You wake up just the way you went to bed, same dilemma in your head & you're stuck in the what if's & the why's.
i oktober någon gång tänkte jag att jag borde skriva mera. jag borde borde borde skriva. det blev mest så att mitt utkast ökade med så många oavslutade texter. överlag lever jag just nu med så många oavslutade saker. en c-uppsats som är långt från färdigställd & en hel drös med tankar på papper som aldrig får en sista punkt. jag går med listor i huvudet & i mina mobilanteckningar. listor på saker jag måste köpa. min stina 2.0 lista. listor som aldrig avslutas. knappt formuleras alls.
jag är väldigt inkonsekvent i mina känslor. jag är starksvag mest hela tiden. det är liksom skillnaden från förra året då jag hade få svaga dagar. jag pendlar oftare nu & det blir svårare att formulera mig då när jag ena dagen känner mig svag & nästa stark. ena dagen som nykär i livet & nästa bara trött. & om jag lämnar en text oavslutad för att sedan återvända kan det vara som att någon annan skrivit de där orden. jag kan vara någon helt annanstans. känna någonting totalt annorlunda.
jag är väldigt inkonsekvent i mina känslor. jag är starksvag mest hela tiden. det är liksom skillnaden från förra året då jag hade få svaga dagar. jag pendlar oftare nu & det blir svårare att formulera mig då när jag ena dagen känner mig svag & nästa stark. ena dagen som nykär i livet & nästa bara trött. & om jag lämnar en text oavslutad för att sedan återvända kan det vara som att någon annan skrivit de där orden. jag kan vara någon helt annanstans. känna någonting totalt annorlunda.
Så skrev de på en konvolut & reste sig & sa "det finns inga soldater mer, det finns inga gevär & ingen känner längre till det ordet militär."
jag har läst litteraturvetenskap i snart tre terminer. det har lärt mig mycket. det har lärt mig att allting jag tror, allting jag vet, allting som jag ser som beständigt är egentligen konstruerat. man tog saker man ansåg kunde vara typiskt för det svenska & gjorde det så. genom diktning. genom litteratur. genom musik. genom konst. den nationalsång vi förväntas kunna är skapad först år 1844 ur precis samma syfte & vi ser det som en självklarhet för att för oss har det alltid funnits. för under den tid vi än så länge levt har det alltid varit så.
de där gränserna människor anser att vi borde hålla intakta är konstruerade. de har ritats på en karta som i sig också är skapad. när läraren i skolan rullade ner världskartan framför tavlan var alltid Sverige mitt i & det gav en känsla av att där vi befann oss var mittpunkten. vi befann oss i centrum. det är skapat så för att ge oss exakt den känslan. men världen är inte platt. den har inget centrum & ingen periferi.
varje gång jag läser "så har det alltid varit." undrar jag jämt vilket tidspann vi diskuterar? alltid för mig är så långt bakåt i tid man kan komma. så långt bak i tid att vi faktiskt omöjligt kan veta hur det var. att säga att någonting alltid varit så är att anse att saker är beständiga. att de inte förändras. att någonting varit så i låt oss säga 165 år är inte ett alltid.
ju mer jag plockar sönder litteraturen ju mera förstår jag att jag kan plocka sönder allt. jag kan ta ner det till minsta lilla beståndsdel & jag inser att någon har på liknande vis satt detta samman. gränsen mellan vad som är påhittat & vad som är verklighet suddas allt mera ut framför mina ögon.
Att slänga "så har det alltid varit" i ansiktet på mig är som att slänga luft. det har ingen innebörd för mig. ingen grund. det visar bara på hur den människan hjälper till att återskapa någonting. så som jag också gör. så som du också gör när vi tror att saker bara är. den värld vi lever i är egentligen inte mera verklig än boken jag valde att läsa den här morgonen. den skillnad som finns är att vi vet att litteraturen är skapad. de flesta av oss har ingen aning om att vår verklighet & allting vi tror oss veta, är precis samma sak.
de där gränserna människor anser att vi borde hålla intakta är konstruerade. de har ritats på en karta som i sig också är skapad. när läraren i skolan rullade ner världskartan framför tavlan var alltid Sverige mitt i & det gav en känsla av att där vi befann oss var mittpunkten. vi befann oss i centrum. det är skapat så för att ge oss exakt den känslan. men världen är inte platt. den har inget centrum & ingen periferi.
