ta mitt skimmer för jag brinner, du är blott en blek lanterna, jag har gjort det här så länge jag kan lika väl fortsätta.
jag vill att vi ska gifta oss. livet & jag. leva så som vi gör nu, tillsammans, föralltid. kanske att jag kysser någon annan en lördagsnatt men det gör ju ingenting eller hur? det är ändå alltid bara vi som går hem till sist. Där när krogarna stänger. på sista nattbussen hem.
jag vet att jag inte är den enklaste du mött. du kan säkert få någon bättre men ingen annan kommer älska dig som jag. livet, jag behöver ingen annan om det är du & jag.
jag vet att jag inte är den enklaste du mött. du kan säkert få någon bättre men ingen annan kommer älska dig som jag. livet, jag behöver ingen annan om det är du & jag.
born to be wild, born to run, born with plans that's yet undone.
jag trodde det skulle bli lite lugnare nu. jag hade fel. livet fortsätter dumpa mousserande i min mage likt en stekare med cashflow. när jag väl klarat mig förbi dyker någonting annat upp som skapar gnistor i magen. det fattas bara att det ska börja brinna här inuti. kanske är jag inte helt oskyldig men det är enklare att skylla på någon annan. särskilt om det går åt helvete. särskilt om en fuckar upp. särskilt när en redan vet hur det kan gå när en leker långt utanför sin bekvämlighetszon.
kan jag få ett vittne? tiden går, känns som att jag sitter livstid, hör nån på?
orden hörde av sig. det var alldeles för länge sedan vi sågs. livet har kommit emellan. sådär som vi är, destruktiva jävlar som slukas hela av varandra. när vi älskar får allting annat ett suddigt filter över sig. ändå kan jag känna mig så ensam i dess sällskap.
så har dagarna varit. älskandes med livet & samtidigt fick jag gå hem själv med en kebabtallrik bredvid mig i det tomma sätet. det har varit fantastiskt men jag såg bara tvåsamhet under bilfärden hem. livet är min kärlekspartner men ibland, oftast om våren, önskar jag att vår relation inte var monogam.
så har dagarna varit. älskandes med livet & samtidigt fick jag gå hem själv med en kebabtallrik bredvid mig i det tomma sätet. det har varit fantastiskt men jag såg bara tvåsamhet under bilfärden hem. livet är min kärlekspartner men ibland, oftast om våren, önskar jag att vår relation inte var monogam.
jag gillar hur du rör dig, det är som du läser mig exakt, du vet hur man uppför sig, det är så svårt för mig att va på min vakt.
men kommer du nå närmre än det där blir det att du bränner dig.
det där jag snackade om förra sommaren. det om att leka där ute bland de stora flickorna & pojkarna. allt jag talade om var hur dumt det var. fullkomligt från vettet idiotiskt. aldrig nämnde jag att deras leksaker är roligare & deras klätterställningar högre. de må vara ömtåligare & längre ner till marken men en kan se hela världen därifrån.
ge mig en tid som jag kan hålla, ge mig en plats där jag kan va.
efter två tuggor av den torra mackan med mjukostränder gör jag slut med den här måndagen. det är en sak av det sämsta med mig. jag kan inte fejka. det är en tunn linje & när jag kommer över den kan jag inte sitta i flera timmar på en obekväm stol & inte gråta. jag kan inte låtsas tycka om någon & jag kan verkligen inte låtsas att jag inte gör det. det går inte att ljuga om mina känslor. jag har försökt. de vägrar bli reducerade.
så jag slängde mackan i soppåsen & grät. för jag känner det jag känner & kan inte fejka bort det.
så jag slängde mackan i soppåsen & grät. för jag känner det jag känner & kan inte fejka bort det.
det jag ville ha igår är borta idag, solen väcker oss & nu så ser jag dig klart, när du blir för snäll vill jag be dig gå, när du står på knä går jag runt på moln.
att vara förbaskat rädd i veckor över att behöva kliva in i ett visst rum tills man tvingas in i ett nytt som är ännu mera otäckt. då vill en springa tillbaka. eller det där med när någon hör av sig & man är the single lady men när den slutar kollar man mobilen så ofta att det uppstår förslitningsskador på skärmen.
