jag ler på riktigt, har inte skaffat något att dölja.
det händer ibland. att jag snubblar. stannar upp. tänker att
allt får inte vara såhär bra, för mig.
det kommer ta stopp. när som helst. bakom nästa krök står problemen, i busken gömmer sig någonting ont, under trappan väntar ledsamheten, i lådan hoppar snart olyckligheten fram. "& hur fan ska du lösa det då?" skrattar det inuti mig. undra-när-det-kommer-göra-ont-tankar börjar formas. jag hinner bli rädd innan
jag skriker inåt, jag-tänker-fan-inte-gå-på-de-här-bajs-tankarna-igen. tänker inte, när väl problemet står bakom hörnet eller det onda hoppar ut ur busken, vara den som kommer på, sen efteråt, att jag hade rätt kul emellanåt.
Kommentarer
Trackback