varje gång jag läser "så har det alltid varit." undrar jag jämt vilket tidspann vi diskuterar? alltid för mig är så långt bakåt i tid man kan komma. så långt bak i tid att vi faktiskt omöjligt kan veta hur det var. att säga att någonting alltid varit så är att anse att saker är beständiga. att de inte förändras. att någonting varit så i låt oss säga 165 år är inte ett alltid.
ju mer jag plockar sönder litteraturen ju mera förstår jag att jag kan plocka sönder allt. jag kan ta ner det till minsta lilla beståndsdel & jag inser att någon har på liknande vis satt detta samman. gränsen mellan vad som är påhittat & vad som är verklighet suddas allt mera ut framför mina ögon.
Att slänga "så har det alltid varit" i ansiktet på mig är som att slänga luft. det har ingen innebörd för mig. ingen grund. det visar bara på hur den människan hjälper till att återskapa någonting. så som jag också gör. så som du också gör när vi tror att saker bara är. den värld vi lever i är egentligen inte mera verklig än boken jag valde att läsa den här morgonen. den skillnad som finns är att vi vet att litteraturen är skapad. de flesta av oss har ingen aning om att vår verklighet & allting vi tror oss veta, är precis samma sak.
Jag kunde bara inte längre, det var som att kroppen sa nej, som spår från en sämre tid så minns jag mig.
jag letar efter nya traditioner till det här hjärtat just nu. som jag tidigare gånger konstaterat så vet jag inte vad jag ska skriva om när jag mår bra. men skriva det vill jag. jag vill fortsätta plinta ner ord här. jag vill att det här ska vara en plats jag inte bara kommer till när jag är ledsen. för jag tror, om jag återigen får citera min favorit, du har språket & orden dem kom till för att hålla dig på jorden.
så med det sagt, förutom att bygga meningar av ord botar ingenting min ångest så mycket som musik gör. jag kan gå runt en hel dag & känna mig tung i kroppen för att sent om natten klicka på play-knappen & inse att det var ju det här jag skulle gjort redan imorse. så simpelt! på grund av det vill jag nu efter att varje månad tagit slut utse en låt just för den. vad letade sig fram i hörlurarna i oktober? vad lyste, i solens frånvaro, upp november? vad tog mig igenom januari? vad spelades i februari? men ja, ni förstår.
två låtar får stå för oktober. jag har försökt att välja en men jag kan inte förmå mig till det.
Non, je ne regrette rien - Edith Piaf
oktober har levererat bakisångest, big time. för att tackla de där urladdningarna har jag helt enkelt lyssnat flera gånger om på just den här. för att jag upptäckte att den lyckades med att få mig fnissig mitt i min ångestfyllda bubbla av vad-i-helvete-sysslade-jag-med-igår. Det finns någonting komiskt i att lindra bakisångest genom att lyssna på en pampig fransk ballad & sedan säga Non, je ne regrette rien. Nej, jag ångrar ingenting!
Du går nu - Melissa Horn
Det vore att gå emot hela mig att inte ta med den här. när den släpptes 12 på natten tryckte jag på play på mobilen & lät den spelas ut i mörkret innan jag somnade. dagen efter kunde jag inte sluta lyssna! jag har egentligen inte kunnat sluta sedan dess. som jag har längtat. att den sedan också har titeln du går nu då jag nu i oktober faktiskt gick. på riktigt den här gången.
så med det sagt, förutom att bygga meningar av ord botar ingenting min ångest så mycket som musik gör. jag kan gå runt en hel dag & känna mig tung i kroppen för att sent om natten klicka på play-knappen & inse att det var ju det här jag skulle gjort redan imorse. så simpelt! på grund av det vill jag nu efter att varje månad tagit slut utse en låt just för den. vad letade sig fram i hörlurarna i oktober? vad lyste, i solens frånvaro, upp november? vad tog mig igenom januari? vad spelades i februari? men ja, ni förstår.
två låtar får stå för oktober. jag har försökt att välja en men jag kan inte förmå mig till det.
