But that was the night that she broke down and held my hand, the teenage rush she said "Ain't we all just runaways we got time"
ikväll kom saknaden efter orden. jag minns inte senast jag skrev. på riktigt. även om jag stundtals krafsar ner någonting i mina anteckningar i mobilen. men jag saknar dem. hade orden kunnat svara hade de säkert sagt att dem är där hela tiden. att det hänger på mig. det är jag som bara behöver ta mig tiden. & visst är det så. jag gör allting annat istället. jag sommarjobbar. inte med samma skjut-mig-ångest som förra året men det är inte kul. jag längtar till hösten. räknar dagarna. till att livet kan börja igen vilket säkerligen ter sig surrealistiskt för andra att man önskar bort sommaren. men i detta varma soliga har jag inget sammanhang. jag saknar det. att gå till föreläsningarna i krispig morgonluft med kaffe i handen & nertyngd väska med dator & böcker i. att gå på styrelsemöten. att dansa på sivans dansgolv. jag till&med längtar efter att få hänga in andra fulla studenters jackor i garderoben. om en månad & en dag får jag byta svarta jeans & röd pikétröja mot min vinröda overall & det finns ingenting jag längtar efter mer än den.
på onsdag tar jag tåget till min hemstad. det blir troligtvis en av de sista gångerna jag kommer att sova i mitt gamla flickrum. trean i vidingsjö ska säljas & mina föräldrar ska flytta från den stad som varit vår sedan jag var 8 år. det är liksom inte sorgligt men det känns konstigt. overkligt. det senaste året har det växt i mig att jag med stor sannolikhet aldrig kommer att flytta tillbaka. en ska aldrig säga aldrig i & för sig men jag kan hamna var som helst. kanske mera nu än någonsin förut. en gammal vän sa en gång till mig att när han såg linköpings-skylten vid motorvägen kände han att han var hemma. jag har aldrig riktigt känt så. snarare har jag alltid varit på väg bort därifrån istället. det kommer alltid vara min hemstad men när jag ser den orangea texten rulla på tåget känner jag inte mer än för någon annanstans. det närmaste jag tror jag kommit den känslan var förra helgen när den monotona rösten ekade över perrongen tåg mot Alvesta, Växjö, Kalmar ankommer strax till spår 4. jag säger inte att Växjö är min stad men här är jag trygg just nu. i mina 27 kvadratmeter. här finns mitt sammanhang.
jag tror det är att under sommaren känns det som att mitt liv stannar upp. som att trycka på en paus-knapp. jag som alltid vill komma framåt finner mig själv ståendes still & även om det, så som mamma upprepar, nog är bra om jag gör det för en stund så finner jag mig lite lost. sådär att jag känner att jag slösar bort liv på att göra saker som inte ger någonting. jag vill att allting ska ha mening & det kanske inte alltid allting kan ha. men jag strävar nog efter det. har kanske alltid gjort det undermedvetet. kanske därför jag alltid velat bort. vad jag också inser i mitt pausade tillstånd är att cravear utmaningar. när inget motstånd finns lessnar jag. så jag mejlar in ansökan om att bli studentambassadör för linnéuniversitetet. jag skrämmer min stackars far när jag berättar att jag går i tankar om en utlandstermin i USA. sånt där som pirrar. sånt där som gör att jag ändå cyklar 5 kilometer till ett varuhus & hem igen. för detta är inte föralltid. tack livet för det. snart får jag mitt sammanhang tillbaka. snart får jag utmana mig själv igen.
på onsdag tar jag tåget till min hemstad. det blir troligtvis en av de sista gångerna jag kommer att sova i mitt gamla flickrum. trean i vidingsjö ska säljas & mina föräldrar ska flytta från den stad som varit vår sedan jag var 8 år. det är liksom inte sorgligt men det känns konstigt. overkligt. det senaste året har det växt i mig att jag med stor sannolikhet aldrig kommer att flytta tillbaka. en ska aldrig säga aldrig i & för sig men jag kan hamna var som helst. kanske mera nu än någonsin förut. en gammal vän sa en gång till mig att när han såg linköpings-skylten vid motorvägen kände han att han var hemma. jag har aldrig riktigt känt så. snarare har jag alltid varit på väg bort därifrån istället. det kommer alltid vara min hemstad men när jag ser den orangea texten rulla på tåget känner jag inte mer än för någon annanstans. det närmaste jag tror jag kommit den känslan var förra helgen när den monotona rösten ekade över perrongen tåg mot Alvesta, Växjö, Kalmar ankommer strax till spår 4. jag säger inte att Växjö är min stad men här är jag trygg just nu. i mina 27 kvadratmeter. här finns mitt sammanhang.
jag tror det är att under sommaren känns det som att mitt liv stannar upp. som att trycka på en paus-knapp. jag som alltid vill komma framåt finner mig själv ståendes still & även om det, så som mamma upprepar, nog är bra om jag gör det för en stund så finner jag mig lite lost. sådär att jag känner att jag slösar bort liv på att göra saker som inte ger någonting. jag vill att allting ska ha mening & det kanske inte alltid allting kan ha. men jag strävar nog efter det. har kanske alltid gjort det undermedvetet. kanske därför jag alltid velat bort. vad jag också inser i mitt pausade tillstånd är att cravear utmaningar. när inget motstånd finns lessnar jag. så jag mejlar in ansökan om att bli studentambassadör för linnéuniversitetet. jag skrämmer min stackars far när jag berättar att jag går i tankar om en utlandstermin i USA. sånt där som pirrar. sånt där som gör att jag ändå cyklar 5 kilometer till ett varuhus & hem igen. för detta är inte föralltid. tack livet för det. snart får jag mitt sammanhang tillbaka. snart får jag utmana mig själv igen.
