du är glad, det har jag sett nu på din statusrad & alla bilder ifrån någon bar, där verkar du glad.
tillbaka på ön. tillbaka i mitt lilla rum som börjar kännas mer som mitt än någon annanstans. sängen känns mer som min. antagligen är det inte den konstigaste känslan då allt jag egentligen äger ryms på dessa tjugo kvadrameter, nu till & med min longboard. slitningarna var man egentligen hör hemma är ett faktum (fast har det inte alltid varit slitningar?)
här fortsätter skrivarveckan när vår lärare blir sjuk & all tid i världen läggs på att få de oskrivna orden på papper eller in i worddokumenten. så pysslar jag i rummet, tänker att det är lika bra att hinna packa upp innan det ska packas på nytt igen. vi tittar på the holiday, öppnar dörrarna & min julkänsla har nog aldrig varit starkare än nu.
idag är det mindre än två veckor kvar av höstterminen, två veckor tills jag kommer vara i min hemstad igen. det är också snart ett halvår sedan studenten, sedan gymnasiet, sedan allt som för varje dag känns mer & mer avlägset. jag kan inte förklara känslan som växer i mig, som kan slå ner mig eller bära mig. den med att vara på besök i staden där jag slitit ut alldeles för många skor. att på något vis inte längre riktigt tillhöra.
det är bara känslan av att aldrig riktigt kunna vara där när det väl händer. att allt fortsätter trots att man inte ens befinner sig på samma landmassa. & jag antar också att det är en känsla att bli van vid. 
