pannkakshjärtat

igår fyllde en av de viktigaste personerna i mitt liv, flickan med världens största hjärta, 18 big ones. jag vet inte om hennes blodpump är så stor när det kommer till själva storleken men någonting jag vet är att den är lite som min & vi lyckas alltid ta in & förbarma oss över människor som inte ens skulle ge oss en fingertipp.

& i lördags hade vi planerat en riktigt brak fest för denna kvinna.



det var länge sedan jag var så nervös & både johans & mina händer skakade & johanna & jag sprang som yra höns runt i hennes mosters lägenhet. Sen kom carl i familjebilen & jag & johan drog mission kidnappa den blivande artonåringen. Efter en våldtäktupplevelse, många "vad sysslar ni med? jag får psykbryt" & "men kan jag inte få måla på mitt läppstift först?" kom vi fram till lägenheten.

Där kör vi en tvär omvändning & menar på att nej vi ska bara titta på film & sen när johanna ropar att lisa ska hjälpa till i köket hoppar inte två hundar ut ifrån sovrummet utan istället en hel drös med glada människor. Snacka om överraskning, vi lyckades!

& såhär i efterhand har det konstaterats att lisa upplevde den ultimata artonårsfesten, mycket fylla, mycket skriksång, mycket skratt & vara överallt ingenstans, lite spya, några tårar & jag ska bara sova lite först. Det får mig att tänka på vår artonårsfest förra året som för mig handlade om att kliva i spya, skriksjunga "vi ska till hultsfredsfestivalen",  gömma mig i stinas tvättstuga & sen bestämma hakuna matata - inga bekymmer. & det var det bästa jag någonsin bestämt.



så Grattis finaste Lisa med världens största hjärta.
om vi förlorar varandra här i vimlet så minns att jag står bakom dig.

En dag i september tvåtusenfem åkte jag och johanna tillsammans med en hel drös mer eller mindre okända människor till liseberg. Jag var så nervös på morgonen att jag vände mitt linne ut & in & på vägen hem fick jag låna en tröja av en pojke med intensiva bruna ögon för mina egna kläder var genomvåta av för mycket flumride turer. Det var starten på vad som i slutändan skulle ge resultat i form av vänner till år framöver & en & annan kärlekshistoria.



På hösten gjorde vi utflykt till limmernäs där vi spenderade hela natten femton personer i ett rum gjort för åtta. Jag spenderade den natten på ett golv med en arm omkring mig & sov inte en blund. På våren gjorde vi utflykt till skedas församlingshem & när det bestämdes att pojkarna & flickorna skulle sova separat bestämde vi i sin tur att vi skulle sova i matsalen. Den natten snodde någon min madrass & jag fick ligga intryckt mellan två pojkar var av en skrattade högt i mitt öra när jag höll på att somna & den andra lärde oss ”hur många ben har en spindel?” ramsan. Det var samma utflykt som philip lurade mig & johan att han skulle flytta, när vi satt i en busskur mitt ute i ingenstans.



& till slut reste vi till berlin. Jag & johanna delade rum & vi sprang mellan rummen fast vi inte fick. för första gången hörde vi boten anna, sen försov vi oss & fick panik sista dagen & när jag kom hem efter den resan hade jag inte ätit någonting på över tjugofyra timmar. På bussen hem vågade jag prata jag med pojken som hade ett alldeles för farligt leende för mitt eget bästa & där skapades också ”en klassisk johan” – watch out for the lady legs.



