pannkakshjärtat

till de som (fucking) undrar.

min mamma skickade mig en låt från spotify. Hur går det med killarna? heter den. jag är så tacksam för att jag har en mamma som gick igenom samma sak som jag nu går igenom & att hon äntligen förstått hur det i stunder tär på mig. att hon nu tar de känslorna på allvar. tacksam för att när jag berättar hur det känns hör jag en röst på andra sidan telefonluren som vet exakt. för hon har också varit där. där som jag är.  

men detta är inte till henne. det är till de som alltid måste undra.

det är ingen nyhet att jag är singel & att jag har varit det i vad jag vill definiera som i stort sett hela mitt vuxna liv. & jag har väl lovat mig att vara brutal ärlig här så, att vara singel vid 13 14 15 16 17 är en jävla skillnad mellan att vara singel vid 23 24 25 26. & jag har fått privilegiet att studera det på nära håll. länge. så när jag nu walk through this thing called att leva singelliv får man ofta frågan om just det. det är lite som att man vet att det kommer att komma, när som, någon gång, i någon form. låt mig tala om, oftast är det svar man har på rutin. jag har fått höra det mesta. du som är en sådan härlig tjej, varför träffar inte du någon? hur går det med killarna? vad händer i livet - har du träffat någon? det är som att vissa personer i tvåsamhet glömmer bort att de kan hamna på precis samma plats som mig inom loppet av sekunder. de säger saker som hur är det att va singel - det var så länge sedan man var det till att de ska "leva" genom mig så jag får berätta anekdoter från utekvällar. 

att jag är singel & festar mycket är någonting som inte verkar gå förbi någon. det är också utefter dessa jag oftast definieras. nu festar hon igen. det är ju inte att ljuga heller. men det är också att se förbi det faktum att jag gjort så mycket annat som ingen tycks se. trots att det, på precis samma sätt som festandet, syns tydligt på sociala medier. jag blir ibland till en privat nöjesshow som människor glömmer bort är ett liv jag lever. det ska vara kvicka & roliga historier man kan garva åt. & visst är det roligt men det är också endast det som de vill höra. de vill inte veta att jag ringer min mamma & gråter. 

så många liknande saker jag skrivit som detta här, sparat i utkastet & tänkt att det här vill ingen läsa. detta vill ingen veta. men detta är kanske inte heller för någon annan egentligen. detta är kanske för mig.

 

att vara singel är att vara med sig själv. det är skitjobbigt i perioder. ibland för att man inte orkar va med sig själv hela tiden. ibland för att man gärna hade velat vara kär i någon. ibland för att det suger att finna sig i sammanhang där man är den enda singeln. de blir fler & fler. en oundviklig situation har jag upptäckt ju mer man plussar på ålderssiffran. det är i få gäng idag som jag inte är det. ibland lessnar man på det. detta får inte förväxlas med att man inte är glad för andras skulll. men i stunder lessnar man på blombilder, middagar för två & min partner gjorde det här eller sa såhär. ungefär som jag tror att människor i tvåsamhet lessnar på att höra singlar diskutera deras tillfälliga förbindelser. någonting jag också insett det senaste året är att man som icke singel alltid har någon att luta sig mot i många sociala situationer. jag har ju inte det. jag har mig själv.  

 

jag har hållt mig ifrån att skriva sådant här lite av respekt för alla de jag tycker om som befinner sig i förhållanden. till sist har jag insett att alla faktiskt inte med samma respekt behandlar mig. jag tror inte alltid det är av ondo. rättelse, oftast tror jag verkligen inte att människor medvetet vill klampa på mig. men det gör de. det blir oundvikligt stundtals när de ska fråga. i vissa perioder tycker jag att folk är dumma i huvudet som ens frågar för jag hade ju berättat? de känner mig. jag är, vad jag vet & fått höra, en väldigt öppen människa & jag hade med stor sannolikhet velat skrika ut i världens alla hörn om jag fann mig själv kär i någon som var kär i mig. ibland bryr jag mig inte. ibland trivs jag så jävla bra att jag vill skrika ut det istället. 

men i stunder är det inte kul. då finns inga nöjesshower att bjuda på. då när jag ringer mamma & i telefonluren säger vad är det för fel på mig? när man återigen finner sig i att det inte blev. när man får radera bort från sociala medier för att man inte orkar påminnas om ännu ett misslyckande. när man resonerar som att det är ett misslyckande för mig som människa att jag fortfarande är singel. då är det skitjobbigt. det är sällan någonting man berättar för människor när de frågar hur det går med killarna? det är sällan man berättar om det alls. kanske ungefär lika sällan som människor i tvåsamhet berättar om när det faktiskt är riktigt jobbigt i deras relationer. 

 

men i andra stunder är jag övertygad om att detta är & har varit det bästa för mig. övertygad om att jag känner & lär känna mig själv på ett sätt jag aldrig hade gjort om jag varit i en tvåsamhet. jag får lära mig att luta mig mot mig. någonting som jag tror varit viktigt för mig på grund av den bakgrund jag har, det barn jag var & den vuxna kvinna jag strävar efter att bli. den enda som kan fixa saker är jag & så har det fått bli. & jag tänker endast byta detta mot någonting som är bättre än det här. annars får det faktiskt vara. för det ska sägas att jag har redan slösat så mycket tid på män när jag borde slösat den på mig själv. 

så vad vill jag egentligen säga? kanske det som jag plintade ner i mina anteckningar en natt. att mtt liv är inte ovärdigt att leva. & ja ibland känns det som att människor resonerar så kring mig. ibland resonerar jag tyvärr så själv, under de där skitjobbiga stunderna.

& det var till dem som fucking undrar hur det går med killarna.