåta mig själv att känna känslor igen. låta 11åringen i mig få komma fram. de senaste två åren har jag mått väldigt bra. betyder det att jag har varit lycklig hela tiden? långt ifrån. men jag har insett i detta samtal att jag många gånger inte heller tillåtit mig själv att vara ledsen. glädje är beroendeframkallande för en människa som tidigare mått jävligt dåligt & när man väl får må bra är man vettskrämd över att det ska försvinna. jag har undvikit vissa situationer för att jag vet om att de kan få mig att känna känslor jag inte vill känna. problemet är att jag känner dem ändå. jag är en känslomänniska & jag kan låtsas att jag inte är det. jag kan försöka fejka bort den delen av mig själv men den kommer ändå alltid vara kvar. som hon sa 11åringen finns i dig. hon kommer alltid finnas där.
inatt fick jag en sån där kommentar i mitt ansikte igen. det är inte första gången jag får höra den. när man träffat ett antal olika män börjar man lära sig att de gärna garderar sig med meningar som jag är inte ute efter ett förhållande bara så att du vet. det kommer ofta från ingenstans. i olika skepnader, med olika grader av hårdhet men betyder alltid samma sak. jag har själv slängt mig med de orden & med nyktra ögon kan jag se att de säkert gör det i samma syfte som jag gjorde förr. av rädsla. jag tar illa vid mig av de kommentarerna för att jag anser att de stämplar mig. det är som att den som är mest obrydd vinner & som alla kan förstå går jag aldrig ut som vinnare där för att jag bryr mig alltid. men bara för att vi inte låg den gången vi gick hem ihop så betyder det inte det att jag kommer bli kär i honom. det är nästan så jag vill skratta dem i ansiktet & berätta om alla de där andra männen jag också sovit tillsammans med men inte blivit kär i. kanske är det de som gör mig upprörd. att de antar att jag bryr mig om dem, att de är så fantastiska att jag kommer falla pladask, när jag i själva verket många gånger skiter i. vad jag bryr mig om är mig. mitt mående. mitt välbefinnande.
det jag vill komma fram till är att jag vaknar upp idag & ursäktar den kommentaren med att jag säkert varit för på. eller sagt något som manade fram till den här situationen. att jag kanske har en aura runt mig som skriker att jag vill ha ett förhållande. jag tänker att jag inte skulle skickat det där meddelandet. att jag inte skulle gått fram igårnatt. jag måste förtjänat det, helt enkelt. om jag inte hade gått på det där samtalet för snart två veckor sedan hade detta varit min slutgiltiga förklaring. men nu gick jag på det samtalet. nu pratade vi om detta mönster som är att jag lägger det på mig. om jag blir sårad så är det mitt fel. så denna söndag slåss jag mot mitt invanda mönster. jag slår mig nästan blodig för att banka in att det är inte mitt fel. jag får bli ledsen av den kommentaren. jag har all rätt i världen att bli det men det är inte mitt fel att den situtionen uppstod. det är hans. det är hans rädsla, hans ego, hans vad det nu är som gör att han måste säga dem orden till mig.
jag kommer alltid att bry mig. jag är i den här världen på de premisserna att jag inte kan gå oberörd ur situationer för att jag bär mina känslor på huden. detta får dock inte förväxlas med att varje man jag träffar får jag känslor för. det inte så det fungerar. men jag spelar med mig själv som insats & i varje relation med en annan människa, vänskapligt, bekantskap, arbetskamrat, klasskamrat, tillfälliga fylleförbindelser. allting berör mig. & vill man ha obryddhet då får man gå någon annanstans. för här hos mig, med mig, finns det inte plats för människor som inte bryr sig. här finns ingen plats för fega pojkar som saknar respekt.
inatt fick jag en sån där kommentar i mitt ansikte igen. det är inte första gången jag får höra den. när man träffat ett antal olika män börjar man lära sig att de gärna garderar sig med meningar som jag är inte ute efter ett förhållande bara så att du vet. det kommer ofta från ingenstans. i olika skepnader, med olika grader av hårdhet men betyder alltid samma sak. jag har själv slängt mig med de orden & med nyktra ögon kan jag se att de säkert gör det i samma syfte som jag gjorde förr. av rädsla. jag tar illa vid mig av de kommentarerna för att jag anser att de stämplar mig. det är som att den som är mest obrydd vinner & som alla kan förstå går jag aldrig ut som vinnare där för att jag bryr mig alltid. men bara för att vi inte låg den gången vi gick hem ihop så betyder det inte det att jag kommer bli kär i honom. det är nästan så jag vill skratta dem i ansiktet & berätta om alla de där andra männen jag också sovit tillsammans med men inte blivit kär i. kanske är det de som gör mig upprörd. att de antar att jag bryr mig om dem, att de är så fantastiska att jag kommer falla pladask, när jag i själva verket många gånger skiter i. vad jag bryr mig om är mig. mitt mående. mitt välbefinnande.
det jag vill komma fram till är att jag vaknar upp idag & ursäktar den kommentaren med att jag säkert varit för på. eller sagt något som manade fram till den här situationen. att jag kanske har en aura runt mig som skriker att jag vill ha ett förhållande. jag tänker att jag inte skulle skickat det där meddelandet. att jag inte skulle gått fram igårnatt. jag måste förtjänat det, helt enkelt. om jag inte hade gått på det där samtalet för snart två veckor sedan hade detta varit min slutgiltiga förklaring. men nu gick jag på det samtalet. nu pratade vi om detta mönster som är att jag lägger det på mig. om jag blir sårad så är det mitt fel. så denna söndag slåss jag mot mitt invanda mönster. jag slår mig nästan blodig för att banka in att det är inte mitt fel. jag får bli ledsen av den kommentaren. jag har all rätt i världen att bli det men det är inte mitt fel att den situtionen uppstod. det är hans. det är hans rädsla, hans ego, hans vad det nu är som gör att han måste säga dem orden till mig.
jag kommer alltid att bry mig. jag är i den här världen på de premisserna att jag inte kan gå oberörd ur situationer för att jag bär mina känslor på huden. detta får dock inte förväxlas med att varje man jag träffar får jag känslor för. det inte så det fungerar. men jag spelar med mig själv som insats & i varje relation med en annan människa, vänskapligt, bekantskap, arbetskamrat, klasskamrat, tillfälliga fylleförbindelser. allting berör mig. & vill man ha obryddhet då får man gå någon annanstans. för här hos mig, med mig, finns det inte plats för människor som inte bryr sig. här finns ingen plats för fega pojkar som saknar respekt.
