när jag tyngs ner av en börda, pressas av en sorg som viskar i mitt öra att jag varken kan eller vill älska igen att min kärlek inte räcker till att jag är död för livet att det är över & förbi, när jag inte hittar nånting som jag finner glädje i.
jag vaknade upp igårmorse med en kropp fylld av ledsamhet & försökte hålla emot. få människor tycker kanske om att va ledsen, jag avskyr det. men mest av allt, jag tillåter inte mig själv att vara det. det finns kvar någonting i mig som säger att om jag blir ledsen nu då kommer jag va det jämt. jag kommer bli deprimerad. jag kommer vilja dö & ingenting kommer att kännas bra igen. det är ett typiskt 14 års-beteende. det där när man trodde att om någonting jobbigt hände så skulle man må dåligt över det fram tills allt man dog. allt är på liv & död. & i mig sitter fortfarande min 14åring & tror det är så. jag skriver i gruppchatten att jag orkar inte vara ledsen mera men faktum är, jag tillåter inte mig själv att ens vara det lite grann. knappt alls.
men när jag möter mina egna ögon i spegeln den här söndagen i oktober går det inte att trycka undan & jag gråter konstant i en hel timma. det är en snorig desperat & kliande gråt som slår i bröstet på så vis att jag måste trycka med båda händerna för att annars kommer kroppen min att spricka. & jag vill behålla mig själv hel så mycket som det går.
efteråt går jag ut & går i skogen trots att det regnar. drar kepsen långt ner över ansiktet & håller en fast blick i marken varje gång jag möter någon för att jag inte vill visa mina rödsprängda ögon & mosiga kinder. när jag kommer hem ringer jag mamma. vill trycka mig igenom telefon hem till dem. i den stunden hade jag gett upp allt för att få bo nära igen, kunna krypa upp i soffan & dricka kaffe tillsammans. istället är jag ensam i en lägenhet i en stad det alltid regnar i & bara gråter.
min mamma är en lösningsorienterad person. under hela min uppväxt när jag varit ledsen har det givetvis varit okej men det ska också kunna lösas. jag har blivit likadan. är jag ledsen vill jag hitta kärnan till problemet. egentligen med alla känslor jag känner vill jag hitta svaret på varför. vill du byta? frågar hon mig. nej inte alls. jag vill inte byta med någon annan. men just idag är jag bara ledsen. klart du får vara det svarar hon mig.
klockan blev 22 igår. livet fortsätter. jag känner hur styrkan återvänder till kroppen. det slutar slå i bröstet & jag behöver inte längre trycka händerna emot. jag accepterar att jag i stunder kommer att bli lika ledsen över de här sakerna. att det är priset jag betalar för att jag inte vill nöja mig. jag vill ha mer än lagom. mer än helt okej bra. & plötsligt, lutandes mot kuddarna i min säng kommer känslan av tro tillbaka. för jag tror på livet. jag tror på att det jag gör är det bästa för mig & när jag blir gammal kommer jag ha erfarenheter som jag kan berätta om för mina barn & barnbarn. & om de ringer mig & gråter i telefonen & känner sig förvirrade eller ensamma eller oälskbara så vet jag hur det kan kännas. jag slänger klyschorna runt i mina 27 kvadratmeter den natten för att allting har faktiskt sin tid.
man får vara ledsen. jag får vara ledsen. det förändrar inte vem jag är som människa. jag vill inte egentligen förändra mig själv. jag vill utvecklas men jag vill vara jag. jag tror att den jag är som person kommer att löna sig i slutändan.
idag är det måndag & jag tänker i ren töntig sex&andthecity-aura nu va den charlotte york vi konstaterat att jag egentligen är.
men när jag möter mina egna ögon i spegeln den här söndagen i oktober går det inte att trycka undan & jag gråter konstant i en hel timma. det är en snorig desperat & kliande gråt som slår i bröstet på så vis att jag måste trycka med båda händerna för att annars kommer kroppen min att spricka. & jag vill behålla mig själv hel så mycket som det går.
efteråt går jag ut & går i skogen trots att det regnar. drar kepsen långt ner över ansiktet & håller en fast blick i marken varje gång jag möter någon för att jag inte vill visa mina rödsprängda ögon & mosiga kinder. när jag kommer hem ringer jag mamma. vill trycka mig igenom telefon hem till dem. i den stunden hade jag gett upp allt för att få bo nära igen, kunna krypa upp i soffan & dricka kaffe tillsammans. istället är jag ensam i en lägenhet i en stad det alltid regnar i & bara gråter.
