*
fårösund, jag är tillbaka.
& om inga goda skördar nånsin fötts ur allt mitt slit kan jag ändå konstatera allt som skett har lett mig hit.
& påsklunch, besökt farfar, kört genom slätten & pekat ut varje hus som "det där skulle jag inte säga nej till", åkt förbi det gröna radhuset jag spenderade mina första sju år i, haft farmor-tid. suttit nere vid ån & skrattat med de finaste som finns medan solen går ner bakom ryggarna på oss, satt upp studsmattan i johans trädgård för att jag, calle & elin vill det. dansat genom natten, druckit vingeldrycker, vaknat upp & tänkt "aldrig mer" för att samma kväll göra det igen. & någonstans mitt i allt detta vinglande & gapflabb av skämt som gått för långt har jag ännu en gång förstått, ni är det bästa som hänt mig.
när jag skriver det här sitter jag i det gröna köket, vid protesfabrikens stängsel spelas ur högtalarna & jag försöker att hålla tillbaka tårarna. kanske på grund av låten, kanske på grund av min nyfunna blödighet eller bara för att någonstans inom mig förstår jag att detta är sista gången jag lämnar linköping för ön. för fårösund. för järngänget, skrivarna, det provocerande kollektivlivet.
när ni läser det här är jag på väg. igen. med vetskapen bak i huvudet att det är sista gången. & samtidigt så otroligt övertygad om att det här är min tid.
fortsätt som ett hjärta som vägrar sluta slå.
att känna sig ensam. först det svaga petandet mot organen som kliar, skaver, som sedan ökar för att till slut slå, hårt.
att hantera slag. kliv av en hållplats för tidigt & nynna på "du är snart där." upprepa fortsätt, fortsätt. att det är inte bara jag som går ensam hem ikväll, att det finns tusen av oss, & tänk om vi kunde samla ihop oss kanske känslan av slag skulle blekna en aning. eller så kunde vi bara vara ensamma tillsammans. vad jag vill ha sagt? att du inte var själv om att gå ensam hem inatt.
han säger hej stina (fast på engelska) kom & dansa med oss nu.
nu fortsätter jag min återställning med frukt, ett till glas vatten & hoppas jag kan träffa de där fina ikväll igen.
*
blitt sparkad runt några gånger som en del måste bli för att fatta vad som betyder något.
jag gråter. tre gånger under en & samma film. sen gråter jag till nästa film. till nyhetsmorgon & jag undrar om jag blivit blödig eller om det betyder att jag är lycklig nu? ("jag gråter bara när jag trivs med livet. när jag slutar trivas slutar tårarna rinna.")
jag cyklar. i medvind med musik i öronen. jag träffar lisa vid ån & hon reder ut några av mina nystan. vi bestämmer oss för att sluta jämföra. sluta oroa oss. jag kör den blå faran. jag äter glass med johan, inte på vår brygga för där sitter några andra men kanske kanske kan den bryggan göra underverk för några fler än oss. jag träffar barndomsvännen som alltid gör mig varm i hjärtat. jag fikar med linköpingstrion som ger mig ännu fler sommarkänslor. jag bråkar med framtiden, om framtiden. jag försonas med min hemstad.
nu är det gott att leva.
efter vad som kan vara världens finaste bakishäng som innehöll årets första bosseglass, sittdans i carls silvriga fara, spontantrip ut till en sjö & en brygga där solen speglade sig i vattnet & håkan spelades i bakgrunden ("om jag fick välja hur jag skulle leva mitt liv skulle jag vilja leva det precis såhär.") & avslutningsvis pizza i johans kök är det nu måndag. vårdcentralstiden är bokad & idag har jag en dejt med den där fina lisa.
lite lyckolåt, rimmande sms & i'm going out tonight.
du är snart där.
idag sätter jag mina fötter på linköping mark, för sista gången som besökande öbo.
*
det känns konstigt när jag frågar mina kära därhemma vad de gör i helgen & faktiskt kommer på att jag kommer vara där att inräknas i planerna. en till hemvändargång är snart här.
*
jag lägger ner nu när du inte ser vad som finns här.
jag tänkte på en sak idag, i skogen, på stigen mellan hem & frukost. när slutade jag tro att allt skulle ta sönder mig?
det kunde räcka med en utebliven blick. ett bråk. någon som glömde ringa. någon som inte ville ha mig & varje gång trodde jag att nu dör jag. på riktigt. alltid lika övertygad om att hela min värld skulle rasa samman. att jag skulle gå sönder. varje gång.
& jag tänkte genom skogen idag att en sån här sak hade tagit sönder mig. eller jag hade trott att den skulle göra det. fast den gör inte det. jag vet det nu & jag bara undrar när hände det? när förstod jag att världen inte behövde rasa samman för att det gör ont? att jag inte behöver bli fucked up resten av mitt liv på grund av att han inte ville ha mig? att det inte betyder slutet på en vänskap bara för att man skriker på varandra?
när hände det? vaknade jag upp en morgon & bara förstod? eller har det kommit smygande, sakta, krypit in i huvudet & långsamt långsamt ändrat tankebanorna? jag vet inte. jag vet bara att jag inte dör trots att jag inte har svaren på frågorna. jag vet bara att världen & jag fortfarande finns kvar.
*
för jag tror att livet just har börjat & det blir vad jag gör det till.
svar: nej jag sover inte. detta kan skyllas på två saker. 1. kaffe. 2. frida.
förklaring 1. att dricka kaffe gör en pigg men det är så hemskt fint att ha kaffe-stund med en viss tove sådär på kvällskvisten att jag för allt i världen inte vill avstå från den stunden. förklaring 2. frida länkade från sin blogg till en annan blogg & nu har jag påbörjat en lista som blivit 18 nummer lång med saker jag ska göra med start imorgon. post-it-lapp på dörren.
bonus. kan avslöja att listan innehåller saker som säg ja i en hel vecka, skriv en lista med 100 saker som gör dig glad & ring farmor. ska man leva så gör det nu, som maia hirasawa sjunger.
ska man leva så gör det nu.
jag har förfestat sju personer i en bil. jag har gjort visby osäkert. jag har gjort någonting som fått johan att skicka den nuförtiden vanliga frasen "du alltså." jag har sovit i en bil tillsammans med tre favoriter. jag har gjort en nästan walk-of-shame över coop-parkeringen. jag har fått festivalkänsla. jag har skrivit milslånga meddelanden hem för det finns mycket att säga & jag kan inte hålla mig kort. jag har applåderat en vän för hans sätt att ta allt ett steg extra. jag har diskat klart.
mitt i allt det där blev det april & mindre än två veckor kvar till påsklov & mindre än en vecka kvar tills pappa kommer hit & antologi-inlämningen flög förbi & solen tittar fram nästan varje dag & vet ni vad? man glömmer att man trivs med livet ibland.
*
när det förgångna knackar en på axeln & säger "hej hur är läget?" är det fint att kunna öppna upp telefonen & få någon som knackar en på andra axeln & talar om att det inte är så konstigt att man faller sönder lite ibland.