För dem som inte konfirmerat sig eller för dem som inte konfirmerade sig i träkyrkan i vidingsjö så handlade det om torsdagseftermiddagar i kyrkbyn med torra kex & saft, om gudstjänster på söndagarna & kyrktjänst, om utflykter, om lekar, om gud & om livet. För er som inte var jag så handlade konfirmationen om ingen sömn, världens finaste johanna & om att lära känna fyra pojkar närmre, dem som senare skulle på sitt eget vis spela varsin roll i livet som kallades mitt. två fick mig knäsvag & på fall, den tredje är min nuvarande bästa vän & den sista gav mig alltid kramp i magen av skratt & i efterhand är han nu en del av två i en kärlekshistoria jag fått följa i närhet enda från start.

det här är ett tal om rädsla & om att inte våga.
det är ett tal om att leva upp till titeln världens största fegis & om att vilja ha någonting så gärna,
någonting man inte tror man är värd att få.

det var en person som en gång sa till mig att "stina - är du kräsen eller vad är det frågan om egentligen, varför hittar du aldrig någon?" Jag blev stum av frågan, kunde inte svara då men vad jag egentligen borde sagt & vad jag säger nu till er istället är "det handlar inte om att vara kräsen, det handlar om fyverkerier i magen & rädslan för att det ska göra ont."

Jag vet inte mycket om besvarad kärlek i praktiken. jag är ingen expert gällande relationer, långdistans förhållanden & att någon vill vara med just mig för att jag är jag & ingen annan. jag har inte haft den blekaste aning om hur den såkallade lyckliga kärleken känns. Jag har aldrig vågat mig dit. Någonting jag däremot kan är den där rädslan som infinner sig i bröstkorgen, den som långsamt övertygar om att det inte är värt att chansa för att det kommer göra alldeles för ont den dagen det faktiskt tar slut & det kommer inte lilla jag att klara av.

Det här är allting som tar slut - sommaren, sportlovet, tet i tekoppen, du hade tid med lars winnerbäck, din födelsedag, böcker, skolan, det här talet, livet, svenska lektionen, kärleken.



min ena text har dykt upp titt som tätt på en hel rad bloggar jag läst. jag vet inte riktigt vad själva texten heter eller var den ursprungligen kommer ifrån men första gången jag läste den var på en blogg som heter niotillfem & hon hade döpt rubriken till "breathe into telephones". Texten handlar om att våga visa för människor att du älskar dem. att till exempel hoppa på det där flygplanet eller springa efter någon. Att göra galna saker för att verkligen visa för människor att du vill vara med dem. det finns en speciell rad i den här texten som träffar mig lika hårt varje gång "Don't let people happen to you."

jag, personligen, har släppt in människor i mitt liv & låtit dem försvinna igen. Jag lät dem passera eftersom jag inte vågade göra galna saker. jag vågade inte tala om hur jag egentligen kände och lät dem bara gå. detta är en försvarsmekanism, en inövad överlevnadsteknik som sitter inuti benmärgen, en rädsla som blivit en del av mig som person. Någonting jag lärde mig i efterhand var att det gjorde ont iallafall & Jag vet inte hur många nätter jag legat sömnlös eller hur många sidor i dagboken jag skrivit om just detta, i slutändan gick det ändå bara att konstatera en sak. det var inte värt att inte våga - jag förlorade ändå & den insikten gjorde bara ont.



det finns en bild i häftet på pete dorethy när han & hans band spelade på hultsfredsfestivalen tvåtusenåtta. Ett år senare vågade jag mig dit. i sex dagar träffade jag & mina hjärtevänner helsingborgare, hörde barappa varje gång vi skulle sova & såg en lars winnerbäck sitta på scenkanten med tårar i ögonvrån.

på lördagen, den sista festivaldagen, tvingade jag mig ut i regnet för att trampa bort till festivalområdet. jag skulle se Simon Norrsveden, främst i syfte att få höra den låt som för första gången öppnade mina ögon för att jag kanske inte är den enda som är skräckslagen och slåss med saker som för andra människor tycks vara bagateller. jag citerar nu låttexten rakt av. "jag skriver en sång där jag förbannar mig själv för alla dom små saker som jag önskar att jag hade gjort. jag kommer ångra att jag aldrig riktigt tog dig på allvar, att jag aldrig riktigt såg dig, att jag alltid gick och undra om det fanns något mer. den här sången jag sjunger för er ikväll det är en sång ni kommer att sjunga om sisådär en tjugo år, alla ni som är som jag & aldrig riktigt kommer se att den enda chans vi får det är den som vi får just nu."