min mamma är en lösningsorienterad person. under hela min uppväxt när jag varit ledsen har det givetvis varit okej men det ska också kunna lösas. jag har blivit likadan. är jag ledsen vill jag hitta kärnan till problemet. egentligen med alla känslor jag känner vill jag hitta svaret på varför. vill du byta? frågar hon mig. nej inte alls. jag vill inte byta med någon annan. men just idag är jag bara ledsen. klart du får vara det svarar hon mig.
klockan blev 22 igår. livet fortsätter. jag känner hur styrkan återvänder till kroppen. det slutar slå i bröstet & jag behöver inte längre trycka händerna emot. jag accepterar att jag i stunder kommer att bli lika ledsen över de här sakerna. att det är priset jag betalar för att jag inte vill nöja mig. jag vill ha mer än lagom. mer än helt okej bra. & plötsligt, lutandes mot kuddarna i min säng kommer känslan av tro tillbaka. för jag tror på livet. jag tror på att det jag gör är det bästa för mig & när jag blir gammal kommer jag ha erfarenheter som jag kan berätta om för mina barn & barnbarn. & om de ringer mig & gråter i telefonen & känner sig förvirrade eller ensamma eller oälskbara så vet jag hur det kan kännas. jag slänger klyschorna runt i mina 27 kvadratmeter den natten för att allting har faktiskt sin tid.
man får vara ledsen. jag får vara ledsen. det förändrar inte vem jag är som människa. jag vill inte egentligen förändra mig själv. jag vill utvecklas men jag vill vara jag. jag tror att den jag är som person kommer att löna sig i slutändan.
idag är det måndag & jag tänker i ren töntig sex&andthecity-aura nu va den charlotte york vi konstaterat att jag egentligen är.
så som himlen ser ut en tisdag över skolans kommunala korridorer klockan fyra i oktober strax innan det mörknar & det luktar från bespisningen av halvhjärtad husmanskost & löven ligger klistrade mot marken.
mitt hem är i ett gulvarmt ljus. det är typiskt oktoberväder när solen bara nästan kan bryta genom molnen, men inte riktigt. det är ett typiskt oktoberväder i mig. saker kan bara nästan bryta genom, men inte riktigt. det kliar innanför huden. det var evigheter sen någonting brann iallafall nära mig.
detta är paradoxen i mig. med mig. jag blir mindre orolig & ångestig när mitt hem är städat. när jag vaknar helt okej tidigt på morgonen. när vardagen lägger sig över mig. klappar mig lugn med sina rutiner. men fan vad tristessen kliar i mig. helvete jag vill bara brinna ju. någonting måste kännas. någonting måste bränna.
det är just det. att jag alltid vill att det ska kännas, kanske för att jag är så van vid att det alltid gjort det. jag skräms av likgiltighet. av mellanmjölk & ändå är det kanske det som jag behöver för att inte vara så jävla orolig hela tiden. för att kunna somna om nätterna.
detta är paradoxen i mig. med mig. jag tänker att människor snart kommer att se igenom mig. det vet inte vem jag är. inte egentligen. den där människan de beskriver. den där glada som vill se till att alla har det bra. som vågar säga ifrån. sätta ner foten. som har ambitioner. ett stort socialt kapital. som är snygg. de kommer se igenom det. & då kommer de se allting som står här. om den här ångestladdade lilla personen som jag är. som går sönder så ofta. som är så jävla rädd för så mycket saker. den där sköra.
de skulle bara veta tänker jag allt oftare.
vi diskuterar just stort socialt kapital på vår föreläsning. efteråt konstaterar gruppen att av oss 6 personer är jag den med mest sånt kapital. jag tänker i hemlighet att av alla de människor jag känner vet knappt någon om hur mycket ångest jag har. att jag gått i terapi flera gånger om. att jag skriver sådant här en tisdag klockan 12 när jag borde studera. det är inte någon annans fel. jag tänker att människor inte kan hantera den här sidan av mig. mest kanske för att jag själv faktiskt inte kan göra det. så fort jag visar en liten del av henne för någon får jag ont i magen.
det är precis som förra hösten. jag försöker kombinera dessa två delar av mig i en & samma kropp men jag tycker inte om den osäkra sidan. på riktigt så hatar jag henne. vill egentligen inte vara henne alls. men det är jag. också. ju mer jag låtsas att hon inte finns ju mer vill hon komma fram känns det som. hon kryper fram om nätterna då. förstör sömnen. springer ikapp mig på promenaderna i skogen. viskar i örat. jag är fortfarande kvar.
rationellt sätt tror jag inte hon förstör mera för mig än någon annan sida av mig. men hon får ta all skit när jag blir svag. jag har inte lyckats med att förlåta 11åringen i mig. jag håller fortfarande så mycket emot henne.
