pannkakshjärtat

människor kommer alltid att såra varandra. så är det bara. det får vi leva med. men det finns skillnader. det finns dem som avverkar människor som slit & släng produkter, som handlar mot bättre vetande, som trots att de vet att dem gör fel gör det igen. & igen. & igen.

jag skäms över er. jag skäms över att behöva sitta bredvid er på bussen, skäms över att gå på samma gator som er & jag skäms över att behöva titta in i någons ögon & veta att det där är min vän som behandlar någon så. jag står oförstående inför er.  

om en är medveten om att en får det att göra ont i någon är det väl ens förbaskade medmänskliga plikt att få ett slut på det. även om det kanske bidrar med obekvämligheter för en själv. för i slutändan kommer det ned till vilken slags människa en vill vara & då ska det minnas att det är skillnad på att ha en kuk & va en kuk. 

om det blir såhär när en börjar andas liv vill jag aldrig mer lägga av med det. aldrig någonsin igen. då vill jag för alltid spela 90-tals skivor, dansa breakdance & dricka vingelvatten. gapflabba över det faktum att alla dricker på "jag har aldrig sett calles snopp" & bara ramla runt. ramla in i någon för att sedan ramla ifrån. vara galen med andra som inte dömmer dig för det. hakuna matata ut i varje fingerspets. 



så jag lagar gärna fyllemat i ett hus i hjulsbro, drar låga skämt & däckar i calles one piece klockan sex. eller var det sju? för att sedan vakna & försöka avsluta varandras vafan gjorde jag igår - meningar. så säger jag som en nära vän skrev, vi lever livet du & jag - det livet som är bra.

Du vet när allting går bra
& dagen är klar
& livet är som bubbelvin.

mina vänner somnade nog på momangen när de la sig i sina sängar & jag är vaken. lyssnar på some things last a long time om igen & vill inte sova. inte riktigt än. jag tänker att kanske är det dags nu. efter tid som gått då jag gömt undan mig. ifrån allt det som känns.

det kanske är dags att slänga sig in. inte i kärlek (aldrig står stadigt) men in i livet, igen. med kropp, själ & hela skiten. dyka rakt in. stänga av hjärnan & låta någonting annat få ta över ratten. växelspaken. gaspedalen. jag har redan tänkt för tusen år framöver, jag behöver inte tänka mer. ska en börja imorgon? på direkten. börja andas liv igen.

jag vill inte längta efter sommaren. jag skulle kunna göra det, om det nu var en sådan där smygande varm längtan att gosa med, men det är det inte. min sommar-längtan är en brutal överfallande jag-vill-ha-det-nu-så-himlans-förbaskat-jägarns-gärna-längtan. som är svår att springa ifrån. eller tänka bort. eller göra någonting med överhuvudtaget.

så räknar jag dagar, inser att februari är snart här. det kommer födelsedagar, tjugoettårsålder & återträff. någonstans där kommer sofia återvända till hemstaden & tove vänder neråt i sverige igen. & i maj tjatar jag hål i allas huvuden med hur fort allt gick. men just nu sitter jag bara här, i januari, & önskar att vi skulle kunna sitta på trottoaren mitt i natten med en kaffekopp & cigg. barfota.

  

jag får känsla av att vilja krypa ihop på marken men hejdar mig. det är inte min tur att ligga ner. 

men det här livet. varje liv. att det ibland bara är sorligt. lämnar en bränd någonstans. liksom dumpar av i någon mörk gränd & beordrar en att hitta hem. & slutar aldrig upp med att göra det. det sliter, river, bankar & slår på en. i en. helt plötsligt höjer & sänker sig inte bröstkorgar. & det rycks mattor undan för fötter där en trodde en stod stadigt. en tappar grepp & det gör ont. det gör så förbaskat ont.

det här jävla livet. som ibland bara är sorgligt & ändå vill vi leva det.

Du sjunger oss sånger att sorg är kort
Låtsas trösta när sol går ner.

