hey i heard you were a wild one så fuck off nu kör vi (& vi vill aldrig åka hem.)
jag har försökt skriva någonting i tjugo minuter nu. raderar. skriver om. raderar. jag tror jag måste ge mig själv lite tid att smälta det här. det är för nära inpå. fortfarande inom räckhåll. men jag ljuger inte när jag säger att jag haft en av de bästa veckorna på mycket mycket länge. att jag skrattat så mycket, så ofta, att jag har fått kramp i magen.
redan i onsdags ville jag aldrig åka hem igen (linköping tär på mig det vet ni ju.) jag tror det däremot handlar om att det här trasiga skruttet mår bäst när hon bara får vara. när det största huvudbryet är vad vi ska äta för mat. eller se för band. & jag har fått vara galen & lycklig med några av de bästa människorna jag vet. trots att vi trampat runt på allas ömma tår & nerver så har vi legat där, fem stycken i en svettig stökig husvagn & skrattat. somnat leende. vaknat & skrattat igen.
så, medan jag försöker att smälta det här, skriver jag med lite sorg i orden, vi är hemma nu.
