Jag saknar det som inte finns.
den där svåra balansgången med när jag borde skälla på mig själv nu får du förihelvete skärpa dig stina & när jag borde klappa mig på axeln. ge mig själv tröst. men när övergår bearbetning i ältande? hur länge får en vara ledsen? när måste man skärpa till sig? & främst - hur gör man det?
nu vill jag lägga av.
jag borde förstått det men jag förstår det nu.
- I don't get it.
- & you never did.
Det finns inga skäl att blicka tillbaks.
Jag tog tillbaka mitt facebook-konto igårnatt. Där är det som att tiden stått still. Som att någon tryckte på pausknappen precis efter att kortet på calle i sin egengjorda krans togs. Enligt tideräkningen där har sofia & jag nyss suttit vid en å i göteborg & firat valborg. A hole lot of shit has going down since then. & om nu det är tre månader sedan midsommar kan nog de sista tre månaderna av tjugohundratolv ha någonting att erbjuda. Dem också. & det, om något, gör mig lugn.
Du kommer brinna upp & du kanske förlåtit, kanske förlåter.
det slår till mig i sidan & sen släpper det inte. för vi är två på den här cykelvägen som inte orkar mer. & egentligen känns det bajs att hennes ledsamhet ska göra min lite enklare att uthärda. men det blir så ibland, när en förstår att en inte är ensam i det en känner. egentligen blir man nog aldrig det för det finns alltid någon. någon som också går hem tidigt ifrån festen & ringer en vän.
*
Jag vänder ut & in på sommaren, blir aldrig sams med den.
det förflutna smakar inte saltvatten. det smakar mest choklad. eller kanske halloncider. & fantamig om inte solen sken jämt då. nu är det bara paraplyväder & nästan-vantar-kyla. det en minns var att en skrattade jämt fast det gjorde en ju inte alls det. så ville jag ens ha det, egentligen? eller är, faktiskt, dessa regntunga skyar de ljusaste jag sett?
& du har någon ny att somna bredvid nu.
nån slängde ut dig som en sommarkatt tillslut, som om det gjordes för din skull.
när vi kliver upp för trappan till övervåningen är det som att hela rummet går i något slags efterkrigsljus. här har människor tryckt ner sig i soffor utan ens en vindpust emellan sig. på fyllan kan vi sitta sex personer i en tresitssoffa men i nyktert ljus blir vi irriterade bara någon sätter sig på sätet bredvid.
jag ser de där händerna mot ryggar som trycker lätt. händer i andra händer. blickar. blickarna. vi gömmer oss långt in i lokalen & jag har svårt att andas. det har aldrig handlat om vem som helst men min ensamhet ser så ful ut här. att jag självbelåtet suttit där & trott att jag skulle kunna få ha de där blickarna jag med. det trodde du va, skriker någonting långt in i huvudet. det trodde du va?
jag tvingar ut dem på gatan. där jag kan andas. där det är tillräckligt mörkt så att min ensamhet inte syns.
om du vill så kan vi leta upp en fest nånstans för mig inatt.
jag tycker att alla människor någon gång förtjänar att få ha en vän som en kan vara sex timmar i en bil med & det aldrig blir tyst (förutom när båda två försöker lista ut vad de ska byta om till när de anländer hem.) en sådan vän som, när dens syster frågar om det inte ändå blev långtråkigt att färdas fram&tillbaka till uppsala under en dag, tittar på dig & du på honom & så gapflabbar ni för nej, det blev aldrig långtråkigt. det finns alltid någonting att skratta åt.
en sån där vän som säger stina jag tänker - du tar med dina cider & en svarar att det har en redan tänkt. en sån där vän som hoppar runt tillsammans med dig i ett kök för att ni gjorde den bästa high fiven någonsin, som dricker direkt ur tetrapaketet påvägen in till stan & som inte skäms när en sluddrar för han sluddrar också. en sån där vän som en skriker till att vi måste till platens ju & han får något lömskt i blicken & svarar ja. för hakuna matata fungerar fortfarande. & för att en lovar att diska hans diskberg. & när ni kommer ner ska han springa på toaletten & säger köp mig en drink fast han menar det inte & när han kommer tillbaka får han en sexa i handen. någonting som den fattiga drinkbeställaren ångrar våldsamt dagen efter. sen dansar ni till stängning & tar en sån där vi-berättar-inte-om-det-här-för-någon-promenad hem.
jag tycker alla människor någon gång förtjänar att få ha en johan. det borde nästan tamejsjutton vara en mänsklig rättighet.
I’m still crazy for you, that’s for sure.
hon vet ingenting om oss, hon vet inte ens att jag funnits.
jag har pausat filmen på 1:47.59. dricker té. är.
det ser så retsamt självklart ut på andra sidan av insikten. att jag kramar & pussar på mina vänner mest av allt på fyllan. att det är då jag vågar dra någon tätt intill. sitta intryckt i en soffa på en uteplats. sitta i knä. vara nära. för då tänker jag inte på hur.
utanför dimman tänker jag på hur jag har mina händer. & så blir jag obekväm för exakt hur jag ska ha mina händer det vet jag aldrig. mamma säger det klassiska det där måste du jobba med & jag vill som alltid skrika (fast det gör jag ju aldrig) tror du inte jag redan vet det? jag är trött på att jobba med mig själv. ungefär lika trött som på att jag hela tiden bryr mig om var jag placerar mina händer.