Nej, jag vill inte resa runt i Asien eller hoppa bungyjump i Australien. Inte heller vill jag gå en fyraårig utbildning i en universitetsstad. Jag har ingen längtan efter att någon ska vänta på mig när jag kommer hem eller att få en bula på magen som inte är gjord av glass. jag tycker inte att en solsemester i sommar skulle vara pricken över i:et & jag ser inte det bra i att veta exakt vart jag ska hela tiden. Men för dig så kanske det är det & det får vara så. Det är okej.

Jag gillar att dricka bärs på fredagarna, tokdansa på lördagarna & jag ser en charm i att jag inte vet vad han hette som jag hånglade med sist. Vem vet, jag kanske vill vara solokvist resten av mitt liv? Jag tycker att irland vore fint att besöka medan jag drömmer om nästa tatuering & tågluff. Jag planerar för festival redan på vintern, går omkring med författardrömmen i fickan & för dig kanske det inte är såhär det är & det får vara så. Det är okej.

vi vill inte allesammans åt exakt samma håll, kan vi inte bara komma överens om det? att det får vara så. det är okej.

jag vänder dygn som en annan vänder pannkakor. 

det hänger nog mest ihop med att jag aldrig ser en anledning att vare sig gå & lägga mig eller att kliva upp. men jag låtsas istället att det beror på mammas spotify premium & att en sofia, flera mil bort, är vaken. när jag inte är vaken om natten eller somnar om på morgonen blir jag nervös över handboll eller räddad av några av de där jag håller närmast hjärtat. & så fikar jag.



så blir det helt plötsligt fredag & jag sitter här, så långt bort en bara kan komma från fredag gör jag vad jag vill, i den där finaste tröjan jag pillat på i flera månader. & kanske borde jag bryta ihop nu. någonstans inuti sägs det att det vore ok. men jag gör det inte iallafall.

det handlar om hur en ser på det. att se det som någon som ljuger för att må bättre själv, även om den ljuger om dig. att se det som lars säger. se det som att fredag gör jag vad jag vill inte är över - bara byter skepnad. se det som att ingenting är förevigt, det är bara just nu. det hänger nog mest ihop med att jag vuxit men jag låtsas att det beror på att jag valt det, inte att det bara blev.

Det enda du kan komma tillbaka till är ensamheten & du måste älska den
för om du gör det kan allt annat få vara hur bräckligt som helst.

Kyss mig så att nånting händer
Slå mig så nånting blöder

kära hjärta. kära knytnävsstora blodpump som bankar i mig. det här är mitt sista erbjudande. om jag lovar att inte dricka lika mycket cola & spara chokladen till lördagarna. om jag tar cykeln trots att det regnar. slutar sitta still vid dumburken & avstår från vingelvattnet lite mer. om jag försöker att inte hetsa upp mig över små sakerna, räknar till tio oftare än aldrig, lägger ner skräckfilmstittandet helt & försöker att inte leva mig in fullkomligt i handbollen, slutar du släppa in då? 

det spelar ingen roll att det bara är en millimeter. det räcker. det sätter sig direkt. går rakt in. jag kan inte längre falla sönder. det är omöjligt. det blir tröttsamt att hela tiden behöva plocka ihop. & det skrämmer nästan vettet ur mig att det till slut kan dyka upp en gång då jag inte orkar plocka ihop längre. så snälla hjärta. snälla knytnävsstora blodpump som bankar i mig. jag lovar att ta hand om dig. om du tar hand om mig - & slutar släppa in. 

Jag vill inte suddas ut för kärleks skull även
om den som suddar är öm & kärleksfull.

jag träffade en person häromdagen som också gick i 7, 8 & 9c. vi var aldrig vänner då, vilket såhär i efterhand ter sig helt uppåt väggarna men det är en annan historia. vi följdes åt genom hela högstadiet, på var sin sida i klassrummen (jag vid fönstren, alltid vid fönstren) men vi levde i samma värld. & vi minns fortfarande, trots fyra & ett halvt år därifrån, vilka som gjorde mest ont.

jag undrar om de förstår. såhär efteråt. om hon förstår varför jag inte säger hej när vi möts. varför jag bara cyklar förbi honom. varför jag inte frågar hur det är tillbaka. varför jag inte låtsas som att det är fint att träffas, i någon krogkö där vi båda vinglar. 