senare på kvällen, i ruset efter lars konserten sprang jag på Simon mitt i vimlet. Två av mina vänner tvingade fram mig, jag fick en kram men glömde bort att fråga om han är lika rädd som jag.



någonstans tror jag ändå på kärleken. jag tror att den finns, för alla även för mig. jag tror att all väntan, alla de där dagbokssidorna och sömnlösa nätter kommer att löna sig i slutändan, om de inte redan gjort det.

för någonstans handlar inte kärlek om att man är för kräsen för att man inte tar den första bästa personen som rundar hörnet. kärlek handlar inte om kompromisser & "jag tar dig, du får väl duga". det handlar istället om att inte tappa tron på att fyverkerier i magen faktiskt kan infinna sig igen, att man en dag kommer övervinna den där rädslan för att det ska göra ont. själv skrev jag nio dagböcker om olycklig kärlek innan jag för första gången fick skriva om en lycklig. det finns helt enkelt hopp även för människor som sätter sig själva i facket "världens största fegis." Det finns verkligen hopp även för oss.

orka finnas ändå.

jag skulle kunna skriva om mina dagar eller om mina nätter. jag skulle kunna skriva om studentmössor, om stressmoment som växer sig skyskrapshöga & om längtan efter en torr träig brygga & en vän. jag skulle kunna skriva om bussturer eller bilturer, om dåliga spisar & människors besvikelse över en. 

jag skulle kunna, jag kanske till & med borde men jag kan inte. 



jag heter stina & jag är rädd. jag är så in i helvete rädd, för allt. för att gå sönder över stengolvet i hallen, för att ramla & inte kunna komma upp igen, för att aldrig duga till för någon, för att jag en morgon ska vakna upp i min säng & undra "vad det här det som de kallade livet & var var jag när det hände?" 

jag är rädd för att göra människor besvikna, som mina föräldrar, som människor som bryr sig om mig. Att de en dag ska vakna & tänka att de var värda mer än det dem fick. att mamma ska prata som den där kvinnan vid busshållplatsen jag tjuvlyssnade på, att hon inte ens orkar ta en promenad med sin egen dotter. att människor ska komma på att jag egentligen inte dög & då gå.

.

jag skulle sluta vara fegis
det har jag lovat tretton fjorton femton sexton sjutton arton åriga stina att vara.

det var en sommar & jag var fjorton år.



det finns människor som kommer in i ens liv & det klickar direkt. som att det alltid saknats en pusselbit & en dag så fann man den. jag träffade en sådan människa, en sådan pusselbit, & tillsammans delade vi en del av tvåtusenfem års sommar på det sättet man bara kan när man är fjorton år & kastas med tvära kast mellan förvirring, lyckorus och panik. 



det var sommar & jag kände mig naken utan mina stjärnor, gick långa promenader tillsammans med michaela, min pusselbit, & spelade in suddiga & skakiga videor med mobilkameran. vi sov över i ett tält, jag fick skjuts ut till slaka på en pakethållare & fantiserade om pojkläppar jag aldrig vågade pussa. det var kärleksfilmer & långa telefonsamtal om varför vi inte dög för dem.  

det var samma sommar som irma ramlade ner från ett träd vid kanten av fotbollsplanen & drog med sig en stor gren i fallet. det var också samma sommar som jag gick på min första konsert någonsin, vi gungade gungor & vidingsjö blev the hood.



jag var fjorton år & lunarstorm var heligt. jag lyssnade på håkan & önskade att en bil skulle köra över mig när jag cyklade över vägen. & när skolan sen började packade vi väskorna & åkte till öland & johanna skrek "malaria min mamma har malaria" & michaela & jag delade en nittio säng. Jag gav någon alldeles för höga telefonräkningar, pissenisse lapparna kom till & den är värd en nominering som en av de bästa veckorna någonsin. 
 


det var en sommar & jag var fjorton år.

när tappade vi varandra? 
hur kom vi så långt ifrån att jag knappt kan se er längre?