Morning will come & i’ll do what’s right, just give me till then to give up this fight.
jag kommer från en förfest där alla vinglade förutom jag & ändå hade jag roligt. sådär magknipsroligt. sådär så jag glömde svara på världens finaste sms & nu vågar jag inte svara för jag är rädd att det kommer väcka honom. så jag väntar tills imorgon.
& det är någonstans det jag fastnar för i varje natt. att allt får vänta tills imorgon. det är bara jag, en katt & några arbetstimmar. det är som min halvtimmas terapi bilkörning ifrån norrköping imorse kl. 5. melissa horn så det dunkar i bröstet & 120 kilometer i timmen. bara jag. där blir det så klart att jag känner tiden gå men ingen stress men jag lovar att jag lämnat dig tills dess.
Jag måste sova tills vintern är borta.
jag vet så många som inte alls förstår, som inte kan greppa & jag har slutat försöka förklara för inga ord verkar räcka till. det blir lätt så med saker en nästintill älskar. dem känns alltid så mycket större än vad några futtiga ord kan visa & då gömmer man dem gärna i sig själv. för ingen ska få ens möjlighet att förstöra. men lukten. den lukten. att få knäppa en burk i en halvtrasig solstol med mössa på huvudet för att dölja sitt smutsiga hår. ha dunkande musik i bakgrunden var än man behagar gå.
*
han kommer varannan vecka & på söndag när han går känns det lätt att vara ensam, svårt att vara två.
det som skrämmer mig är att jag inte vet hur en spenderar en söndag med någon, hur en inte går hem själv & exakt hur lång tid det nu tar att låta någon komma nära. jag vet inte hur en inte är själv. det är därför det aldrig handlat om vem som helst. det måste vara någon, utan återvändo. annars kommer jag springa tillbaka till bara mig. för det är enklast så.
Känt sig utnyttjad & säkert utnyttjat nån men inte varit människa nog att säga ifrån.
jag åker buss hem & dropparna på fönstret & kylan i luften viskar om höst. att den nog är här nu. jag tänker på det där med dåliga människor igen. det jag tänkt på väldigt mycket de senaste dagarna. Att jag inte ens kan påstå att dem finns. för jag tror det är att göra det för enkelt för oss.
ibland gör människor shitty things som värker sönder i en & det vore så skönt att kunna slänga det i deras fejs. att de är lite sämre människor än resten av oss. men vi är människor & vi felar. det är som stina sa igårkväll. människor gör ibland dåliga val. det ursäktar inte. det betyder inte att vi ska rycka på våra axlar. att vi inte får vara arga. men att påstå att en människa är dålig för att den gjort ont i en är att förenkla. det är att göra det lite lättare att andas för en själv.
för några veckor sedan kom jag hem, la mitt huvud mot min mammas axel & hon sa att det är bara att du lär dig för du kommer träffa så många fega skitar i ditt liv. & precis så tänker jag. människor kommer fortsätta att göra dåliga val. det kommer att göra ont & det kommer att vara förjävligt men jag kan inte kalla den människan sämre för det. för då måste vi ju alla vara dåliga människor eftersom vi allesammans kommer att göra ont i någon annan, någon gång.
Känner inte igen mig, det här är inte jag, jag tar allting så enkelt, har förträngt hur det var.
fast den där klumpen jag brukar få varje höst, den där som kurar ihop sig i bröstet, som har förmåga att äta lite på mig, den infinner sig inte nu. kanske har den rymt. kanske handlar det om att jag trodde så starkt på att efter den 1 september kommer jag gå hem & vilja dö i min säng. det ville jag inte. det var det sista jag ville när de tände på scenen. jag shottade istället upp en hel sur äpple tillsammans med j&o & var kvar på krogen till stängning.
det som var framför oss då må vara i backspegeln nu men vi fortsätter snitta hundratjugo på motorvägen & precis som jag misstänkte så väntade inte tjugohundratolv. dagarna har ändå gått trots att jag har velat dö i min säng. men jag har slutat vara ledsen nu.
jag är glad nu. med ledsna inslag & inte tvärtom.
Men jag ska aldrig vara mot någon annan som du är mot mig.
Om vi bara vore något mer, mer än bara nästan lika snygga.
det skrämmer mig hur jag känner dig. att det räcker med fem minuter i en fylledimma för att veta om. jag har aldrig kunnat en människa så. jag kan inte ens mig själv så.
det är hur du puttar iväg mig för att dra mig nära. med all den där ilskan du häller ut över mig. för du vet att jag står pall. av någon anledning står jag alltid pall för dig. & som vanligt vill jag skrika in i telefonluren att du måste sluta upp med att misshandla dig själv såhär. du måste, precis som jag, sluta upp med att lägga det på dig. & som vanligt, som alltid, vill jag säga, att jag älskar dig fast jag inte kan vara med dig. att jag är ledsen för det.
men istället står jag pall & låter dig slå lite på mig, för omväxlings skull. för din skull.