jag låtsades i tre år att det var ok. fast det var aldrig det. det som sas under de åren, eller kanske det som inte sas. det sitter kvar. i mig & i andra. fortfarande. att säga hej vore som att säga att det är ok nu. människor har tendenser att sopa det under mattan. säga att sådant får man deala med. gissar att det är människor som aldrig riktigt förstår hur hårt ord kan sätta sig i en människa.

så jag sjunker till deras nivå, med glädje. jag skiter i att hålla huvudet högt. & kanske förstår de. eller iallafall ifrågasätter. varför människor de gått med sedan lågstadiet slutade hälsa? jag har låtsas klart. mest för min egen skull men kanske någonstans också för deras.        

See the fact that they just can't have my
ass back is about to come over them.

recept på bra januaridagar är att spendera tid i det stora röda huset på landet, där det dricks vingelvatten men det bara är lisa som vinglar. prata om det som gör ont, som förvirrar, slafsa ut det på bordet & vrid lite tillsammans med dem som faktiskt bryr sig. rök några cigaretter för många. proppa munnen full med godis. skölj ner det med cola. se crazy stupid love för tredje gången. ta den röda faran & känn känslan av att sitta fyra personer i en bil där alla sjunger med i samma låt.



glo ögon sönder vid datorn. råka somna mitt på dagen. spendera tid i någon annans soffa. ät pizza. fika med hjärtevänner. pröva ett nytt café i en staden där en trodde en testat allt. se x antal filmer med en sjuk mamma. låt henne kalla en för lipsill för det är precis det en är. gå på bio med den finaste barndomsvännen & erkänn i hemlighet i mörkret att kärlek det är ju fint. på film.

tänk att kanske kan det få vara lite kallt i några månader till, högst två.    

det här med att kärleksbrev ska vara enbart för människor som har turen att bli kära i någon som är kära i dem, är inte det lite snett? nej, kanske har jag inte den turen men däremot har jag något annat, som är minst lika mycket kärlek, minst lika fint & minst lika värt att skrika ut, från botten av mina lungor.



det var bara du & jag kvar av skrivarna.  en septemberdag. vi drack té i köket som ännu inte luktade konstigt & jag hade ingen aning men jag kände det på mig, någonstans. & så började jag spendera mer tid i ditt rum än i mitt eget. sprang en trappa ner. knackade på flera gånger om. så flyttade du upp, till rummet bredvid mitt.

ibland önskar jag att jag kunde ha en burk med lite tove i, som jag kunde ta fram när du fattas mig som mest. i nästan nio månader var du den första jag såg på morgonen & den sista jag sa godnatt till. den jag blev fullast med, skrattade mest med, drog snuskiga skämt med & pratade med - om allt. jag vet ingen som är som du. jag vet att den meningen slängs runt men det är sant. det finns ingen som dig.  

grattis på din dag min tott. & snask.   

mina närmsta är smärtsamt medvetna om det jag nästan-hatar. hur jag brutalt synar igenom. påstår att det inte är till för mig. slår ifrån när de försöker pilla lite på mina väljobbade argument som ändå inte går ihop. till slut suckar de, ler, menar att du ska nog få se, du också. lämnar mig åt mitt öde bland de syniska. de som inte tror. som inte hoppas. som gett upp. så kör jag hem. sjunger högt med i & du får ingen tår ingenting.

& hamnar här. som alltid. smattrandes på tangenterna. på gotland ramlade jag över en text gunnar ardelius skrivit. om att han skrev om det han var rädd för. det han inte förstod. & det enda jag skriver om, nästan, är kärlek. för att jag är rädd. & önskar att jag en dag ska förstå. tills då, får de fortsätta sucka.   