Non, je ne regrette rien - Edith Piaf
oktober har levererat bakisångest, big time. för att tackla de där urladdningarna har jag helt enkelt lyssnat flera gånger om på just den här. för att jag upptäckte att den lyckades med att få mig fnissig mitt i min ångestfyllda bubbla av vad-i-helvete-sysslade-jag-med-igår. Det finns någonting komiskt i att lindra bakisångest genom att lyssna på en pampig fransk ballad & sedan säga Non, je ne regrette rien. Nej, jag ångrar ingenting!
Du går nu - Melissa Horn
Det vore att gå emot hela mig att inte ta med den här. när den släpptes 12 på natten tryckte jag på play på mobilen & lät den spelas ut i mörkret innan jag somnade. dagen efter kunde jag inte sluta lyssna! jag har egentligen inte kunnat sluta sedan dess. som jag har längtat. att den sedan också har titeln du går nu då jag nu i oktober faktiskt gick. på riktigt den här gången.
& det är så långt långt nu sen tvåtusensju & det blir längre för varje dag.
jag tänker väldigt mycket just nu. jag tror att det är en naturlig följd av att jag spenderar mycket tid själv. var än jag bott, om det så var i trean hemma i vidingsjö, på internatet i fårösund eller i pussy palace så har jag alltid haft någon där. även om jag hade mina egna 20 kvadrat på gotland så var det inte samma sak. där stängdes min dörr näst intill endast när jag skulle sova.
jag tror att det här utvecklar mig men att det har som reaktion, på grund av den människa jag är, att jag tänker. all denna tid med mig själv får inte bara till följd att min mobil måste laddas tre gånger om dagen. det får mig att fundera. jag vet att jag i yngre år tänkte om jag bara tänker lite till så kommer jag att komma fram till en lösning tills jag en gång läste att detta är en av de främsta bevisen på att man ältar alldeles för mycket. sen dess har jag aktat mig för det. när helst jag kommit i närheten av sådana tankar har jag försökt att bryta. jag försöker känna av dem signalerna även nu.
det får inte förväxlat med att jag är ensam. ensam är det sista jag är. det går få dagar utan att jag pratar med någon men jag är själv på ett helt annat sätt än jag tidigare har varit. jag vaknar själv, jag somnar själv & jag upptäcker att jag i det här lär känna en del av mig som jag tidigare inte stött på. den jag är när dörren stängs. när man skalar bort dottern vännen den eviga singeltjejen litteraturstudenten festprissen skrivaren. de är ju jag, alla de där benämningarna & jag vantrivs inte i dem men jag undrar hur de sammankopplas i en människa. i mig.
jag säger nu godmorgon & godnatt till mig själv. hur har din dag varit? hur mår du? inte möjligtvis så att jag låter orden formas på min tunga & möta luft men jag formulerar dem i huvudet. jag blir vän med människan jag vaknar upp med varje morgon. jag vill veta vem hon är.
jag tror att det här utvecklar mig men att det har som reaktion, på grund av den människa jag är, att jag tänker. all denna tid med mig själv får inte bara till följd att min mobil måste laddas tre gånger om dagen. det får mig att fundera. jag vet att jag i yngre år tänkte om jag bara tänker lite till så kommer jag att komma fram till en lösning tills jag en gång läste att detta är en av de främsta bevisen på att man ältar alldeles för mycket. sen dess har jag aktat mig för det. när helst jag kommit i närheten av sådana tankar har jag försökt att bryta. jag försöker känna av dem signalerna även nu.
det får inte förväxlat med att jag är ensam. ensam är det sista jag är. det går få dagar utan att jag pratar med någon men jag är själv på ett helt annat sätt än jag tidigare har varit. jag vaknar själv, jag somnar själv & jag upptäcker att jag i det här lär känna en del av mig som jag tidigare inte stött på. den jag är när dörren stängs. när man skalar bort dottern vännen den eviga singeltjejen litteraturstudenten festprissen skrivaren. de är ju jag, alla de där benämningarna & jag vantrivs inte i dem men jag undrar hur de sammankopplas i en människa. i mig.
jag säger nu godmorgon & godnatt till mig själv. hur har din dag varit? hur mår du? inte möjligtvis så att jag låter orden formas på min tunga & möta luft men jag formulerar dem i huvudet. jag blir vän med människan jag vaknar upp med varje morgon. jag vill veta vem hon är.
