pannkakshjärtat

om johan hade hetat johanna eller jag hade hetat sven, hade jag aldrig behövt skriva det här. ingen hade ifrågasatt. ingen hade misstänkt. vi hade aldrig behövt fasa inför nya kärlekars reaktioner eller svara på den högst uttjatade är ni tillsammans eller? aldrig behövt förklara. aldrig behövt argumentera.

i varje förhållande johan & jag har varit i har ett av de stora problemen varit just oss två. till&med i de små förälskelserna. problemet det kommer ner till är att någonstans längst vägen blev vi inpräntade att pojkar & flickor kan inte bara vara vänner. ungefär likt argumentet men han är bara kär i dig därför drar han dig i håret.

men förstå den begränsningen. johan&jag är mer lika än många kvinnor jag möter & jag tror någonstans jag är mer lik johan är många män är lik honom. det betyder inte att jag är mer manlig eller johan mer kvinnlig, det betyder att vi är människor som kompletterar varandra pretty damn good & jag är less på att låta andras regler stå i vägen. less på att begränsas till att kunna vara vän med bara halva jordens befolkning.

& seriöst - om vi hade velat ligga med varandra tror ni på riktigt att vi hade väntat i 6 hela år?

jag har varit så arg idag. som att jag burit på en svart klump som måste ut, nu, direkt. på vem som helst. vad som helst. hur som helst. jag vill skrika att jag blir så jävla förbannad, peka finger, fylla på med en rad könsord svordomar & kasta saker runtomkring.

sen vill jag klia sönder mina armar.

det här med att kärleksbrev ska vara enbart för människor som har turen att bli kära i någon som är kära i dem, är inte det lite snett? nej, kanske har jag inte den turen men däremot har jag något annat, som är minst lika mycket kärlek, minst lika fint & minst lika värt att skrika ut, från botten av mina lungor.



En oktobernatt på ågatan sa du vi blir bättre nu. Det var svårt att ana då att du var förskräckligt nära hur det faktiskt skulle bli. Vi har jobbat i skift hela den här vintern. När inte du dragit mig har jag dragit dig & tillsammans har vi dragit andra. Vi har letat upp saker att skratta åt när det inte funnits några. Planerat in så tomma dagar har blivit fyllda till bristningsgräns. & ibland blir jag sådär övertöntigt tacksam för att jag har dig. för att du försöker att fatta alltihop, berg&dalbanemänniskor emellan.

Vi klarade oss. Vi möter en vår igen & vi blev bättre. Hur det ens var möjligt men det blev vi. Jag önskar bara att vi slapp slita lika mycket i fortsättningen för att hålla oss flytande. Att vi kan få glida lite nu. För det är vi värda. Det är du värd.  

det är så mycket som känns & jag avskyr det. att jag alltid ska känna. hela hela hela jävla tiden. ge mig någonting som inte känns. någonting att rycka axlar åt. för vem gråter när den måste jobba natt & inte kan följa med ut? skakar av ilska för att de inte förstår, de där som alltid måste göra det, för annars är ingenting värt. jag är ingenting värd, då.

varför räcker det aldrig med mig? här ska det istället räknas åsikter, likt någon röstning, om vad stina borde göra härnäst. fast du gör ju som du vill slängs runt är det de sista som faktiskt gäller. & jag svarar inte på sms för jag vet inte har du hört förut. många gånger nu. så frågar jag rakt ut i mörkret istället, för kanske sådär en miljonte gång, varför måste jag vara sånhär? 

Var våren inte blek & varm
& lika ny som förr?

tid läker inte sår. tid vänjer dig vid dem.

så oräknade många gånger har jag trott att det här kommer jag aldrig komma över. tänkt det. sagt det. gråtit över det. resten av mitt liv. men saken är den att även fast en bestämt sig för att stämpla ut från livet så fortsätter dagarna. & det som gör ont är precis som en ny version av facebook. tillslut vänjer en sig vid att det finns där. 

tid läker inte. tid plåstrar inte om. tid har inget allvarligt ryck-upp-dig-samtal. tid går. gör nu till då. & en dag har en bara vant sig. det betyder inte att såren är läkta, att saknaden krympt, att kärleken försvunnit. det betyder att du vant dig. för att orka fortsätta.

& även fast du inte tror det
du kommer födas & dö
födas igen så länge du hör musiken.

var&en får välja sina egna vis att se på saker. det är någonstans en rätt vi faktiskt har. så när jag tar sovsäcken under armen, kånken på ryggen, väskan i handen & far till stora huvudstaden, får ni välja att se det som att jag flyr. & kanske är det exakt det jag gör. men det blev ju så halsöverhuvudetbra senaste jag flydde till mina allra käraste skrivare så vid närmare eftertanke gör jag det gärna igen.  

av alla låtar jag lyssnat på, är det denna som jag minns, när jag ska städa ett personalrum inklusive toalett. eller diska disk. fast sen kan det också vara som det där utslitna, det är ju lite såhär det faktiskt är. nu.

hon räddar mig igen. fikar med mig trots att hennes ögon nästan faller ihop. för att jag kan inte vara ensam med mig själv. lyssnar på you had time i mp3n. spolar fram. spolar tillbaka. i guess everything is timing, i guess everything's been said so i am coming home with an empty head.

jag söker perspektiv, avstånd & någonting för att beskriva. en låt. ett ord. en mening. vadsomhelst. vill ha tid emellan. vill att nu ska bli då. så jag räknar timmarna som gått. bokar bussbiljett härifrån.

jag vet hur en borde känna men vad känner jag?

Jag var ung & dum
& trodde alla om gott
någon annan borde ha fått min sommar.

hur kan en person efter fem minuter konstatera att du är en sådan människa som går mycket upp&ner? varför bevisar sig aldrig människor vara bättre? hur hamnade vi ofrivilligt i samma båt, jag & mina hjärtan? varför slösade jag år på att tycka du förtjänade någon bättre än mig?

hur hamnade jag här? vad är det som skrämmer människor så in i den med söndagskvällar? när slutade de att skrämma mig? hur tänkte något någon vad som helst med det här egentligen? hon som har redan feta problem med att låta människor komma nära - vi försvårar lite till. hur kan jag förstå dig?

ska jag börja om nu?   

I don't want to fight you
I don't want to leave you
I don't want your lies now.

den dagen världen har förändrats till det bättre kommer jag inte att ställa er mot väggen för avrättning. jag kommer inte hånskratta er i ansiktet & slänga igen dörren framför näsan på er. jag kommer inte hålla er ansvariga för att ni slutade tro på bättring, för att ni inte orkade bry er längre, för att ni gav upp & bara klagade. jag kommer inte påstå att ni inte får vara med. 

jag kommer att välkomna er & hoppas att ni förstår att när förändringen skedde satt ni vid sidan av.

det måste komma något bra ur allt.