September:
Föll för staden efter bara några dagar. Försökte vänja mig vid det lugnare tempot & hade lite ångest över att behöva kliva in i ett klassrum igen. For till borås, träffade matilda & åh ack så fint det var. Sofia kom på besök & hon, jag & elin utnyttjade sommarens sista dagar, gick på håkan & dansade sönder våra fötter. Så reste foffan hem igen & jag försökte plugga. Med alldeles för lite att göra kom tankarna & jag längtade hem som en tok. Tog buss 830 för att överraska calle & oj vad överraskad han blev. Sov på olika soffor en hel helg, snaskade på de fina & grät när johan&calle vinkade av mig på stationen. Upptäckte, till min förfäran, att sommarplågan blivit höstplåga & lite mer än så.



Oktober:
Fortsatte att studera, gick vilse i ett bostadsområde – gick vilse i mig. Saknade den där någon, saknade hemma & ville ha allt som inte innebar att sitta ensam i ett rum. Tentan gick åt helvete & jag tänkte ”varför är jag här?” Flyttade hem. Försökte förstå att jag var hemma & var rädd för vad det skulle innebära. Firade tre år med pannkakshjärtat. Den lite förväntade hjärtvärken infann sig. Vad ändå glad över att få vara i hemstaden, trots allt. Fikade, åt pizza, skrattade, vinglade, falsksjöng & bara var. Försökte söka jobb, försökte gå vidare. For kors & tvärs över södra sverige, först till göteborg med pappa sen till arlanda för att hämta johan & elin.

November:
Det påminde lite för mycket om hösten tvåtusenåtta & det gjorde ont. Försökte söka jobb, stina&andré for till thailand & lisa skrek rakt ut i en bil mitt i natten. Det var fester, krogliv & ibland kände jag mig som november. Jag hamnade i konstiga samtal, fortsatte sakna mina gotlänningar, hade oändliga fikastunder med sofia & gick barfota i skorna. Var på Melissa Horn konsert med mor & älskade varje minut av den. Gick aldrig & la mig (kunde inte sova i vilket fall), tog rökpromenad med lisa, hjälpte stina&andré att flytta & rasade sönder, plockade ihop mig själv för att rasa sönder igen. Så for sofia till alperna.

December:
Försökte leva i nuet tillsammans med december. Lyssnade på Melissa, ville skriva men kunde inte få ner orden. Festade till det för diverse födelsedagar & inflyttningsfester, ramlade in i en bussdörr & bojkottade ågatan. Tyckte alla andra rörde på sig & jag stod still. Hade en del besvikelser, försökte ta mig vidare, fikade med fina vänner & slutade ofta upp i en bil på natten, med johan bredvid, vridandes på diverse huvudbryn. Tyckte att människor var alldeles för långt bort, mitt järngäng & sofia. Jul & den årliga irritationen anlände till huset. Firade julafton precis som alltid & firade juldagen som jag aldrig tidigare gjort – med lite av familj nr 2. Åkte till huvudstaden för att hälsa på lilla farmor men också för att få snaska på en frida. Myste till det hos lisa till sent in på natten & sen firades nya året in i hjulsbro med en tuta i munnen & vänner runt omkring.



& snipp snapp snut så var sagan om tjugohundraelva slut.

tjugohundratolv väntar inte. dagar kommer att gå. de skiter fullständigt i om jag inte vill hänga på. tjugohundratolv tar ingen hänsyn, inget extra varv, frågar inte om jag ska med. det saktas inte ner.

här tas närmsta avfart till motorvägen med okänd destination, det snittas hundrafemtio & ingen bromsar i kurvorna. & någonstans där, mellan avfarterna måste det bestämmas, om jag ska fortsätta blunda i baksätet eller ta över den där förarstolen.

för 1 år sedan valde jag att sammanfatta året; jag förverkligade handledstexten & flyttade till en ö i östersjön. punkt. jag orkade ingenting annat, just då. såren var fortfarande färska. de bultade. & jag ville bara komma vidare. bort. framåt.

under de lite sämre dagarna ville jag ett tag likställa 2010 med 2011. för jag är just här där jag är. i mina vildaste fantasier (eller kanske värsta mardrömmar) hade jag aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle avsluta de sista dagarna av tvåtusenelva boende i mitt gamla flickrum, i min gamla hemstad. fast sedan kommer lite bättre dagar då jag sammanfattar ett år & kommer på andra tankar.

det här är de sex första månaderna. de är mest ett enda stort skratt blandat med snorgråt. de sista månaderna på ön & början på den vildaste sommaren någonsin. vill givetvis tacka generöst för bilder både lånade av tove, frida, matilda & sofia. den vildaste sommaren någonsin var det ja - eller som mamma & jag sa lite för högt på stan - living the dream.

