hårdare än asfalt ville jag va, i kylan på balkongen där lova jag mig själv igen, brinna tills min aska blir till lava.
jag råkar säga att jag vill att någonting ska skrämma mig. jag vill att det ska bränna till. våra muggar har bara det kalla skvalpande kvar på botten av dem. hon skrattar till för det är väl ändå onödigt att önska sig sådant. det tar 5 minuter innan hon sätter dit mig. det är pinsamt jag vågar inte & vi skrattar. det är så typiskt. jag avskyr mig själv exakt varenda gång & likt förbannat går jag dit ändå.
Kommentarer
Trackback
