fyra.

en dimma bäddar in henne som att hon är för skör för att gå ute. hon kan gå sönder bara hon andas. Ett andetag till, bara ett.

hon går sönder över golvet, tiotusen olika bitar. vem pusslar ihop mig? ord blir för många, för starka. de är tunga att bära för femtonåriga små händer. och den klara stämman fyller rummet, säger allting som hon själv inte kan forma i ord.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0