vi två, sen vi var 17 år.
Hon ringer mig & vi säger vad länge sedan det var. det har gått två dagar.
Saker som kan hända på två dagar. Du kan råka hångla med någon. börja sakna någon du inte får sakna. Hitta en ny sjukligt bra låt. Hitta flera. Börja skriva på tre blogginlägg. Bli klar med ett. Bli kär. Bestämma att vi ska nog bli du&jag ett tag (gärna ett bra tag om nån undrar) Bli riktigt sugen på en latte på stammishaket. Möblera om i bokhyllan. Färga håret. Duscha. Hitta den klänningen på stan.
Allt kan hända på två dagar. Allt. & det vill jag berätta för henne. Diskutera med henne. Vrida & vända på med henne. Fråga om råd av henne. Skratta åt klantigheterna med henne. Skaka på huvudet åt det som gör ont med henne. Jag kan sakna henne efter två dagar & det är ingenting.
Idag reser min sofia till alperna. Bland fjälltopparna kommer hon vistas i minst fyra månader, möjligen fem. & medan hon kommer flyga runt i pudersnö & dricka mängder av billig öl, kommer jag att räkna ner, tills dagen hon kommer sitta mittemot mig på kaféet igen.
*
vill du
leva
eller
överleva?
du fråga vem som förstört mig.
jag tog en omväg idag. när jag lämnat av johan svängde jag vänster istället för höger. för att få lyssna på en låt på toves skiva. för att få andas. jag vill inte vara här & samtidigt vet jag inte var någon annanstans jag skulle vara. får avstånd det att göra mindre ont? får jag nu betala för att jag flydde? är det såhär payback känns?
jag tar omvägar för att plocka upp mig. det är så det går till. plockar ihop. går sönder. plockar ihop igen. inbillar mig att det här klarar jag för att sedan sitta, som nu, fem i två på natten & undra när jag började ljuga så dåligt?
jag tog en omväg idag. för att det var sådär läskigt mörkt igen.
säg är det långa nätters fara att se det man vill se & var den man vill vara.
jag misstänker att jag inte kan förklara, hur mycket jag än vill, men skam den som inte försöker.
ikväll var jag & min mamma på konsert i crusellhallen på konsert&kongress. det var som terapi. som att någon skakade om mig & sa det är okej det är okej i en timma & fyrtiofem minuter. jag ville gråta skratta ställa mig upp skrika vänta melissa jag måste bara skriva ner något. jag ville spela in varje rad hon sjöng så jag vid väl valt tillfälle kunde visa det för någon. citera henne rakt av - säga det är såhär det är. jag tänkte jag behöver aldrig mer skriva någonting i hela mitt liv för det här säger allt & samtidigt ville jag bara just det. skriva ut vartenda fjuttigt ord jag spar på.
ikväll var jag & min mamma på melissa horn (precis som den där novemberkvällen för två år sedan) men det kunde lika gärna varit ett terapisamtal tillsammans med flera hundra andra.
Jag måste säga något innan jag somnar.
dessa anständiga tider. med anständiga tider menar jag att gå & lägga sig innan tolv & gå upp klockan åtta.
jag hatar dem. det är inte mycket jag vill hata öppet (eftersom jag bestämde i åttan att hata är ett för starkt ord för att slänga runt med) men seriöst - jag hatar anständiga tider. eller vad någon bestämt skulle vara det. kanske hatar jag mer den någon som bestämde att anständiga tider just skulle vara innan tolv & innan åtta.
om jag får gissa var inte denna någon vare sig morgontrött eller kvällspigg. den var nog heller inte kalastrött till klockan tio på kvällen & efter det pigg som en mört. ansåg inte att de bästa samtalen sker efter midnatt, att det finns något magiskt i natten & att där finns ord som vill bli skrivna. jag har en stark misstanke om att det kan vara samma någon som myntade begreppet "morgonstund har guld i mun."
jag säger upp till kamp mina nattugglor - för vem har bestämt att det är vi som ska ta hänsyn till de morgonpigga & inte tvärtom?
Truth is that there’s no reason for me to even see your face anymore.
ibland finns ingenting kvar att säga. då gör man istället. som att bjuda till förfest i sitt eget hem. dansa. vakna bakfull. handla onyttigheter som förr med johan. titta på inspelade serier med en far. ha en välbehövd skypedejt med tove. söndagsfika med sofia. röka en cigarett. eller flera. gå barfota i skorna trots att det är i slutet av november.
ibland finns ingenting kvar att säga för allt har redan sagts. då vilar man i tystnaden istället.
ta min hand & kom så går vi vidare.
då: du var tvungen att somna innan mig.
nu: du var tvungen att låta mig gå innan jag gjorde detsamma.
*
jag kommer att utplåna mig själv om jag fortsätter såhär.
Du ska veta att jag saknar dig.
sedan dagen jag klev på färjan utan returbiljett har jag saknat. jag trodde det skulle gå över men det har aldrig slutat. det har inte gått över. saknaden har inte minskat i omfång. den har bara förändrats. från att vara hjärtskärande jag kan inte se på en enda bild utan att börja lipa till konstant bara alltid där.
någonstans förstod jag att från & med nu finns inte alla jag älskar på ett & samma ställe. jag kommer aldrig mer komma tillbaka dit. till mitt rum med havet mellan trädtopparna & kristofer&tove precis precis bredvid. det gör fortfarande ont men jag accepterar.
jag förstår att saknad får man lära sig att leva med. inte bara genom en iskall vinter som jocke berg sjunger utan genom vår, höst & sommar också. jämt. fast så får man också försöka förstå, jag har en vän i många städer. jag går aldrig ensam mer.
om du letar efter nån som möter din blick under täcket en söndag i november.
