pannkakshjärtat

You are not a reflection of the people who can't love you.
- Caitlyn Siehl

 

vi är så spridda över jordklotet inatt. så som vi tidigare nästan aldrig varit. en av oss är full i en europeisk huvudstad. en annan har jag skrattat med ikväll genom telefonluren. jag tror hon sover nu. i min gamla hemstad snarkar de ikapp i sin dubbelsäng.

jag är vaken i en liten småländsk stad. lyssnar på förlåt att jag lämna dig sådär jag vet att det inte gör någonting men mig gör det rädd för jag saknar dig jag saknar dig du är min enda vän på den här jorden säger hör du mig?

när man lär känna människor & istället för att prata om vad som är ens favoritmusik eller vad man äter till frukost fuskar sig genom hela skiten & går direkt på det fula. det slafsiga. det som är nära. man sitter på en studentkrogstoalett & pratar om honom som fuckade up en. delar varandras ångest klockan 23 en tisdagskväll. det är som att man inte har tid med lära-känna-fasen för livet stannar inte upp. det tar inte hänsyn till att en hamnat på en helt ny plats. man måste bara få prata om han man råkade gå hem med. eller om den som inte hör av sig efter dejten. för hjärtat pumpar fortfarande & hjärnan stänger inte av.

sen ligger man där i varsin soffa en lördagskväll, skrattar så tårarna rinner & undrar hur den här människa för bara tre veckor sedan var en främling. nu när det känns som att den alltid varit här.

Det blev höst medan jag stannade inne i några dagar. nu går jag hem genom ett tomt campus. Det känns som att jag kan göra vad jag vill & går inte & lägger mig trots att jag har en sida kvar att skriva imorgon & böcker att läsa. jag vet att jag så många gånger undrat över livet. knappt vågat säga det men tänkt - är det såhär det ska kännas egentligen?

jag förstår nu att det är som med liv som med kärlek som med vänskap som med drömmar som med alltihopa. så länge det finns ett frågetecken framför är det inte det. för man vet. när man går hem klockan 1 en tisdagskväll med magen full av kladdkaka & hallon & bara vet att tamigtusan det var såhär jag ville att det skulle kännas att vara vid liv alla de där dagarna. exakt just precis såhär.

vi var ingenting. det kommer inte skrivas historier om oss. Inga kapitel. Knappt ens en notis. han är en pojke & jag behöver någon som är stark. men jag förälskade mig i hur det blev han & jag & inga andra varje gång. som att vi raderade ut dansgolv när vi såg varann.

idag är en helt vanlig tisdag. kaffet skvalpar i kopparna. bussätena är upptagna av nästan-vakna. på haningeleden köar bilarna & i deras radioapparater hörs morgonprogrammen. det är en helt vanlig dag i september. jag dricker mitt morgonté & går till sal B1006 för en föreläsning om litteraturhistoria. på arlanda ankommer och avgår flygplan. där ringlar köerna till incheckningsdiskarna. för så många människor är det här bara en tisdag i livet. det kommer att ljusna för att sedan mörkna & de kommer att gå hem från sina arbeten & skolsalar. det kommer att bli onsdag. en helt vanlig onsdag i september. kaffet kommer återigen att skvalpa i kopparna & bussätena fyllas. & en av mina bästa vänner kommer att ha flugit härifrån.

han kommer inte att dö har jag fått höra & det vet jag väl. han kommer i högsta grad vara levande någon annanstans & jag är så stolt över att han gör det. att han vågar bryta sig ut från tryggheten & att han doesn't let the fear of striking out keeping him from playing the game. men det har ingen betydelse. han kommer att fattas mig ändå. i allt. i det enkla & i det svåra. på ågatan. om söndagskvällarna. när snapsvisorna ska sjungas. när hjärtat värker. nu. från&med nu. 

det är en helt vanlig tisdag i september. några vaknar upp bredvid den de älskar. någon väcks av ett alarm. dem kliver på ett plan & startar ett äventyr. jag går hem från min föreläsning, kokar mitt kaffe & börjar en nedräkning. till att han kan sitta mittemot mig & dricka kaffe igen.

jag drömmer om ett hem med téburkar & kaffe, en flaska bubbligt vin i kylskåpet, kladdkaka i frysen & i en undangömd låda längst in i garderoben, ett gammalt cigarettpaket. ett hem planerat efter känslor. för känslor. min egna & andras. man känner vad man känner men hjärtesorg smakar bättre med en mun full av kladdkaka. 

 

ett hem med en mjuk matta en kan vila på när rummet snurrar. ett hem där man kan vara destruktiv när det känns som livet ställt sig bredbent & pissat på en. & som tillåter det. ett hem som smeker ens kind. som har en säng stor nog att rymma en man eller tre vänner. som erbjuder en kudde åt alla.

ett hem som rymmer de jag älskar eller bara mig. med svarta kläder i garderoben. böcker att bläddra i. poesi på toaletten. filmer för varje tillfälle. ett hem som känner mig. som är byggt omkring mig. av mig. för mig.

veckan som gick går till historien som den som lyckades klämma ut varenda känsla ur min kropp. på tåget från Linköping klockan 17 på söndagen fanns ingenting kvar. jag var tömd & min röst återigen försvunnen. lördagens festligheter hade allting intryckt på så få timmar. bara att den avslutades med nakenbad i stångån, världens bästa video från en buske & fulgråt som aldrig ville ta slut på ett tvättstugegolv.

på morgonen såg jag en av mina bästa vänner för sista gången på ett halvt år & hur mycket jag än skäms för att jag inte kan spela cool så skiter jag i vilket nu. jag är en fuck up en tönt en känslomänniska & jag ljög när jag sa att jag inte letar efter något storslaget för det är precis det jag gör. jag vill gråta på en toalett, ha någon som bär upp mig så att jag når dens läppar utan att stå på tå, galendans, skratt, vinfylla. jag vill skratta tillsammans bakom ryggen på våra barn för att de inte har en aning. inte ens den blekaste. 

jag lämnar coolheten åt dem som kan gå & lägga sig bredvid en människa de inte älskar. de som kan skiljas från vännen sin utan att fälla tårar.