så totalt ologiskt. så totalt min hjärna.
så totalt ologiskt. så totalt min hjärna.
vi kommer aldrig vara nya igen men aldrig bli gamla heller.
i lördags döptes Max. Jag har kvävt skratt i kyrkor förut men aldrig skrattat högt. hela släktet jag tillhör kunde inte hålla sig när prästen rabblade guds ord som att de var en dålig repris han helst bara ville ta sig igenom samt slängde dopvattnet över sig själv, barnet och halva kyrkan. så sa han till Max du kommer inte att minnas det här.
Max är väldigt ny på det här med att va vid liv. han vet inte ännu hur sjukt det kan vara att leva. hur en helt plötsligt kan befinna sig i ett kök en morgon, drickandes cappucino & prata engelska. eller hur det kan kännas som att man kliver runt i stan med ett mousserande vin bubblandes i magen. eller hur det är att ha haft ett tillplattat hjärta så himla jävla länge & sedan inte ha det. bara sådär.
Max är väldigt ny på det här med att va vid liv. han vet inte ännu hur sjukt det kan vara att leva. hur en helt plötsligt kan befinna sig i ett kök en morgon, drickandes cappucino & prata engelska. eller hur det kan kännas som att man kliver runt i stan med ett mousserande vin bubblandes i magen. eller hur det är att ha haft ett tillplattat hjärta så himla jävla länge & sedan inte ha det. bara sådär.
whatever you see that wasn't me.
det är enkelt att vara kaxig bakom en skärm. med några öl i kroppen kan vem som helst vara cool & i mörka svettiga lokaler går det lätt att dölja. fejka trygghet med en cigarett mellan pekfingret & långfingret. det går att vara oövervinnerlig en fredag. på avstånd ter sig allting genomförbart.
men det är där utanför skärmarna. när alkoholen runnit ur kroppen & det ljusnat på gatorna i staden. det silvriga paketet är slängt i en papperskorg. det har redan hunnit bli söndag & en har lämnats ensam åt sig själv. det är då, nästan endast då, det på riktigt visar sig hur modig en egentligen är.
men det är där utanför skärmarna. när alkoholen runnit ur kroppen & det ljusnat på gatorna i staden. det silvriga paketet är slängt i en papperskorg. det har redan hunnit bli söndag & en har lämnats ensam åt sig själv. det är då, nästan endast då, det på riktigt visar sig hur modig en egentligen är.
i must dream of the things i am seeking, i am seeking the courage i lack.
När man vaknar på morgonen och inser att man sovit ut. Då har man försovit sig. Då struntar man i frukosten, slänger på sig det som ligger närmast och cyklar som att ens liv är i fara hela vägen till stan. Det är då livet bara BAM. Precis då. När man är som mest oförberedd. Dumpar en stor flaska mousserande i ens mage och lämnar en sedan på trottoaren.
Som tur är lämnar livet en med fredag. fredag som ger solsken, latte med hasselnötssmak, kebabtallrik & två av världens bästa människor. då vill man aldrig åka hem. Till sist går man ändå till busshållplatsen, står bland vingliga vuxna människor & lyssnar på en
helglåt.
Som tur är lämnar livet en med fredag. fredag som ger solsken, latte med hasselnötssmak, kebabtallrik & två av världens bästa människor. då vill man aldrig åka hem. Till sist går man ändå till busshållplatsen, står bland vingliga vuxna människor & lyssnar på en
helglåt.
du behöver inte förstå men det här är sättet som jag gör det på & det är upp till dig om du vill vara med mig.
jag blir så liten. som att jag är i knähöjd, alla skrattar & jag tror att det är åt mig. att de har sett igenom mig. då vill jag hem. krypa in under skrivbordet som inte längre står vid fönstret & låtsas att ingenting existerar utanför det. men jag får inte det. jag är inte i knähöjd. jag är inte ens 160 centimeter. jag når längre än så & jag vill inte bara vara i det. jag vill leva som det också.