Januari:
Första dagen på tvåtusenelva spenderades nästan helt i stina&andrés soffa, bakfulla men glada. Knappt hann jag komma tillbaka till ön innan det blev hjärtdramatik på fastlandet & så var jag för långt hemifrån, igen. Internatet var tomt, tove flyttade upp till det bästa våningsplanet & vi gjorde allt för att få det lite mindre tyst – bland annat med longboardåkning i korridoren & öppna dörrar. Rastlösheten bet i oss ändå & handboll blev den nya favoritsysselsättningen. Då föddes också mitt skägg-beroende, mest på grund av järnmuren.



Februari:
startades med ett svullet knä & skrivarvecka. Jag & frida tjuvlyssnade oss igenom en dag i visby, jag hade storslagna planer för mitt stickande & vandrade mest mellan bungehallen-internatet-skolan-hallen. Det var sex and the city mornar på vinden & sagan om ringen kvällar. Februari & jag skar oss i år också & jag hemlängtade. Fyllde tjugo stora år & firades fantastiskt fint av skrivarna. Sportlovet kom & jag tog min resväska ännu en gång över östersjön. Hamnade lite i gräl med kärlek efter att ha satt mig ner på den där bänken. Sedan for jag & pappa till farmor.



Mars:
hade lite tjugoårsgalejj för att sen fara tillbaka till ön. Internatet fylldes på med människor igen & biljard blev nya grejen. Gunnar Ardelius kom på besök & vilken lycka! Klev ur fårösundsbubblan några dagar, såg emil jensen i visby & missade bussen hem vilket gjorde oss 900 kronor fattigare. Gjorde reklam för skrivarlinjen, gick på poertyslam & drack öl. Klev in i fårösundsbubblan igen. Blev lite förtjust i någon – vad det nu innebär. Drog snuskiga skämt & längtade efter vår.



April:
Det förflutna knackade lite på axeln i början men jag flydde. Högskoleprov, förfestade sju personer i en bil, gjorde visby osäkert & jag bestämde att vara förtjust bara är slöseri med tid. Pappa besökte ön & tillsammans med honom for jag för sista gången som öbo tillbaka till hemstaden. Var full & galen vilket resulterade i att lisa fick sig ett gott skratt. Bakishängde, grät till varenda film jag såg (”jag gråter bara när jag mår bra”) & jag älskade våren. Hade lite farmor-tid medan ensamheten kröp sig lite för nära. Åkte tillbaka till gotland alldeles för medveten om att snart är det slut.



Maj:
Blir besviken men bestämmer sen att jag ska sluta vara det. Vi hade långa textsamtalsdagar, drack oss fulla på vinden, skratttade tills magen gjorde ont, hängde på taket, tog oss svängar in till visby & fortsatte sätta staden i gungning. Vi dansade i sofforna, sjöng snapsvisor, åkte till estland & kom tillbaka igen. Vi fick världens finaste antologi i våra händer & jag var lycklig samtidigt som jag försökte förstå att ett av de finaste åren någonsin snart var till enda. Så kom mor&far till ön.



Juni:
Grät, sa hejdå & grät lite till. Packade ihop & flyttade hem – Farväl Fårösund. & tack. Slängdes rakt in i linköpingslivet & fick se på Lisas bal med johan&calle & klarade av att inte börja storlipa. Sen tog hon studenten! Saknaden av ön gjorde sig påmind & jag försökte vänja mig vid hemstaden igen. Firade midsommar i den lummigaste trädgården & for sedan till fred&kärlek. I stekande värme var vi sedan galna & ibland också fulla. Funderade över varför vi alltid träffar på skåningar på festival & sen nakenbadade vi i dalälven.