vi såg lars winnerbäck dokumentären förra veckan, jag & julia. när han står på skolgården på vidingsjö skolan & konstaterar att han inte ville vara där kunde det lika gärna varit jag. den där litenheten han beskriver att han aldrig kunde acceptera, det kunde inte jag heller. det där vemodet han säger att han så tidigt kände fast han egentligen inte visste vad det var. det kände jag med. också i mitt rum på tuvgatan.
det finns alltid ett vemod i mig. på wikipedia står det att vemod är en stillsam känsla av att någonting känslomässigt betydelsefullt är över & aldrig kommer tillbaka eller en lätt sorgsen längtan efter någonting. jag bär det där. jag vet inte vart det kom ifrån. men jag vet att det funnits där så himla länge att känslan är välbekant. jag har alltid längtat till någonting. kanske är det elden. att någonting ska brinna.
det har funnits där. det finns där än. på så vis har ingenting förändrats. det kunde lika gärna vara en tisdag i oktober i 4:an på vidingsjö skolan. då när jag gick hem mellan husen, genom stigen i skogen, hem till tuvgatan, till mitt rum med lila tapeter i trean.
detta är paradoxen i mig. med mig. jag blir mindre orolig & ångestig när mitt hem är städat. när jag vaknar helt okej tidigt på morgonen. när vardagen lägger sig över mig. klappar mig lugn med sina rutiner. men fan vad tristessen kliar i mig. helvete jag vill bara brinna ju. någonting måste kännas. någonting måste bränna.
det är just det. att jag alltid vill att det ska kännas, kanske för att jag är så van vid att det alltid gjort det. jag skräms av likgiltighet. av mellanmjölk & ändå är det kanske det som jag behöver för att inte vara så jävla orolig hela tiden. för att kunna somna om nätterna.
detta är paradoxen i mig. med mig. jag tänker att människor snart kommer att se igenom mig. det vet inte vem jag är. inte egentligen. den där människan de beskriver. den där glada som vill se till att alla har det bra. som vågar säga ifrån. sätta ner foten. som har ambitioner. ett stort socialt kapital. som är snygg. de kommer se igenom det. & då kommer de se allting som står här. om den här ångestladdade lilla personen som jag är. som går sönder så ofta. som är så jävla rädd för så mycket saker. den där sköra.
de skulle bara veta tänker jag allt oftare.
vi diskuterar just stort socialt kapital på vår föreläsning. efteråt konstaterar gruppen att av oss 6 personer är jag den med mest sånt kapital. jag tänker i hemlighet att av alla de människor jag känner vet knappt någon om hur mycket ångest jag har. att jag gått i terapi flera gånger om. att jag skriver sådant här en tisdag klockan 12 när jag borde studera. det är inte någon annans fel. jag tänker att människor inte kan hantera den här sidan av mig. mest kanske för att jag själv faktiskt inte kan göra det. så fort jag visar en liten del av henne för någon får jag ont i magen.
det är precis som förra hösten. jag försöker kombinera dessa två delar av mig i en & samma kropp men jag tycker inte om den osäkra sidan. på riktigt så hatar jag henne. vill egentligen inte vara henne alls. men det är jag. också. ju mer jag låtsas att hon inte finns ju mer vill hon komma fram känns det som. hon kryper fram om nätterna då. förstör sömnen. springer ikapp mig på promenaderna i skogen. viskar i örat. jag är fortfarande kvar.
rationellt sätt tror jag inte hon förstör mera för mig än någon annan sida av mig. men hon får ta all skit när jag blir svag. jag har inte lyckats med att förlåta 11åringen i mig. jag håller fortfarande så mycket emot henne.
vi såg lars winnerbäck dokumentären förra veckan, jag & julia. när han står på skolgården på vidingsjö skolan & konstaterar att han inte ville vara där kunde det lika gärna varit jag. den där litenheten han beskriver att han aldrig kunde acceptera, det kunde inte jag heller. det där vemodet han säger att han så tidigt kände fast han egentligen inte visste vad det var. det kände jag med. också i mitt rum på tuvgatan.
det finns alltid ett vemod i mig. på wikipedia står det att vemod är en stillsam känsla av att någonting känslomässigt betydelsefullt är över & aldrig kommer tillbaka eller en lätt sorgsen längtan efter någonting. jag bär det där. jag vet inte vart det kom ifrån. men jag vet att det funnits där så himla länge att känslan är välbekant. jag har alltid längtat till någonting. kanske är det elden. att någonting ska brinna.
det har funnits där. det finns där än. på så vis har ingenting förändrats. det kunde lika gärna vara en tisdag i oktober i 4:an på vidingsjö skolan. då när jag gick hem mellan husen, genom stigen i skogen, hem till tuvgatan, till mitt rum med lila tapeter i trean.