*
hur kommer det sig att när jag väl hamnar i samtal med snubbar på fyllan handlar det om
1. hur lite jag fungerar i ett förhållande (hur mycket han tror att jag ljuger)
2. att han har hund (väntar på raggningsrepliken - "kom hem till mig så får du klappa på min "vovve"")
Som löv i november, så måste du falla.
ibland är jag precis som dig november, hård, kall & mörk. en hållplats ingen vill gå av på. ingen slutstation. 
jag kan inte dansa så fint som du.
stina, du får gärna komma hem nu.
vad du än gör med mig nu & vad du än försöker säga nu så får du mig ändå.
som att hennes skrik blåste ut mitt huvud. det blev klart. det är en sån där natt inatt då jag skulle kunna ringa dig för att säga som det är. för att bara få det sagt. så skulle jag sms-väcka alla jag tycker om för att, virrpannan har fått klarhet & det måste sägas - innan hon somnar. till sist skulle jag smsa L, skriva "du har ett inlägg tillägnat dig som väntar."
småsmå barn kan dö om de inte hålls om av någon. om det inte får närhet. hur läskigt är inte det? någonstans växer vi sedan upp & tror att vi kan klara oss utan. att som fullvuxen människa ska vi vara starkare. men har vi ändå inte kvar det där lillalilla barnet inuti oss någonstans?
är det så konstigt att många går ut på krogen letandes efter någon? är det konstigt att hon springer hem därifrån för hemma finns en varm kropp & på dansgolvet bara letande händer? hon behöver ju inte leta mera. är det konstigt att man försöker tills det inte finns en smula kvar? är det konstigt att hon åkte dit trots allt? är det konstigt att han borde säga nej men säger ja? är det så konstigt att hjärtat seriöst gör ont? är det konstigt att vi kysstes fast vi inte fick? är det konstigt att människor böjer sig, förstör sig, slår på sig & vänder tillbaka? är det så jävla konstigt?
nej. nej. nej. nej. nej. nej. för bakom vår vuxna fasad finns ett litetlitet barn. som dör om ingen rör oss.
Jag har skrivit mina regler, ingen fick ändra på dom.
yes, i was crazy for you.
*
jag drömmer om dig.
& nu minns jag, jag förstår inte kärlek, inte det minsta.
jag lyssnar på tredje melissa horn skivan istället för den första. Är arbetslös istället för skoltrött. Cyklar fram & tillbaka bredvid tinnerbäcken istället för på haningeleden. Men förutom det så skulle det lika gärna kunna vara tvåtusenåtta & jag skulle kunna vara sjutton år.
det är likadan hjärtvärk, likadana helvete-imorgon-är-det-måndag-igen-söndagar, likadan rädsla för att gå sönder över asfalt/biosalongsgolv/kullerstenar/smutsiga kroggolv. Det är likadan måndagsångest, likadan jag-kommer-att-dö-känsla, likadan längtan efter helg, efter någonting nytt, efter att det här ska gå över snart gärna nu. 
jag är lik väl som då nollställd inför nästa år. fredagarna är heliga, jag känner igen mig själv mer i orden jag skrev för tre år sedan än de som skrevs i år i juni, jag stänger in mig i mitt rum & jag sliter hårt, igen, för att få till de där få stunderna då det inte är svårt att andas. då det inte gör ont.
ibland undrar jag om allt mellan nu & då raderats ut. hur skulle det annars kunna vara såhär? Jag vill liksom ha kommit längre. Lärt mig knep för hur man botar & samtidigt förstår jag att det vet jag ju redan. Det kommer att gå över. det gjorde det förra gången, det kommer det att göra igen. & tills dess får jag möblera om. Titta alldeles för mycket på one tree hill. Eller på kärleksfilmer med olyckliga slut. Lyssna på melissa horn. Leva för helgerna. Leva för de få stunderna. Tills dem blir flera. Tills det andra bleknar bort.
*
Jag har bestämt att stå helt utanför det där som jag blir ledsen av.
För någon vecka sedan tog jag bort mitt konto på ansiktsboken (ja jag vet att det kallas facebook men jag tycker om att döpa om engelska namn till svenska därav också fred&kärlek & espresso huset.) jag tänkte att detta ska inte bli någon stor grej (& tillfälligt) men det hemska är att jag insett, det är en stor grej. eller det var det.
För jag har kommit att förstå att jag har ägnat hiskeligt mycket tid där. Varje dag. åt andra människors liv eller snarare åt andra människors utvalda bitar av sina liv. klickat klickat & klickat vidare. det skrämmer mig för det är faktiskt så att jag slösat med pinsamt många timmar & på sista tiden mest mått dåligt när jag tryckt på logga ut.
Allt är inte bajs med ansiktsboken. Det är en bra sida så länge du kan förstå att det inte har hänt någonting nytt sedan förra gången du loggade in, för två minuter sedan. Så länge du kan hålla dig från att titta på den där någons sida. så länge du har vett att gå därifrån istället för att snoka på någon människa du inte alls känner. Jag hade inte det vettet & nu, nu ska här levas ännu mera liv. mitt liv.
